”Domare, är inte en soldat skyldig att anmäla krigsbrott?” Förhandlingen hade just avslutats. Ännu satt rättens ordförande kvar och samlade ihop sina papper. Ännu stod den tilltalade och väntade på att föras tillbaka till sin cell. Ännu tyst i rättssalen på Fort Meades militärbas i Maryland. Och så en av åhörarna som högt frågar ”Judge, isn’t a soldier required to report a war crime?”
Rättens ordförande reser sig och går. En av åklagarna i åklagarteamet suckar, en suck som väl ska ge eftertryck åt vad han nyss anfört: brottmålet mot soldaten och underrättelseanalytikern Bradley Manning handlar inte om annat än att denne läckt ut massor av sekretessbelagd information till Wikileaks. Mannings avsikt har varit att misskreditera armén och skada USA. De läckta uppgifterna gagnar USA:s fiender. Hans brott hör till de grövsta försyndelser en amerikansk soldat kan göra sig skyldig till.
Scenen jag skildrar är från den 23 februari i år. Två månader tidigare, vid ett offentligt sammanträde där också försvaret fått säga sitt, hade en överste prövat bevisningen mot Manning och förordat krigsrätt. Därefter sammankallade krigshjälten general Michael Linnington till krigsrätt. Förhandlingen den 23 februari var den första förberedande förhandlingen inför den huvudförhandling som ska hållas inom kort.
Frågan som ställdes, om det inte är alla soldaters skyldighet att anmäla eller snarare att avslöja krigsbrott, hänger kvar. Eller är det så att den frågan inte har någon som helst betydelse i målet? Fastän det var folkrätten och moralen som faktiskt var Mannings bevekelsegrund.
Bradley Manning var bara 22 år när han i maj 2010 greps på den militärbas i Irak där han tjänstgjorde. Bakom gripandet låg en angivelse. Angivaren hade efter kontakt med säkerhetstjänsten gått till en journalist och sålt ”scoopet”. Angivaren, den i amerikanska hackarkretsar kände Adrian Lamo, hade då försett journalisten med hela den chat-korrespondens han haft med Manning. Där hade Manning berättat både om sitt privatliv och om sina kontakter med Julian Assange.
Det stod klart att Manning var källan till Wikileaks mest omtalade avslöjanden. Här fanns dokument om den amerikanska arméns krigföring i Afghanistan och Irak, rapporter och meddelanden från amerikanska beskickningar runtom i världen, dessutom den så kallade helikoptervideon: videon som visar hur amerikanska soldater från en attackhelikopter först liksom på skoj skjuter ner två journalister och sedan gör sig lustiga över en sårad man som krypande söker skydd för att därefter meja ner både den krypande och dem som i en skåpbil kommit för att hjälpa honom. Videon avslöjar dessutom helikopterstyrkans isande hån och känslokyla när den konstaterar att två skjutna skolbarn håller på att förblöda.
Mannings läcka blev en världsnyhet och det blev senare också Manning själv. Kittlande detaljer ur hans privatliv serverades. Hans svåra barndom med en alkoholiserad mamma och en våldsbenägen pappa, hans trasiga person, hans ensamhet och transsexualitet. Vi mötte en yngling som frustrerad över att inte kunna leva i enlighet med sin läggning och sina behov och som försökte hävda sig och ville känna allmakt. I geschwind förenkling hade medierna, oftast med källskyddad FBI-hjälp, skapat sin egen Manning. Stödgrupper för Manning fanns men arbetade i motvind. Medieskvallret har inget samvete men högt underhållningsvärde.
Två nyss utkomna böcker om Manning försöker emellertid gräva djupare i den unge soldatens liv och motiv: Chase Madars The passion of Bradley Manning: The story of the suspect behind the largest security breach in US history (Or Books, 176 s) och Denver Nicks Private: Bradley Manning, WikiLeaks, and the biggest exposure of official secrets in American history (Chicago Review Press, 288 s).
Chase Madar, som är jurist och skribent i bland annat American Conservative, Le Monde och London Review of Books, porträtterar Manning som en idealist, som en man som handlar av politiska skäl. För Madar är Manning en klassisk liberal som blottar maktens lögner och cynism. Mannings läcka var ett grundskott mot det enorma och därtill onödiga hemlighetsmakeri som kringgärdar amerikansk förvaltning. Madar menar att ingen lidit skada av Mannings läcka. De flesta läckta dokumenten var inte ens sekretessbelagda utan hemligstämplades först efteråt, efter Mannings tilltag. Madar tvekar inte: Manning är en liberal frihetshjälte. Är det någon som förtjänar tapperhetsmedalj så är det Manning.
Också Denver Nicks betraktar Mannings läcka som en välkommen öppning in mot en hermetiskt sluten värld. Han är inte säker på att Manning handlat rätt i alla lägen men tycker hur som helst att Manning gjort stor nytta och försumbar skada. Och Manning har, säger Nicks, handlat av ”altruistiska skäl”.
Madar och Nicks är drivna skribenter. Texten flyter lätt. Alltför lätt, kan jag tycka. Mot Madar kan man invända att hans bok har karaktär av pamflett. Mot Nicks att han är för närgången i redogörelsen av Mannings liv – något som Nicks själv kritiserat andra journalister för. Av båda hade man önskat sig en grundligare skärskådning av den rättsprocess, den krigsrätt, som USA:s armé driver mot Manning.
Tjugotvå åtalspunkter hänger över Manning. Alla rör i slutänden hur en amerikansk soldat tagit sig för att ”misskreditera” eller ”skada” armén eller själva den amerikanska staten. Mannings handlingar är ”till förfång för god ordning och god disciplin”. Åklagarna stöder sig på två artiklar i den militära brott- och rättegångsbalken. Den ena artikeln straffbelägger ”vägran att lyda order”. Den andra är en generalklausul, en klausul som banar väg för lagföring av ett stort antal för armén vanhedrande handlingar, som utomäktenskapliga sexuella förbindelser och ”sodomi” dit både homosexuellt könsumgänge och tidelag räknas.
För en av åtalspunkterna åberopar åklagaren den spioneri- och förräderibestämmelse som kallas ”aiding the enemy”, att bistå fienden, exempelvis genom att röja uppgifter som skadar eller misskrediterar armén eller staten. Det här framgick tydligt av den ursprungliga stämningsansökan – åklagarna tänker särskilt på helikoptervideon; när den visades världen över misskrediterades och skadades armén och den amerikanska staten. Amerikanska soldater fick inte avslöjas som grymma och monstruösa. Av alla hundratusentals läckta uppgifter är det helikoptervideon som får armén att se rött.
Spioneri- och förräderianklagelsen ter sig obegriplig. Manning läckte till Wikileaks som i sin tur vidarebefordrade läckorna till flera tidningar. ”Fienden” läser säkert tidningar ibland, visst. Men förräderi? Spioneri?
Också de övriga misstankarna och anklagelsepunkterna är svåra att förstå. Företrädare för armén och regeringen har gång på gång upprepat att vad som försiggick i helikoptern i Irak – och som alltså skildras i videon – inte strider mot vare sig nationell eller internationell rätt. Kanske uttryckte sig soldaterna en smula olämpligt men de handlade inte orätt. Men om så var fallet, vadan talet om misskreditering och skada?
Inte ens åklagarna själva gör gällande att Manning lämnat ut uppgifter och bilder som är osanna eller förfalskade. Inte i helikoptervideon. Inte vad gäller massakern på barn i en skola i Afghanistan. Inte vad som handlar om tortyren och grymheterna i Guantánamo. Inte om någon enda av de läckta uppgifterna.
Kan man då ta ordet ”misskreditering” i sin mun? Ja, det kan man. Men i så fall inte som anklagelse mot Manning utan som grund för de åtal som rimligen borde ha väckts mot krigsförbrytarna och torterarna. Att det omvända skett säger allt.
Manning satt nio månader totalt isolerad i en minimal cell. Arméläkarna fann förhållandet omänskligt och sade ifrån. Det hjälpte inte. FN:s särskilda tortyrrapportör bedömde behandlingen av Manning som tortyr och bad att få besöka Manning. Förgäves. I juli i år lämnade Mannings offentlige försvarare, David E Coombs, in en hundrasidig inlaga med vittnesmål om psykisk tortyr under de nio månader Manning hölls isolerad och tidvis beslagen med hand- och fotbojor. Redan nu står det klart att rätten kommer att avvisa vittnesmålen. Hårda tag! Och ofrånkomligen jämför man med hur de amerikanska soldater som begått illdåd mot ”fienden” behandlats. Endast ett fåtal av dem har alls åtalats. Ingen har fått sitta i isoleringscell i väntan på rättegång. Har de dömts, har de oftast få symboliska frihetsstraff, vanligen husarrest. Expressbenådningar har varit regel. Hade Manning, i stället för att läcka uppgifter om illdåd mot ”fienden”, själv begått sådana illdåd – ja då hade han uppenbarligen inte ansetts misskreditera armén och staten. Han skulle ha varit en fri man.
Mannings offentlige försvarare menar att åklagarna med sina många åtalspunkter försöker skrämma Manning så att han går med på att vittna mot Assange. Vittna att Assange varit anstiftare till Mannings brott. Vittna mot löfte om lindrigare straff. Kanske är detta spekulationer utan grund. Sant är emellertid att en förundersökning drivs mot Assange och att en grand jury, som på detta stadium och i alla mål arbetar i hemlighet, förelagt bland annat Twitter att röja meddelanden som haft Assange eller någon av Assanges närmare bekanta som upphovsman.
”Jag har alltid ifrågasatt saker och ting, har försökt reda ut vad som är sant /…/ men [här i Irak] kom jag till en punkt där jag själv blev en del av något /…/ blev aktivt involverad i något som jag var helt emot”. Så skriver Manning till den som skulle bli hans angivare. Och Manning berättar om de händelser som först fick honom att ”läcka”. Han hade tagit del av uppgifter om tortyr och avrättningar av människor som inte burit vapen och som inte gjort annat än att ifrågasätta korruptionen i det ockuperade Irak. Illgärningsmännen var irakiska soldater och poliser som samarbetade med den amerikanska armén. Mannings ifrågasättande och protester viftades bort. Det här var saker han inte skulle bry sig om. Han uppmanades bara att ge irakierna den information de behövde för att kunna göra slut på dem de fann misshagliga.
Sedan såg Manning helikoptervideon och han bestämde sig för att läcka den. Många av hans kamrater hade för övrigt också sett videon. Den hade visats som ett slags ”krigsporr”.
Manning var i samvetsnöd. Därtill hade han en fast övertygelse att informationen ska vara fri och att demokratin förutsätter att de styrande och de vanliga medborgarna förfogar över ungefär samma information. Men visst, Manning var en mycket ensam människa, knepig, troligen svårt deprimerad. Och han levde ett dubbelliv. I den virtuella sfären var han det han ville vara: kvinna. I sitt dagliga faktiska liv var han man. Än sen?
I den avslutande sekvensen av helikoptervideon ses en amerikansk soldat springa mot den nyss sönderskjutna skåpbilen. Han får upp framdörren och lyckas baxa ut två svårt sårade barn. Han tar dem till sjukhuset och räddar därmed deras liv. Väl i USA, när hetsen mot Manning var som värst och flera politiker krävde att Manning skulle avrättas, skrev Ethan McCord – så heter soldaten – ett öppet brev. Om det är Manning som läckt ut helikoptervideon är han min hjälte skrev McCord. Inte för att jag tror att medierna ljuger om hans problem och svåra personlighet utan för att han mitt i alltihop visat civilkurage.
