Mot slutet av 2001 började det florera rykten om att det var möjligt att extrahera data ur de hård­diskar som New Yorks brandmän grävde fram på ”ground zero”. Olika företag visade sig vara villiga att betala upp till 30 000 dollar för att få tillbaka värdefull information. Trots att alla datorer fullständigt trasats sönder och hårddiskarna brunnit upp när World Trade Center kollapsade framgick det snart att data i dem på ett närmast obegripligt sätt gick att återskapa. I ett pressmeddelande från ett av de företag som arbetade med diskarna påtalades att byggdamm och stoff som funnits överallt i katastrofområdet hade pressats in i de söndertrasade datorerna med ett enormt tryck. Ändå kunde firman återställa nästa allt på de hårddiskar de fick sig tillskickade.

Hårddiskar är som flygplans svarta lådor – på en nanoteknologisk nivå är de skyddade från såväl trauman som de mest fasansfulla händelser. Att digital information kan återskapas också efter de mest extraordinära omständigheter är upptakten till Matthew G Kirschenbaums fascinerande bok Mechanisms: New Media and the Forensic Imagination (MIT Press, 296s). Skriven inom fältet för nya medier är det en studie kring hårddiskens historia och lagrandets teknologiska villkor. Datalagring har ju idag blivit något av en fashionabel accessoar; människor klär sig med vita och svarta Ipods eller USB-minnen i skinande höljen. Men så har inte alltid varit fallet; en dators hårddisk ser man ju aldrig mer än som grafisk representation på skärmen. Kirschenbaum menar att lagrande länge stått i skuggan för datorns glänsande gränssnitt, dess GUI (Graphical User Interface), som ju fått nästan all uppmärksamhet i beskrivningen av it-utvecklingen; från Macintosh 128K – introducerad i en berömd orwelliansk reklamfilm av Ridley Scott 1984 – till dagens OSX och Vista. I början av 1980-talet sparades information fortfarande på olika typer av magnetband, och Kirschenbaum hävdar att man alltför lite har uppmärksammat den psykologiska skillnaden som uppstod när man väl kunde börja spara saker i datorn snarare än utanför den. Teknologin ändrade helt karaktär; med hårddiskens födelse blev datorn inte längre bara en processande maskin utan mer ett slags individuell helhet. ”My computer” är ju namnet på den ikon Microsoft använder för mappen där man hittar sina egna filer.

Om Kirschenbaum inleder sin bok med berättelsen kring återställandet av WTC-tornens hårddiskar, kontrasterar han sitt resonemang genom att diskutera hur ”det digitala” ofta associerats med ett slags efemär flyktighet och förgänglighet. På ett personligt plan har nog de flesta av oss konfronterats med det faktum att gamla filer inte kan öppnas när den egna hårdvaran uppgraderats genom ett nytt datorköp. Drömmen om långsiktigt digitalt bevarande förefaller titt som tätt gå i kras; gamla bildfiler går inte att klicka fram, för att inte tala om alla texter i WordPerfect som man inte längre kommer åt.

Som Kirschenbaum konstaterar har temat många gånger turnerats i konstsammanhang. Bland annat lät William Gibson – cyberrymdens episke utforskare – 1992 distribuera sin diktcykel ”Agrippa (a book of the dead)” på en 1/2 tums floppydiskett. På dataskärmen autoskrollades dikten upp för användaren. Men man hade bara möjligheten att läsa den en enda gång; dikten var därefter krypterad att lösa upp sig själv som ett slags kommentar till den medieform den distribuerades i. Disketten återfanns följaktligen i en bok där dikten också tryckts på ljuskänsligt papper. Även skriften var alltså utförd med samma förgängliga estetiska uttryck, och efter en tid i solljus bleknade dikten bort. Men som Kirschenbaum framhåller lyckades naturligtvis snart olika hackare knäcka ”diktkoden”. Alltsedan dess har ”Agrippa” funnits att läsa på webben, och idag finns det till och med en sajt med ”The Agrippa Files”.

En av grundteserna i ”Mechanisms” är att digitalt bevarande på flera sätt är betydligt säkrare än traditionell lagring. Att spara information på internet kan förefalla osäkert, men tvärtom är det förmodligen en av de mer fredade platserna att samla material på. Arpanet/internet konstruerades ju en gång som det optimala mediet vars digitala nätverk av nätverk var tänkt att överleva även ett kärnvapenkrig. Googles Gmail har i dag devisen ”archive, don’t delete”, och på till exempel easy-share.com har man gratis tillgång till hur mycket lagringsutrymme som helst. Om sajter som Youtube och Flickr i dag är exempel på hur internet håller på att förändra de klassiska medieformerna i en arkivarisk riktning – på Flickr laddas det upp fem miljoner foton om dagen – så framstår även fildelningsnätverken med sina hypersnabba distributionsprotokoll som ett slags framtidens mediearkiv och infodistributörer.

Samtidigt har belackare ofta framhållit att binär kod minsann alls inte är att lita på. I diskussionen kring digitalisering av kulturarvet framträder understundom en rädsla för att samhället riskerar att förlora sin historia när det väl omkoderats i binär form. Många tvivlar på att digitala format kommer att vara lika beständiga som and­ra lagringsmedier. På Svenska Filminstitutets hemsida kan man till exempel läsa att ”film på filmbas som bevaras under optimala arkivförhållanden har en beräknad livslängd på drygt 1000 år, att jämföra med livslängden för videoband, dvd-skivor och lagringsband för digitala filer (3–50 år).

Det går idag heller inte att överföra film till digitala bärare utan att information går förlorad.” Idag beräknas medellivslängden för digitala system vara mellan tre och sju år – därefter måste de uppgraderas. Det stora problemet med långsiktigt digitalt bevarande är att den snabba it-utvecklingen leder till teknikens lika snabba åldrande – både beträffande hårdvara och mjukvara. Grundtanken är emellertid att när materialet väl blivit digitalt, antingen genom att vara digitalt producerat eller genom att de skannats in, så är det enklare att transkodera eller uppgradera det till nya format. I binär form kan olika system helt enkelt på egen hand – efter att någon programmerat ett skript – uppdatera sig själva.

Som Kirschenbaum påpekar beror kritiken av olika slags digitala format ofta på en betydande okunnighet. Inte bara är internet ett resistent lagringsmedium i kraft av sin decentraliserade karaktär, hårddiskar är också långt mer arkivmässiga än man kan tro. Vad som händer efter det att man tryckt ”Ctrl+S” eller ”Apple+S” är framför allt långt mer komplicerat än vad de flesta förmodar. Om digitala medier ibland framhålls som immateriella, så är det en sanning med modifikation. Även den virtuella verkligheten har en materiell grund i form av nanoteknologiska inskriptioner på datorers hårddiskar. Hur konstigt det än låter så är det mer eller mindre omöjligt att radera en hårddisk; varje digital eller magnetisk inskription lämnar nämligen spår – om så på nanonivå.

Att all form av beröring lämnar ett avtryck har sedan länge varit känt inom polisens och rättsmedicinens räjonger. I en historisk digression redogör Kirschenbaum just för den franske kriminalteknikern Edmond Locard, en pionjär inom den så kallade forensiska vetenskapen. Den har framför allt haft till uppgift att bistå rättsväsendet med uppgifter där data hämtats ur olika slags detaljstudier. I sin ”Traité de Criminalistique” i sju volymer från 1918 utvecklade Locard till exempel en metod för att identifiera fingeravtryck. Därtill redovisade han detaljstudier av hår och fibrer som han utfört med hjälp av sitt mikroskop. Liksom sin föregångare Alphonse Bertillon påpekade Locard ständigt att ”all kontakt lämnar ett spår”.

Med utgångspunkt i Locard framhäver Kirschenbaum att hackarekulturen idag – eller åtminstone myterna kring den – i hög grad handlar om att sudda ut de digitala spår som alla hack för med sig. Datahackaren eller datacrackaren – Wikipedia upplyser om att det inte rör sig om samma sak; crackaren ”arbetar med att ta sig förbi säkerhetssystem inom datorvärlden” medan hackaren snarare har stora kunskaper om hur datorer och nätverk är uppbyggda – lämnar ofta avtryck efter sig i loggar och register; ­ibland som del i en sofistikerad katt-och-råtta-lek med systemansvariga. Men faktum är att vi alla efterlämnar binära spår. Även det enklaste mejl genererar kopior av sig själv genom ett halvdussin servrar innan det når sin slutdestination. Experter menar därför att mejl och datafiler är långt mer permanenta än papper eftersom de per definition alltid genererar kopior av sig själva. Det är till exempel inte så att filer försvinner för alltid när man som användare slänger dem i gränssnittets papperskorg och tömmer. I ett Windows-operativsystem innebär detta kommando bara att maskinens FAT (File Allocation Table) uppdaterats; filen finns alltjämt kvar på hårddisken. Kirschenbaum påpekar att när filer används i datorers operativsystem så lämnar de likt ett slags flipperspelskulor märken efter sig på alla möjliga platser. Det är mest uppenbart i form av så kallade tempfiler; i skrivande stund har min egen dator till exempel på egen hand skapat tempfilen ”~WRL3910.tmp” av just den här artikeln.

Beträffande digitalt bevarande och återskapande talar man ­ibland inom informations­säkerhetsområdet om ”computer forensics” – ett slags lära om hur man finner, återställer och bevarar digital information. Det finns exempelvis en rad företag som specialiserat sig på att göra rekonstruktioner av borttappad digital information. Detta är dock ett område som inte speciellt ofta uppmärksammats i digitala bevarandesammanhang. Verksamheten tar emellertid sin utgångspunkt i att hårddiskar och servrar är långt mer tåliga och tillförlitliga än man kan tro. Vad man konkret gör när man återskapar förlorad data är till en början att skapa ett slags bild av hårddiskens bitström. Filer kopieras här inte på traditionellt manér, utan i stället skapas en bild av datorns eller serverns hela bitström i form av ett flöde med ettor och nollor (bitar), inklusive styrkoder som säger hur den digitala informationen ska hanteras och sättas samman när den väl tas emot. Denna bitström består av allt – även korrupta sektorer på hårddisken och ogiltiga filer förs över. Överföringen är central ­eftersom man av säkerhetsskäl inte kan – eller snarare inte bör – arbeta med originaldisken. På sajten drivesavers.com finns just en rad sedelärande historier med kända personer som anlitat företagets tjänster. När Harrison Fords hårddisk kraschade fick han hjälp att återskapa de personliga fotografier som han trodde för evigt gått förlorade. En av Simpsons manusförfattare lär också ha fått assistans med att återskapa förlorade avsnitt; hade drivesavers.com inte funnits hade världen aldrig ha fått se den berömda säsongsavslutningen ”Who shot Mr Burns?”.

Det är med andra ord inte bara internets nätverksstruktur som lämpar sig som en medial lagrings- och distributionsform. Precis som med svarta lådor kan data i princip alltid återvinnas ur moderna digitala lagringsmedier. Rädslan för att samhällen skall förlora sitt kulturarv när det väl omkoderats i binär form är alltså obefogad. Naturligtvis finns det inte helt framtidssäkra metoder för att lagra digital information, och framför allt saknas det standarder på området. Men långsiktigt digitalt bevarande är en framtidsbransch och internationellt investeras det betydande summor som på sikt kommer att lösa de problem vi har idag. Man kan alltså lugnt sluta med att kopiera saker från webben till sin hårddisk, och snarare förlita sig på att informationen kommer att ligga kvar. ”It-forensiken” lär oss dessutom att raderad data inte är samma sak som förlorad information. Om så bara spåren av det förflutnas filer finns kvar, så är det möjligt att återskapa och återställa dem.