Man måste medge att Karl Marx lyckades med sitt uppsåt att inte bara förklara världen utan också förändra den. Att detta inte enbart var av godo är i dag en allmänt accepterad uppfattning. Det är numera få som försvarar de diktaturer som under 1900-talet regerade i hans (och ofta även Lenins) namn. Men innebär det att även de politiska teorier som Marx formulerade med nödvändighet hör till det förgångna? Ja, hur skall vi i vårt postutopiska samhälle hantera dessa idéer och teorier? Bör vi i möjligaste mån förpassa dem till glömskan, behandla dem som reliker från en tid som flytt eller har vi kanske fortfarande något att lära oss av dem?

I samband med Sovjetunionens definitiva sammanbrott kring 1990 försvann Marx och marxismen från den politiska och intellektuella dagordningen. Men det dröjde inte länge förrän röster åter började göra sig hörda om behovet av Marx. Trots allt, sades det, innehåller hans verk många insikter, tankegångar och föreställningar som det är angeläget att ta fasta på varför det vore ett misstag att begrava hans teorier tillsammans med den gamla sovjetkommunismen. Till exempel publicerade Jacques Derrida 1993 en fascinerande liten Marxstudie, ”Spectres de Marx” (på svenska 2003, ”Marx spöken”), där han på ett för honom ovanligt entydigt sätt slår fast att det alltid kommer ”att vara ett misstag att inte läsa, att inte läsa om och diskutera Marx”. Och för några år sedan gav Sven-Eric Liedman och Björn Linnell ut ett fint urval av tänkarens egna texter på förlaget Ordfront. Boken blev kanske inte någon storsäljare, men precis som Derridas studie kan dess blotta existens sägas ha visat att ryktena om Marx död var betydligt överdrivna.

Den Marxbok som har väckt störst medial uppmärksamhet under det senaste decenniet torde emellertid vara engelsmannen Francis Wheens levnadsteckning, också den översatt till svenska och utgiven av Ordfront. Här framställs människan och samhällstänkaren Marx i helfigur, hur han efter en avklarad doktorsavhandling vid universitetet i Jena hankade sig fram som redaktör och journalist samtidigt som hans politiska engagemang ledde till att han under flera år tvingades leva i exil runt om i Europa innan han 1849 – året efter den franska februarirevolutionen och publiceringen av ”Kommunistiska manifestet” – kunde slå sig ner i London. I British Museums bibliotek kom han sedan att ägna större delen av sitt återstående liv (han dog 1883) åt att teoretiskt försöka begripliggöra det kapitalistiska system som han var övertygad om snart skulle gå under och ersättas av ett kommunistiskt samhälle. Frågan var inte om detta skulle ske, utan när.

Under det just gångna året publicerade Wheen en ny bok om denne alltjämt så omstridde tänkare, eller rättare sagt om hans magnum opus, ”Kapitalet”. I den flyhänt skrivna Marx‘s Das kapital: A Biography (Atlantic Books, 130 s) berättar Wheen om verkets långa förhistoria, dess födelse, utveckling och efterliv. Det var ett mödosamt arbete och en lång frambringelseprocess som slutligen resulterade i ”Kapitalet”. Det hela kan sägas ha börjat när Marx efter att tidigare ha tagit starka intryck av den hegelska filosofin och den så kallade utopiska socialismen några år in på 1840-talet upptäckte den engelska nationalekonomin, med namn som Adam Smith, David Ricardo och James Mill.

De fortlöpande anteckningar som han sommaren 1844 gjorde under läsningen av deras ekonomiska skrifter är numera kända som ”Parismanuskripten” eller ”De ekonomisk-filosofiska manuskripten”. Det är en oavslutad text som bland annat innehåller Marx utförligaste utläggning om alienationsproblematiken: hur den mänskliga arbetskraften i det kapitalistiska systemet blir till en vara på arbetsmarknaden med följden att arbetet inte fungerar frigörande för den enskilde utan tvärtom främmandegör denne inför både sig själv och den vara som han producerar. Även om Marx kom att hålla fast vid tanken att kapitalismen förvandlar människor till varor som är lika utbytbara som andra varor kom han senare delvis att överge alienationsbegreppet. Det hindrar inte att ”Parismanuskripten” kan förstås som ett första utkast till det som långt senare skulle bli ”Kapitalet”. Många av de teman, föreställningar och idéer som i vidareutvecklad form lades fram i det stora verket finns skisserade redan här.

Ytterligare ett viktigt steg på vägen mot ”Kapitalet” utgörs av ”Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin”. Det är ett likaledes fragmentariskt manuskript på över 700 sidor där den filosofiska och den ekonomiska sidan i Marx tänkande för första gången sammanfördes i en analys av det kapitalistiska samhällssystemets karaktär. Wheen beskriver dessa anteckningar som gjordes från augusti 1857 till mars 1858 som den felande länken mellan ”Parismanuskripten” och det första bandet av ”Kapitalet”.

Som metaforen om den felande länken antyder betonar Wheen kontinuiteten i Marx författarskap, i motsats till vissa andra uttolkare som har velat dela in hans verk i en tidig hegelianskt påverkad filosofisk fas och en senare mer ekonomiskt och vetenskapligt inriktad fas, med ett tydligt brott däremellan. Med goda skäl understryker Wheen i stället de stora likheterna mellan den unge och den äldre Marx i avseende på såväl den politiska analysen som metoden och uttryckssättet.

Under varje förhållande fick Marx slutligen tillräcklig ordning på sina pappershögar för att i början av 1867 kunna skicka iväg det sedan länge efterfrågade manuset till tryckeriet, och i september samma år utkom första delen av ”Das Kapital”. Det blev den enda del av verket som han själv gav ut. Det andra och tredje bandet redigerades, bearbetades och publicerades postumt av Friedrich Engels. Det innebär att ”Kapitalet” trots sitt enorma omfång är ett ofullbordat verk.

Vad man än anser om Marx kan man inte komma ifrån att ”Kapitalet” är ett av alla tiders mest inflytelserika och studerade teoretiska arbeten. Att Wheens bok ingår i en serie som heter ”Books that Shook the World” (i vilken det även ingår böcker om ”Koranen” och Darwins ”Om arternas ursprung”) är därför inget att förvånas över. Men till detta kommer att författaren själv på intet sätt försöker dölja sin egen översvallande positiva inställning till det stora verket. Han blundar visserligen inte helt för dess många felaktigheter, tillkortakommanden och egendomligheter, men det är inte dem som han uppehåller sig vid. I stället framhåller han gång på gång att det är fråga om ett mästerverk och att det innehåller den bästa analysen som någonsin har gjorts av det kapitalistiska samhällssystemet. Så länge kapitalismen varar är det därför mödan värt att läsa ”Kapitalet” slår han fast innan han avslutar boken med en profetia om att Marx kan komma att bli det tjugoförsta århundradets mest inflytelserika tänkare. Detta måste för många vara en oerhört provocerande för att inte säga frånstötande tanke, för andra säkert en lika hoppingivande. Men det är knappast en alltför vild gissning att den profetian i likhet med många av Marx egna kommer att visa sig vara inkorrekt. Den som lever får se.

Till skillnad från de flesta tidigare studier av ”Kapitalet” (i synnerhet under 60- och 70-talen skrevs det många sådana) är Wheens bok inte särskilt omfattande, bara 130 sidor. Det är därför svårt att klandra honom för att inte vara inträngande eller djuplodande. Men det framstår ändå som problematiskt att han hela tider påtalar vilken fantastiskt bok ”Kapitalet” är men utan att på något särskilt övertygande sätt visa hur och varför det förhåller sig på det sättet.

Ett av de mer underhållande inslagen i boken består av bildspråket och de många jämförelser som görs mellan ”Kapitalet” och andra böcker och företeelser. Verket beskrivs som ett litterärt collage, lika disonant som ett musikstycke av Schönberg och med lika mardrömslika beskrivningar som i en roman av Kafka eller i Dantes suggestiva helvetesskildringar. ”Kapitalet” sägs också kunna läsas som en gotisk skräckroman, en viktoriansk melodram, en svart fars, en satirisk utopi eller rent av som en grekisk tragedi. Man kan ifrågasätta grunden för och möjligen också den pedagogiska poängen med sådana jämförelser, men att beskriva verket på det sättet är ändå inte så egendomligt som det först kanske verkar om man betänker att Marx själv gärna hänvisade till litterära verk. I första delen av ”Kapitalet” citeras bland andra Homeros, Sofokles, Dante, Cervantes, Shakespeare, Milton, Voltaire, Schiller, Goethe, Balzac och Heine. I anslutning till detta lyfter Wheen också fram Marx litterära ambitioner och gör gällande att ”Kapitalet” i sig kan förstås som ett konstverk, en konstnärlig helhet med ett öppet slut – liksom kapitalismen själv.

Boken avslutas med ett kapitel om ”Kapitalets” reception och verkningshistoria. När det första bandet publicerades bemöttes det i stort sett med tystnad, men på några år såldes förstaupplagan på tusen exemplar ändå slut och 1872 utkom en andra upplaga. Samma år publicerades också en rysk översättning, snart följd av en fransk. Till engelska översattes verket aldrig under Marx livstid. Men en och annan engelsman tog ändå del av verket på något av de andra språken. Den unge George Bernard Shaw, till exempel, ägnade en stor del av hösten 1883 åt att läsa den franska översättningen. ”Detta var en vändpunkt i min karriär”, berättade han senare, ”Marx var en uppenbarelse /…/ Han öppnade mina ögon för historiens och civilisationens fakta, gav mig en helt ny förståelse av universum, tillhandahöll mig ett syfte och en mission i livet.”

Det var först efter sin död som Marx fick sitt riktigt stora genomslag som teoretisk auktoritet och som inspirationskälla till såväl försiktiga socialdemokrater som mer radikala vänstersympatisörer. Inte minst i Ryssland fick hans teorier många hängivna anhängare, vilka var upptagna med frågan om det var möjligt att genomföra en kommunistisk revolution i ett land som fortfarande i allt väsentligt var feodalt, det vill säga att helt enkelt hoppa över den kapitalistiska samhällsformation som Marx så ingående hade analyserat och som han trodde skulle tillintetgöras genom en proletär revolution

.

Så kom i vart fall den stora ryska revolutionen 1917. Lenin och de andra revolutionsledarna hänvisade alla på ett eller annat sätt till Marx, och det tog sedan inte lång tid innan Marx i det nya Sovjetunionen fick en närmast gudomlig status. I hans verk, och då i synnerhet ”Kapitalet”, tänktes svaren på de flesta avgörande frågorna finnas. Redan tidigare hade man på sina håll förvandlat hans prövande idéer och resonemang till dogmer, och denna dogmatiska inriktning blev nu helt dominerande. Även för många så kallade västmarxister, från Georg Lukács och Antonio Gramsci via Walter Benjamin och vissa andra medlemmar i Frankfurtskolan till Louis Althusser och stora delar av sextio- och sjuttiotalsvänstern, var det omöjligt att inte påverkas mer eller mindre negativt av det Sovjetstyrda dogmmaskineriet.

Efter Berlinmurens och det marxistiska dogmmaskineriets fall har det blivit möjligt att läsa Marx på nya sätt. Detta har enligt min mening Derrida och andra visat på ett mer stimulerande och övertygande sätt än Wheen. Men det är ändå slående att de förenas i övertygelsen att Marx fortfarande förtjänar att studeras, trots det motstånd som hans texter onekligen bjuder på. Som Marx själv uttryckte det i ett förord till den första franska upplagan av ”Kapitalet”: ”Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar har utsikt att nå dess ljusa höjder.”