När Alfred Nobels testamente offentliggjordes i december 1896 blev reaktionen våldsam, inte minst i vårt land. Tanken att belöna även utlänningar uppfattades som opatriotisk. Hur kunde Nobel komma på idén att ge pengar till utländska forskare, när svenska forskare saknade nödvändiga resurser? Följden blev också att både Karolinska Institutet och Vetenskapsakademien tog nästan två år på sig att acceptera uppdraget som prisutdelare.
Endast det norska Stortinget av de av Nobel utsedda prisutdelarna åtog sig omgående att utdela fredspriset. Det snabba agerandet på norsk sida torde dels ha berott på att man klart insåg den – för att tala nutidssvenska – positiva pr-effekten, dels att uppdraget som prisutdelare gav Stortinget vind i seglen i dess kamp för unionsupplösning. Fram tills denna blev verklighet 1905 såg Oscar II i Alfred Nobel närmast en landsförrädare.
Fem år före unionsupplösningen mellan de svenska och norska brödrafolken uppstod den framgångsrika ”Nobelunionen”. Den yttersta anledningen härtill var att Nobel från vaggan till graven (1833–96) var medborgare i dubbelmonarkin. Det var på den svensk-norska klubben i Paris, som han den 27 november 1895 undertecknade sitt världsberömda testamente. Han fann det naturligt att åtminstone ett av hans fem pris gavs till en norsk institution.
Alfred Nobel hade som ung ingen större tilltro till massans politiska förstånd. För honom var det endast den framsynta eliten som kunde leda ett folk. Han var med sin ryska uppfostran ständigt sliten mellan sympatier med och antipatier mot palatsens och slumkvarterens invånare.
Sannolikt bidrog de sociala orättvisor han redan som ung blev varse till att han senare förklarade sig vara socialdemokrat. När han fällde yttrandet var han en av Europas rikaste män med kontroll över 93 företag jorden runt. Frånsett den för en socialdemokrat bisarra egenheten att vara motståndare till allmän rösträtt, ägde Nobel en utpräglat social känsla, som han omsatte i handling.
Nobel gjorde aldrig någon hemlighet av att han var politisk radikal. Trots det utsatte Hjalmar Branting hans Nobelpris för en svidande kritik. Branting, då huvudredaktör för Social-Demokraten och från 1896 ledamot av andra kammaren för Stockholms stad, publicerade en fyrspaltig artikel under rubriken ”Nobels testamente – Storartad välmening – Storartade missgrepp”. Han ansåg donationen vara ”generalförfuskad”.
Inte ens fredspriset fann nåd inför Branting. I stort var dock reaktionerna såväl inom som utanför landet positiva, i vissa fall synnerligen positiva: ”finnes endast en handling att anteckna som är därmed jämförlig för den andliga odlingen i Sverige, nämligen då Gustaf II Adolf av sin privata arvegodsförmögenhet överlät på Uppsala universitet”, skrev man till exempel i Svenska Dagbladet. Nobel kunde aldrig förlåta Oscar II att monarken betecknat fredsarbete som naiva drömmar. Kungen lät till och med antyda att donatorn varit ”influerad av fredsfantaster, särskilt fruntimmer”, åsyftande Nobels enda förälskelse i livet, Bertha von Suttner, författare till tendensromanen ”Ned med vapnen” (1890), som 1905 fick Nobels fredspris. Oscar II sökte förhindra förverkligandet av testamentatorns sista vilja genom att stödja de medlemmar av Nobelfamiljen som ville bestrida testamentet. Det var inte minst en smärtsam motgång för kung Oscar att utdelandet av fredspriset gick till hans politiska motståndare i Norge.
År 1900 var stämningen så skärpt att Stortinget förklarade sig inte vilja utse någon representant i Nobelstiftelsens styrelse. Allt svenskt var för många norrmän vid denna tid som pestsmittat. Efter övertalning gick man på norsk sida i Stortinget till slut med på att vara representerad i Nobelstiftelsens fullmäktigeorgan. På det personliga planet förbättrades emellertid relationerna kontinuerligt. Henrik Santesson, som tidigare varit Stortingets juridiska ombud i Stockholm, utsågs till Nobelstiftelsens förste verkställande direktör. 1937 beslöts att varken norska regerings- eller Stortingsledamöter kunde inväljas i den norska Nobelkommittén.
Den nya union som i dag förenar Sverige och Norge har varit synnerligen framgångsrik. Stadgarna för den svenska Nobelstiftelsen ändrades 1984 på så sätt att numera krävs av styrelsemedlem antingen svenskt eller norskt medborgarskap.
I dag är ett Nobelpris värt 10 miljoner kronor, tack vare skicklig förvaltning av den framlidne chefen för Nobelstiftelsen, Stig Ramel, och hans efterträdare Michael Sohlman. Wilhelm Conrad Röntgen erhöll för sin upptäckt av röntgenstrålarna det första Nobelpriset i fysik 1901. Prissumman var då 100 000 kronor.
Den tysk-amerikanske fysikern Albert Einstein var en förkämpe för freden i likhet med Bertha von Suttner, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Bertrand Russell. Endast några månader efter att atombomberna fällts över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 höll Einstein ett tal vid en Nobelpristagarmiddag Han hävdade då att vetenskapsmännen vid detta tillfälle befunnit sig i samma predikament som Nobel efter upptäckten av dynamiten: han uppfann ett sprängämne som var kraftigare än något tidigare känt – ett utomordentligt effektivt förstörelsemedel. För att lätta sitt samvete instiftade han sitt Nobelpris.
Alfred Nobel ansåg inte att Bertha von Suttners fredsrörelse hade något realiserbart handlingsprogram. Ändå begav han sig till hennes kongress i Bern 1892. Vid en middag för makarna von Suttner överlämnade han 2 000 francs till fredsrörelsen. Även om Nobel i vissa praktiska frågor hade en avvikande mening, sympatiserade han med det centrala budskapet i von Suttners ”Ned med vapnen”. Han framhöll för henne att man även borde bekämpa fattigdom, religiösa fördomar och alla former av orättvisa. Bertha von Suttner lyssnade särskilt noga när ”dynamitkungen” självmant började redogöra för sin syn på den ”ruskiga hantering” som framställning av krigsmateriel utgjorde. Han hävdade att moraliska överväganden alltid skulle komma att vara underordnade nationella intressen.
När krigskonsten en gång nått sin fulländning skulle avskräckningsmomentet vara sådant att folken skulle
tvingas att leva i fred med varandra. Det finns ett yttrande bevarat som Alfred Nobel fällt vid ett annat tillfälle : ”Jag skulle vilja uppfinna ett ämne eller en maskin med ett så fruktansvärt massförstörande verkan att krig därigenom för alltid omöjliggöres”.
Sådana var alltså Alfred Nobels tankar om framtidens förstörelsevapen över ett halvsekel innan det nukleära damoklessvärdet börjat sväva över allt levande. Han förefaller ha varit särdeles klärvoajant när han 1890 skrev: ”Den dag två armékårer på en sekund kunna förinta varandra skola väl alla civiliserade nationer rygga tillbaka för ett krig och avskeda trupperna.”
I ett brev föreslog Nobel i november 1892: ”En skiljedomstol skulle av samtliga neutrala länder givas garanti för domens verkställighet – även med vapenmakt. Låt oss medge att allt annat är bättre än krig. Alla gränser skulle förbli orubbade och en förklaring skulle avges att varje angripare hade hela Europa mot sig.” En hemförlovning av samtliga trupper ville han inte rekommendera ”då det ju måste finnas en beväpnad styrka för ordningens upprätthållande”.
Vid jubelfesten i Uppsala 1893 skulle Alfred Nobel promoveras till filosofie hedersdoktor vid historisk-filosofiska fakulteten. Med hedersbevisningen följde åliggandet att insända en självbiografisk levnadsskildring. En sådan skrev han också men även denna gång var den ”signalementskort” för att använda hans eget uttryck: ”Undertecknad är född den 21 oktober 1833, har ernått sina kunskaper genom privat undervisning utan att genomgå något högre läroverk; har varit verksam i synnerhet inom kemiens applicerade område genom utarbetande av sprängämnen, kända under namnen dynamit och spränggummi samt rökfritt krut, känt under benämning ballistit och C 89. Är ledamot av Kongl. Svenska Vetenskapsakademien sedan 1884, av Royal Institution i London samt av Société des Ingenieurs Civils i Paris. Är sedan 1880 riddare av Nordstjärneorden. Har Hederslegionens officersgrad. Av trycket utgivit: endast ett föredrag på engelska språket som belönats med en silvermedalj.”
Även om Nobel hade föga till övers för äretitlar och officiella utmärkelser satte han värde på såväl hedersdoktoratet som ledamotskapet i Vetenskapsakademien. Men kritiken mot honom tilltog. Skulle hans livsverk bli misskrediterat som en följd av alla angrepp? Han visste ändå att han varit obrottsligt trogen sina tre kardinaldygder: hederlighet, hänsynsfullhet och flit.
I brev efter brev ger Nobel uttryck för sin ångest inför det faktum att det började stupa utför. Hans tankar kretsade allt oftare kring döden och alltings förgänglighet. Enligt bekanta hade han redan börjat få en gammelmansblick och hans ögon var ofta röda av sömnlöshet. Han skrev: ”En ensling utan böcker och bläck är en redan i livet död man.”
Denna Nobels aforism är värd att hålla i minnet när man skärskådar hans brev till den penningtörstande älskarinnan Sofie Hess. Hans första fosterland var förvisso Sverige, hans andra laboratorierna och dynamitimperiet men hans tredje böckerna och skrivandet.
Förtjänsten av att ha punkterat myten om Alfred Nobel som en person som utan avbrott pinades i en jordisk tortyrkammare tillkommer främst hans förtrogne vän Ragnar Sohlman: ”Doktor Nobel berättade och filosoferade så underhållande att han blev till stort nöje och njutning för sitt helt fängslade sällskap.”
Sohlman berättar att Alfred Nobels röst var något sträv och hans tonfall melankoliskt, stundom ironiskt. Han konverserade med lätthet på fem språk: svenska, tyska, engelska, franska och ryska. Sohlman beskriver honom i följande ordalag ”I sitt yttre uppträdande gjorde Nobel ett rätt nervöst intryck. Hans rörelser var livliga och gången något trippande”.
När Nobel i ett brev till brodern Ludvig skriver att ”åligganden tvångsförsläpas hos mig numera i veckotal”, var verkligheten den att hans arbetsdagar tenderade att bli orimligt långa. Han kunde ofta vara i verksamhet femton, tjugo timmar i sträck utan vila. Det var som om han ville disciplinera sin fantasi med strängt arbete. När man läser hans brev är det som om han spaltar upp sig i två personligheter: den fantasirike uppfinnaren och den nyktre affärsmannen. Eftersom han trivdes i laboratoriet men avskydde sammanträden föredrog han att i de flesta fall ge sina order skriftligen. Han kunde utforma 20-30 brev om dagen och kom sällan i säng före midnatt.
I oktober 1887 hade Nobels hjärtbesvär blivit så svåra att han måste ligga till sängs. Flera vänner, bland dem Victor Hugo, hade gått bort. Det var inte döden i sig själv han fruktade utan ett slut i total ensamhet. Han skrev till Sofie 1888: ”När man är lämnad ensam i världen och en avlönad betjänt är den ende som visar någon vänlighet, då kommer de dystra tankarna, dystrare än någon kan föreställa sig. Jag ser i min betjänts ögon att han beklagar mig, men jag kan självfallet inte låta honom märka det.”
Nobels favoritpartner i samtal av andlig natur var den unge svenske pastorn i Paris, Nathan Söderblom. Den i sinom tid vordne ärkebiskopen ombads att vara officiant vid jordfästningen av Alfred Nobel den 17 december 1896. Söderblom yttrade bland annat:
”när Alfred Nobel lät någon blicka in bakom hans mångskiftande intressen och resonemang i sitt inres helgedom, så fann man nytt bevis på den evärdeliga sanningen att mer och märkligare än alla djärva tankar, betydelsefulla uppfinningar, alla rikedomar och intressanta livshändelser är ett människosinne, som lever, kämpar och lider, som älskar, hoppas och tror. Det hörde utan tvivel till hans livs mått av ensamhet och lidande att han i människornas ögon fick för mycket gälla som den rike och märklige mannen och för litet som människan. Så vilja vi i döden icke förfölja honom därmed. Ty till det andra landet följer icke förvärv, rykte och snille.”
