Att hata allt mänskligt liv lyder den föga insmickrande titeln på en i Tidningen Kulturen publicerad litterär följetong, som enligt uppgift ska ges ut i bokform av förlaget h:ström senare i år. Att författaren, Nikanor Teratologen, saknar motstycke i svensk litteratur är knappast ett kontroversiellt påstående. Trots detta har det varit relativt tyst om hans litterära verksamhet, åtminstone i vårt land. Det är anmärkningsvärt, med tanke på den språkliga vitamininjektion han inneburit för den svenska litteraturen, med böcker som ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (1992), ”Förensligandet i det egentliga Västerbotten” (1998), ”Apsefiston” (2002) och ”Hebbershålsapokryferna” (2003). De två förstnämnda låter sig genrebetecknas romaner, den tredje är en aforismsamling och den sistnämnda en parodi på ett antal bibeltexter. Enligt förordet ska den uppfattas som apokryfisk i förhållande till det egna författarskapets kanoniska skrifter.

Teratologen har den senaste tiden rönt ett nymornat erkännande i vårt västra grannland, till följd av att den ryktbara debuten översatts till norska. För översättningen står författaren Stig Sætterbakken, som tidigare också ägnat Teratologens romaner en läsvärd essä. Tolkningen från originalets Skellefteåbondska till Lillehammerdialekt fick 2007 års kritikerpris för bästa översättning, och NRK utsåg samma år ”Äldreomsorgen” till en av årets böcker.

För den som i litteraturen söker ett sedativ är Teratologens texter en dålig rekommendation. Hans romaner hör till dem som med Kafkas ord ”skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet”. Teratologens berättelser rymmer ovanligt förbehållslösa skildringar av ondska och mänskligt elände – samtidigt som det egentligen bara krävs några minuters förströdd ”nyhetskonsumtion” för att inse att hans grymma och absurda värld ingalunda saknar modell. Hans romaner är genomdränkta av en filosofiskt grundad svartsyn, men rymmer samtidigt en generöst portionerad svarthumor. Sorg och förtvivlan är på ett märkligt sätt uppblandat med infernalisk glädje i hans texter. Teratologen är helt enkelt rolig som få, och det ligger något sataniskt i hans förmåga att med oväntade ordsammansättningar och stilistisk skicklighet locka fram skrattet, just som han rent sakligt sett beskriver de mest gräsliga omständigheter. Vid läsningen instämmer man gärna med ett citat av filosofen Gilles Deleuze, som står som motto till ”Äldreomsorgen”: ”En obeskrivlig fröjd strömmar alltid från de stora böckerna, också när de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting”.

Den yttre handlingen
i Teratologens romaner är lika enkel som stilen är avancerad. Söker man fängslande intriger att gå förlorad i kan man med fördel vända sig någon annanstans. Storyn, om man alls kan tala om någon sådan, kretsar kring huvudpersonen Holger, kallad morfar, och hans för en bunt monopolpengar adopterade dotterson Helge, kallad Pyret. En typisk scen kan se ut så här: de båda hjältarna går på besök till någon av morfars många socialt gravt dysfunktionella supkamrater. Alla lever de mer eller mindre isolerade, i hem vars interiörer närmast låter sig beskrivas som en soptipp – en sinnebild för den moderna, disintegrerade och atomiserade individen i hela sin kulturella misär om man så vill. Man intar en måltid som låter förstå att någon ”Till bords med Nikanor Teratologen” sannolikt (och förhoppningsvis) inte är att vänta. I ”Äldreomsorgen” (vars titel på en gång kan te sig ironiskt missvisande och, förstått som en sammanskrivning av ”äldre om sorgen”, högst adekvat) låter man sig exempelvis trakteras med ”dibarnskallar i gasugn”, fyllda med ”en snorstuvning med stålull, spikbölder och svavelsyra”. En våldsam orgie tar vid, som ofta slutar i mord och kannibalism.

Romankaraktärerna bejakar grymhet och förstörelse, hyllar totalitära regimer och massmördare, missbrukar och våldför sig på omgivningen. En sammanställning av deras brottslighet kunde bilda underlag för en ondskans och perversionernas typologi. Under excesserna pågår ett försmädligt skällande på världsordningen, med stöd i ett lika initierat som brokigt system av referenser. Liv, mening, kärlek, tänkande – allt förkastas till förmån för det tillsynes enda giltiga: tomheten och döden. När morfar delger Pyret att han har ”försökt hamra in i din dorska skalle den förkrossande vissheten om din egen betydelselöshet, människosläktets monstruositet, tänkandets fåfänglighet, Guds frånvaro å naturens ondska”, kan det läsas som en sammanfattning av den svartsynstematik som med ett paradoxalt livsmod ständigt bryter fram i Teratologens texter.

Romanerna utspelar sig i en avfolkad västerbottnisk glesbygd i det samtida, moderna Sverige, som på ett annat plan är en högst fiktiv och allegorisk ort, påminnande om Dantes Inferno. I ”Äldreomsorgen” korsbefruktas en dialektalt framförd, västerbottnisk bygdeberättelse, associerad med Torgny Lindgren och andra, med en hädisk och svarthumoristisk tradition av kanske väsentligen franskt ursprung. I förordet till uppföljaren heter det att ”texter som inte lever i ekokammaren är dödfödda”. De många referenserna gör Teratologens fiktion till veritabel litteraturvetarporr i positiv mening, även om det myckna citerandet emellanåt skymmer den egna texten. Inte sällan tycks böckerna skrivna i öppen tävlan med – eller kanske snarare som en hyllning till – föregångarna Rabelais, de Sade, Lautréamont och Céline, för att bara nämna några av de möjligen mest markanta influenserna. Några beröringspunkter med dessa författare ska här anföras i tur och ordning.

Den ryske språk- och litteraturforskaren Michail Bachtin framhåller i sin klassiska Rabelais-studie den ”groteska realismens” degraderande karaktär, vilket innebär att det idealt abstrakta och andligen upphöjda förs ned till ett materiellt och kroppsligt plan. Bachtins analys ger viss belysning åt Teratologens texter, vars ordlekar, grova skämt och brokiga lärdom påminner om Rabelais – men jämförelsen ska nog inte föras för långt. En betydande skillnad ligger i, om vi följer Bachtin, att Rabelais grotesk har en utopisk dimension. Hos Rabelais finns något positivt och pånyttfödande i de hyperboliska bilderna av kroppens födointag, naturbehov och sexualliv, medan samma bilder hos Teratologen frammanar död och destruktivitet.

Ordet ”teratologi” kommer av grekiskans teras, vilket betyder odjur, vidunder eller missfoster. Termen kan både avse biologiska studier av monstruösa missbildningar, och beteckna en samling berättelser om abnorma, mytiska och fantastiska varelser. Med utgångspunkt i den senare betydelsen kan man iaktta ett typgalleri hos Teratologen av sällan skådat slag. Hans romaner befolkas av de rysligaste norrlandsgubbar som framsprungit ur litteraturen. Det tycks inte finnas någon gräns för dessa snuskiga uslingars smutsighet, fulhet och gemenhet. Georges Bataille skriver i ”Litteraturen och det onda”, att markis de Sade genom sina fiktiva gestalter ”utvecklat den överlägset onda varelsens teologi”, och kanske är det i karaktärsbeskrivningen som arvet efter Sade är som tydligast. Kommentaren föregrips emellertid i ”Äldreomsorgen”, när det visar sig att ett ärr under hakan på en av morfars bekanta kommer sig av en dispyt kring vem av de fyra libertinerna i Sades’ roman ”Sodoms 120 dagar” som morfar mest liknar. I karaktärsbeskrivningen, liksom i naturskildringarna, firar Teratologens romaner sina största triumfer.

”Förensligandet” bär ett motto från Lautréamonts ”Maldorors sånger”, som i Carl-Henning Wijkmarks översättning lyder: ”Min poesi kommer att ägnas enbart åt att med alla medel angripa människan, detta vilddjur, och skaparen som aldrig borde ha frambragt sådan ohyra. Volymer skall läggas till volymer till dess att mitt liv är slut, och ändå kommer man bara att finna denna enda tanke som alltid lever i mitt medvetande!” Ett sådant monomant program innebär ett litterärt risktagande som på vissa läsare kan verka tröttande, och det krävs en författare av Teratologens kaliber för att ro det i land. Teratologen har själv utnämnt Lautréamont till sin ”store föregångare”. I en essä beskriver han ”Maldorors sånger” som ett ”utdraget tvåfrontskrig”, riktat mot Gud och mänskligheten. Indirekt talar han om sitt eget författarskap. Teratologens texter utgör en ”metafysisk revolt” i Camus mening, riktad mot såväl människans livsbetingelser som skapelsen i dess helhet. Men när morfar uppger som sin trosföreställning att Gud ”skäms å ha gömt sä!”, samt att ”vårt universum ä en av otaliga spermasatser som Herren i sin självhärliga ensamhet ha runka fram för å besudla Intet!”, framstår han mer som en folkligt frispråkigare variant av radikalpessimisten E M Cioran, aforistikern som i ”Bitterhetens syllogismer” utnämnt skapelsen till ”den första sabotagehandlingen”.

Även skrivandet blir hos Teratologen föremål för romanhjältarnas frenetiskt hånfulla utfall. ”Skriva ä å pissa truismer i den Pleonastiska Oceanen”, påstår morfar i ”Äldreomsorgen”. I uppföljaren, där misstron mot språk och intellekt utgör ett ledmotiv, utropar morfar desperat: ”Ja hata QWERTYUIOP!!!”. I normalfallet får man väl tänka sig att direkt anföring syftar till efterbildning, en platonsk ”mimesis”, men vad händer då en fiktionsgestalt ropar ut skrivmaskinens eller tangentbordets översta bokstavsrad? I ”Förensligandet” finns gott om exempel på vad de ryska formalisterna kallade för att ”blottlägga det litterära greppet”, det vill säga att bryta verklighetsillusionen och dra uppmärksamheten till själva skrivandet och dess konventioner. Inte minst ordlekarna, som ofta verkar befriande från språkets betydelsetyranni, men ibland framstår som ett lite tvångsmässigt ordvitsande, fungerar på detta sätt. Ännu ett illusionsbrott sker när morfar utbrister: ”Ha du förresten lagt märke till va underlit ja ha börja prata?... Tre punkter hela tiden... Eller också utropstecken! Ja undra va de bero på...” Användandet av tre punkter och utropstecken som skiljetecken kan uppfattas som en subtil hyllning till Céline, som tillämpade ett snarlikt skrivsätt. Céline kallade förövrigt människan för ”en tillfälligt avbruten förruttnelseprocess”, ett yttrande helt i morfars anda.

Enligt ramberättelsen i både ”Äldreomsorgen”
och ”Förensligandet” är det Pyret som är textens försigkomne upphovsman. Sina erfarenheter tillsammans med morfadern har pojken nedtecknat på tapetremsor, som sedan upphittats av hans mördare, vilken i sin tur anförtrott texterna till ”utgivaren” Nikanor Teratologen. Denna skrangliga ramberättelsekonstruktion – en parodi på romankonventionen att med en fiktiv utgivare ge sken av dokumentär autenticitet – raseras helt i ”Äldreomsorgen”, när Pyret ställs inför en udda jakttrofé som består av den uppstoppade utgivaren. Enligt morfars kumpan har han blivit skjuten därför att han visat sig bära på ”papper som handla om oss. Hur vi ä å va vi gör.” Utgivaren påträffas död vid en tidpunkt i historien då texterna ännu inte givits ut. En romankaraktär har mördat länken mellan läsaren och det lästa. Men vad är det då vi läser? En text med anspråk på att rasera allt som därför (helt konsekvent) raserar sig själv.

I ”Dadamanifest” (1916) attackerade Hugo Ball ”detta fördömda språk, solkat av myntskavda mäklarhänder”. Teratologen uppmanar i sin tur att ”göra den senkapitalistiska, bonnierkoncernssövda tjänstemannasvenskan till en förlängning av födelsegallskriket, en förstärkning av dödsrosslingen!” Men skrivandet bör ske i det fördolda, morfar lär ut att få saker i världen är fulare än att skriva. Därför plitar Pyret också ned sin berättelse i smyg, upphittaren av hans texter förblir anonym, och den i fiktionen påstått avlidne utgivaren döljer sig bakom pseudonym. En obeskrivlig fröjd strömmar från Nikanor Teratologens böcker, trots att de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting. Den som ännu inte upptäckt hans författarskap har något framför sig.