Kilten skapades i början av 1700-talet av Thomas Rawlinson, en företagsam engelsk kväkare som arrenderade skog i norra Skottland. Rawlinson bar själv det nya plagget, men det var främst avsett för hans skotska arbetare. Den plaid som de traditionellt brukade var illa lämpad för trädfällning och andra tyngre sysslor eftersom den bestod av ett stort tygstycke som draperades över ena axeln och hölls på plats med hjälp av ett bälte. Betydligt mer praktisk var den kjol som blev resultatet när pläden kapades vid midjan och syddes samman i sidorna.
Nymodigheten blev snabbt populär och spred sig över Skottland. Kilten förknippades i så hög grad med skottarna att den, i samband med att det sista skotska upprorsförsöket slogs ned 1746, förbjöds av engelsmännen. När den åter tilläts, 1782, fick den status av nationaldräkt i tidens spirande romantiska anda. Längre fram skulle den tillverkas i de så kallade klanmönstren, men i begynnelsen var den oftast randig i bruna nyanser.
Kiltens engelska ursprung beskrevs redan av samtida författare, men det var den engelske historikern Hugh Trevor-Roper som i modern tid kartlade dess tillkomsthistoria. Det har gått ett kvarts sekel sedan han publierade sina rön i en uppsats i den inflytelserika antologin ”The Invention of Tradition”, redigerad av Eric Hobsbawm och Terence Ranger. Sena tiders skotska nationalism har trots detta framgångsrikt hållit liv i vanföreställningarna om kilten, liksom i en del andra myter av betydelse för det etniska särartstänkandet.
Trevor-Roper var en svuren motståndare till allt sådant och han deltog också aktivt i den politiska debatten som kritiker av de nya skotska nationalistiska strömningarna och de växande kraven på självstyre. Trevor-Ropers död för fem år sedan satte inte punkt för hans historiska avmytologiseringskamp. I de efterlämnade pappershögarna fanns ett manuskript som nu har utkommit i bokform under titeln The Invention of Scotland: Myth and History (Yale University Press, 282 s). Av utgivaren Jeremy Caters förord framgår det att Trevor-Roper påbörjade arbetet under 70-talet, efter att länge ha intresserat sig för skotsk historia, och några år senare lade det åt sidan av okänd anledning. Det som nu föreligger är alltså inte ett av författaren färdigställt verk, även om vissa delar slutfördes.
Den tidigare nämnda kiltstudien ingår i delvis annan form som en avslutande del i detta postuma arbete och förutom nedmonteringen av ”the sartorial myth” rymmer verket redogörelser för både politiska och litterära myter som har präglat uppfattningen av den specifikt skotska kulturen och identiteten. Den politiska myten kom först. Enligt Trevor-Roper fick den sitt genomslag under 1500-talet med George Buchanan, en spränglärd skotte som tillbringade stora delar av sitt liv i Paris. Den avlöstes några hundra år senare av de litterära myterna, framgångsrikt odlade av James Macpherson och sir Walter Scott. Den sistnämnde spelade viss roll i lanseringen av klädmyten, då kiltens faktiska tillkomst klipptes bort och plagget i stället försågs med ett avlägset skotskt förflutet som bättre passade in i 1800-talets romantiska nationalism, den tidens ledande intellektuella mode.
Även om en del av materialet i ”The Invention of Scotland” har förekommit i tryck tidigare innebär det inte, enligt utgivaren, att Trevor-Topers rön har fått fullt genomslag i forskningen och än mindre att de har blivit allmänt kända. De skotska myterna lever vidare i en eller annan form och därför finns det anledning att låta de efterlämnade åtta kapitlen i den avlidne historikerns ofullbordade nu utkomma som bok, trots att författaren själv övergav projektet. Valet av titel knyter an till den tidigare nämnda antologin, som kom att inspirera till ett genomgripande nytänkande inom kultur- och samhällsvetenskaplig forskning kring föreställningar rörande nation, kultur och etnisk identitet.
Texterna i den av Hobsbawm och Ranger redigerade ”The Invention of Tradition”, som behandlar olika regionala historiska förhållanden under 1800-talet, har det gemensant att de försöker skildra hur många av de företeelser som brukar betraktas som sprungna ur fjärran epokers folkliga traditioner i själva verket är relativt sena skapelser, ofta intellektuella produkter som syftar till att upphöja den egna gruppens eller nationens status. Traditioner är enligt detta synsätt konstruktioner uppfunna för att tjäna ideologiska syften. Med historiens blodiga ironi lyfte antologins utforskningar av nationalismens begynnande framväxt inte bara de slöjor som legat över det förflutna, deras relevans skulle bekräftas av utvecklingen under 1900-talets sista decennium, inte minst av krigen på Balkan i samband med Jugoslaviens upplösning.
När Trevor-Roper arbetade på sitt manuskript om de skotska myterna kunde det förefalla som om nationalismen i sin patologiska form inte längre utgjorde något hot, åtminstone inte i Europa, men för människor i hans generation var minnena av nazismens och fascismens härjningar ytterst levande. Det var trots det knappast rädsla för en våldsam utveckling som motiverade Trevor-Ropers avståndstagande till de allt starkare separatistiska strävandena i Skottland, men han kände uppenbart en genuin motvilja mot missbruk av historien i propagandistiska avsikter. Hans skrivsätt och tonfall speglar detta, vilket fyller även de ofärdiga texterna i ”The Invention of Scotland” med liv och engagemang.
Mytgranskaren går grundligt tillväga och han inleder sin undersökning med att bege sig så långt tillbaka i historien som möjligt. Dunkelt är det i denna forna tid, men för forskarens tränade öga börjar snart ett och annat att framträda.
Några skottar går det inte att få syn på i begynnelsen. När romarna kom till de brittiska öarna, vid början av vår tideräkning, fann de en mängd olika keltiska folkgrupper och längst upp i norr bodde vad romarna kallade pikter, men dessa trakter kom aldrig att infogas i det romerska riket. Det dröjer några hundra år innan skottarna blir synliga, men de befinner sig då fortfarande i nordöstra hörnet av Irland. Först mot slutet av 400-talet tog de sig över till de trakter som senare skulle få namn efter dem. Det lilla kungadöme de grundade, Dalriada, var inte mycket till rike när nykomlingarnas ledare, Fergus, dog år 503 och det dröjde ytterligare flera hundra år innan skottarna lyckades förpassa pikterna in i historiens skuggtillvaro och göra Skottland av de oländiga bergstrakterna i norr. Några rutiga kjolar bar dessa invandrare inte, däremot tillhörde de den irländska kristna högkultur som spelade stor roll under tidig medeltid.
Så sent som på 800-talet betydde latinets scotus fortfarande irländare, men det var vid denna tid de skotska invandrarna slutligen besegrade pikterna och fick herravälde över vad som kom att bli Skottland. I högländerna levde det keltiska arvet kvar genom århundradena och gör det i viss mån än i dag. I låglandsområdena angliserades skottarna snabbt, men de fortsatte att identifiera sig med sitt keltiska ursprung. Den politiska myten om Skottland skulle växa fram ur detta och i den ställdes den historiska kronologin på huvudet för att tillfredsställa drömmen om ett avlägset förflutet, om ett ursprung äldre än pikternas och inte minst engelsmännens. En uppfinningsrik revidering av gamla kungalängder under 1200-talet tidigarelade skottarnas ankomst till några hundra år före vår tideräkning. Här fanns gott om utrymme för kreativt tänkande.
Det blev George Buchanan, en av 1500-talets främsta latinister, med högt anseende bland tidens humanistiska lärda, som kom att göra den skotska politiska myten till ett verktyg i kampen om makten över Skottland. Han utnyttjade de förfalskade kungalängderna i sin historiska konstruktion för att påvisa den skotska nationens ärorika förflutna. Redan under Buchanans livstid riktades kritik mot den skotska politiska myten, men det dröjde till början av 1700-talet innan den slutgiltigt demonterades. Då var det i stället dags för de litterära myterna att göra entré.
Litteraturen är en rimlig arena för fabulerande, men det är inte främst de inomlitterära framställningarna av den skotska historien som Trevor-Roper studerar. Han ägnar i stället ett par kapitel åt att i detalj skildra den fantastiska historien om skolläraren James Macphersons poetiska falsarium. Denne man, med vissa litterära ambitioner, lyckades under andra halvan av 1700-talet dupera samtiden med sina påstådda fynd, nedtecknade i de skotska högländerna. Barden Ossian hade, påstod Macpherson, skaldat om det stolta keltiska förflutna och dessa dikter hade sedan traderats muntligt genom seklerna. Macpherson hörde dem och översatte dem till engelska. Det började som ett litet påhitt, men det skulle snart växa till ett väldigt bedrägeri eftersom intresset för det keltiska arvet var betydande bland de skotska intellektuella. Även en del engelsmän lockades av detta och snart spreds Ossians sånger över hela Europa.
Misstänksamheten började gro på sina håll och debatten om äktheten blossade upp till en häftig litterär maktkamp, ofta med skotska försvarare mot engelska angripare. Ingenting kunde dock hindra dikternas popularitet från att växa, snart hade de översatts till de flesta europeiska språk. Macpherson blev en kändis, även om han fick stå i skuggan av Ossian, den upphovsman som han själv hade hittat på. Debatten om äktheten var besvärande, men ingenting kunde få Macpherson att medge bedrägeriet och när han dog 1796 levde den litterära striden om verket vidare ännu en tid. Den ebbade ut, enligt Trevor-Roper, först när denna poetiska myt inte längre behövdes. En ny skotsk litteratur, med sir Walter Scott som centralgestalt, kunde fylla det behov som Ossians sånger hade gjort.
Därmed har vi kommit tillbaka till kilten. Macphersons litterära myt om den gamle barden Ossian och hans episka diktning hade väckt nyfikenheten inför det keltiska arvet hos låglandsskotarna, som hade kommit att betrakta höglandskulturen som primitiv och efterbliven. Med romantikens svärmeri för det folkliga ökade intresset och inte minst sir Walter Scott tillfredställde detta begär. I hans bästsäljande romaner började skottarna se ut som vi sedan dess brukar föreställa oss dem, med kilt och allt. Det återstod inte mycket mer än att få ordning på de så kallade klanmönstren och detta arbete utfördes under första halvan av 1800-talet, samtidigt som kiltens engelska upphov förträngdes. Höglandsätterna anammade det nya påfundet och lät väva tyger i ”sina” färger och mönster, en idé som lade grunden till en textilindustri vars produkter har spritts världen över. Även denna, ännu ytterst levande, skotska myt redogör Trevor-Rooper initierat för.
Alla folk har odlat sina föreställningar om gemenskap utifrån mer eller mindre fiktiva historier om ursprung och särart, men om man skall tro Trevor-Roper har skottarna gjort det i så hög grad att det finns fog för att tala om Skottland som ett mytopoetiskt samhälle. Han sätter detta i relation till engelsmännen, som enligt honom, inte odlat några motsvarande myter, vilket är närmast unikt. Detta kan förstås vara en liten engelsk myt tillverkad av en av dess främsta historiker i modern tid, som för övrigt var gift med en skotska och tillbringade sina somrar norr om gränsen. Detta postuma verk, som är nog så läsvärt, bör alltså inte ses som en chauvinistisk engelsk attack, utan snarare som en sista manifestation av en livslång fascination
