Utrikesminister Carl Bildt gjorde för någon månad sedan en poäng av att hans blogg på Wordpress censurerades under hans besök i Kina. Bloggtjänsten Wordpress har sedan länge blockerats i Folkrepubliken men faktum är att landets regering har inlett ännu en kampanj mot ”ohälsosam” information på internet. Dessa återkommande kampanjer har för många användare lett till ökad självcensur men en hel del människor aktiveras och sporras också till ökat motstånd. Medborgarnas och i synnerhet ungdomarnas kreativitet och uppfinningsförmåga stimuleras av statens regleringar, förbud och censur.
Det som många bedömare slentrianmässigt kallar för Kinas stora brandvägg som utestänger för statsmakten farlig information är långtifrån någon järnridå mellan väst och ett nytt auktoritärt ”öst”. Carl Bildt hade faktiskt med enkla knapptryckningar kunnat kringgå Kinas blockeringar, filter och nationella brandvägg genom att använda en proxyserver. Det låter väl inte som en grå och ogenomtränglig järnridå? Nej, problemet är inte eftersträvan efter total kontroll eller en maoistisk totalitär översyn av vad alla Kinas drygt 300 miljoner internetbrukare och 70 miljoner bloggare gör i realtid. Det handlar istället om tillräcklig kontroll och den uppnår man i första hand inte på teknologisk väg. Kampen mellan öppenhet och slutenhet, mellan frihets- och kontrollkrafter handlar mer om normer i samhället och hur dessa utvecklas. För det är ett faktum att diskussioner och nyhetsspridning på internet har betytt oerhört mycket för en friare opinionsbildning och en skjuts framåt för ett kinesiskt civilsamhälle som allt oftare ställer enpartistatens och näringslivets makthavare till ansvar.
Korrupta partisekreterare hängs ut i den kinesiska bloggosfären och traditionella medier tar inte sällan vid, som i fallet med den kvarglömda väskan med kvitton på tågstationen i Shanghai. Den bloggande upptäckaren kunde därmed avslöja hur partifolk hade festat upp skattebetalarnas pengar utomlands. Skandaler som dessa har under de senaste åren uppmärksammats alltmer och blivit mer potenta utmanare av slutenhet och mörkläggning. Vanliga medborgarjournalister och professionella journalistbloggare samverkar till att göra Kinas långa internetmur perforerad med små hål. Både omvärlden och vanliga kineser får allt oftare ta del av ”sanningen” och lära känna ”verkligheten” bakom propagandan som kommer från Kinas ”sanningsministerium” – kommunistpartiets centralkommittés propagandaavdelning i Peking.
Denna mäktiga och mest hemliga av Pekings många hemliga byråkratiska enheter har till skillnad från många andra myndigheter ingen webbadress. Den har faktiskt inte någon gatuadress i den fysiska tillvaron heller. Men detta är den organisation som varje dag ringer till många redaktörer och journalister på tidningar, radio- och tv-stationer och webbföretag och undrar hur läget är och vad som är tabu för tillfället. En viktig fråga är hur ungdomar, vanliga medborgare med sanningspatos och journalister med en förändrad yrkesetik som vill förändra samhället och sina egna roller, agerar framöver i kampen om normbildningen på Kinas internet.
Det finns förstås också de yngre som tror på kommunistpartiet och regeringen vare sig det handlar om ”incidenten” på Himmelska fridens torg 1989 eller på orsaken till att upploppen i Lhasa den 14 mars 2008 då tibetanska unga män satte kinesiska bilar och butiker i brand.
En konsekvens av den västerländska rapporteringen runt Kinas nedslående av protesterna var grundandet av den nationalistiska webbplatsen anti-CNN.com. Fel upptäcktes av unga nationalistiska bloggare. Nepalesiska poliser i uniform som jagade tibetanska munkar på gator kallades för kinesisk militär. Detta misstag gjordes till ett större problem än den medieskugga som Peking hade lagt över hela TAR, ”den tibetanska autonoma regionen”. Unga arga bloggare, fenqing , organiserade både gatuprotester och chattforum på nätet. Förra årets Tibetkris visar att större och omfattande kriser som uppfattats som utmaningar mot kommunistpartiets politik eller mot statens sammanhållning bemöts mycket kraftfullt och att den kinesiska regeringen ofta lyckas vända till sin egen fördel genom att den mobiliserar hela sin förtycks- och propagandaarsenal när utmaningar blir till hot.
En trovärdig undersökning gjord 2007 av den kinesiska samhällsvetenskapliga forskningsakademin visar att en majoritet av internetanvändarna är starkt för den kinesiska censurpolitiken. Hela 83,5 procent ansåg att kontrollen av internet var mycket nödvändig eller nödvändig. Så många som 44 procent menade att politiskt innehåll på nätet borde kontrolleras. 30 procent var av åsikten att chattande online också skulle övervakas. Anledningen till stödet är sannolikt negativ rapportering i partikontrollerade massmedier om bedrägerier, ungdomars spelberoende och allmän oordning i Kinas cybervärld, som enligt statstjänstemän beror på de många anonyma bloggarna. I denna mening biter fortfarande den vinklade informationen från partiets propagandamakare som medierna kommunicerar.
Men allt oftare sammanfaller de bloggande medborgarjournalisternas och de gamla mediernas intressen och ideal. Hur de traditionella mediernas journalister på Folkets Dagblad, Centraltelevisionen och radion faktiskt påverkas av ny teknik och nya mer professionella ideal är tydligt i intervjuboken China Ink: the Changing Face of Chinese Journalism (Rowman & Littlefield, 214 s), skriven av Judy Polumbaum och Xiong Lei . Inte så mycket analyserande forskning som en noggrann etnografisk genomgång av hela spektrumet av Kinas statsägda massmediesystem så ger den ändå intressanta och detaljrika inblickar i kinesiska journalisters vardagsarbete, villkor och förändrade yrkesroll. Det är nämligen en trend att många av dem har mycket att förmedla, som av kända skäl inte får plats i tidningen, sändningen eller i tv-programmet. Vad gör man då? Jo, många lägger ut sina undersökande och kritiska samhällsreportage på den egna nystartade bloggen.
Gräsrotsjournalisterna är besatta av att avslöja eller hämnas oförrätter begångna av de rika och mäktiga. Ett exempel på en sådan är den före detta grönsaksodlaren Zhou Shugang, rikskänd som Zola med sin blogg om den förfärliga situationen på landsbygden. Han avslöjade oegentligheter vid ett stort byggprojekt i Chongqing som ledde till upprättelse för boende som skulle ge plats för en fabrik. Han fanns också på plats och rapporterade hur småskolor men inte partihögkvarter hade rasat samman under förra årets förödande jordbävning i provinsen Sichuan.
Beväpnade med ett USB-minne, digitalkamera, mobiltelefon och användande av meddelar- och mikrobloggtjänster som Flickr, Twitter and Skype reser han och andra aktivistbloggare runt landet i jakt på att avslöja orättvisor. Det är förstås inte en ofarlig verksamhet. Zhou som finansieras av sina fans och kollegor på internet har fått påhälsning av säkerhetspolisen. Men det är ändå viktigt att poängtera att det är markant annorlunda än tiden för det kalla krigets järnridå och ideologiska kontroll. I Kina idag handlar det alltså mer om en kamp om normer och opinioner avseende hur mycket oordning, öppenhet och reformdiskussioner som samhället tål utan att raseras. Till stor del ser regeringen ut att vinna på grund av effektivt lagarbete av de stats- och partikontrollerade medierna, polisen och it-ingenjörerna.
Att lokala partigrenar och myndigheter dessutom är uppfinningsrika och provar ut nya metoder finns det gott om bevis för. Ett lite lustigt exempel på hur olika enheter i den stora enpartistaten på lågteknologisk väg försöker att motverka frihetskrafter som korruptionsgrävare och sanningssökande medborgarjournalister är fenomenet wumaodang , eller femtioörespartiet. Under de senaste två åren har olika provinsmyndigheters polis försökt att påverka opinionen i chattforum och på elektroniska anslagstavlor och genom inflytelserika bloggares hemsidor genom att hyra in propagandister som – förutom månadslön – skulle få motsvarande 50 öre i provision för varje för kommunistpartiet positivt inlägg. Vissa uppskattningar gör gällande att dessa köpta, och kanske själva av partiet övertygade, ungdomar som kan smälta in i nätjargongens ungdomliga språkbruk uppgår till så många som 280000 personer.
Frågan är ändå hur passionerade och ideologiskt övertygade dessa unga wumaodang egentligen är. För som en del internetanvändare säger: ”lägg av, du tillhör femtioörespartiet”. Uppriktighet och övertygelse är svårfejkat. I vilket fall som helst är fenomenet som började i provinserna Hunan och Jiangsu betecknade för en ny trend som avspeglades i ett anförande av presidenten och partisekreteraren Hu Jintao inför politbyrån i januari 2007. Hu sade då att kommunistpartiet måste bli bättre på att använda nya medier och ny teknologi för att kunna vägleda folkopinionen. För att visa hur det ska gå till besökte Hu själv Folkets Dagblad i juni förra året för en tjugo minuters lång chatt på forumet ”Det starka landet”. I mars i år var turen kommen till premiärminister Wen Jiabao att diskutera global finanskris och arbetslöshet interaktivt och chattat med läsarna.
Om de fick många svåra och kritiska frågor? I president Hus fall är svaret nej. Åtskilliga kommentatorer och bloggare menade att det var wumaodangs tillrättalagda och överdrivet hövliga frågor som silades fram. Under den korta tid som Hu Jintao svarade på medborgarnas frågor fick han frågor om han surfade ofta på internet och om det var okej att kalla presidenten ”äldre broder Hu”. Och detta vid en tid då det stormade som mest på kinesiska internet om varför parti- och regeringsbyggnader i många fall klarade jordbävningen i Sichuanprovinsen medan skolor föll samman. Premiärminister Wen fick däremot skickligt argumentera om rätt knepiga frågor om såväl korruptionen bland myndigheternas tjänstemän och stora inkomstskillnader i samhället. Tiden är ännu inte mogen för att det toppstyrda kinesiska samhällets ledare högröda förlorar ansiktet. Ändå är det ett framsteg att Kinas högsta ledare möter allmänheten och diskuterar samhällsfrågor under nya former, även om det är långt till formellt ansvarsutkrävande.
Bortsett från avmattning i konjunkturen just i år, har årtal som slutar på siffran 9 ofta varit av stor politisk betydelse. Kinas ledarduo president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao har verkligen orsak att känna sig besvärade under hela det symbolladdade 2009. Många årsdagar av tragiska och omstridda händelser inträffar under året. Det var 90 år sedan som den i kinesisk historia betydelsefulla Fjärdemajrörelsen krävde politiska reformer. Den 1 oktober var det 60 år sedan som Folkrepubliken Kina grundades. Det var 50 år sedan Dalai Lama efter ett misslyckat upprorsförsök lämnade Kina för att etablera en exilregering i indiska Dharamsala. För 30 år sedan tröttnade Kinas dåvarande ledare Deng Xiaoping på den så kallade demokratimuren i Peking där dissidenten Wei Jingsheng satte upp sitt demokratiupprop. Den 4 juni infaller 20-årsdagen av krossandet av studentrörelsen på Himmelska fridens torg. Mot den andliga Falungongrörelsen inleddes förföljelsen i juli 1999. Under detta år måste alla oroshärdar släckas först på internet innan de sprider sig till de fysiska landsbygdsvägarna ute i provinserna och kanske också det politiserade torget i Peking som är centralmaktens hjärta. Det är därför den lilla skaran hängivna rättsaktivister och intellektuella som bloggar i år innebär en särskild riskfaktor för Kinas regering.
