I ett tal i början av mars 2009 jämförde Barack Obama det amerikanska utbildningssystemet med det östasiatiska. Rörande skolorna i länder som Kina och Japan påpekade han med uppenbar beundran: ”De ägnar mindre tid åt att undervisa om sådant som inte spelar någon roll, och mer tid åt sådant som gör det. De förbereder sina elever inte bara för gymnasiet och högskolan, utan för en karriär. Vi gör inte det.” Det som spelar roll i utbildningssammanhang tycks för USA:s president vara detsamma som att skapa förutsättningar för individuella karriärer och nationell ekonomisk tillväxt. Därmed kan även han sägas ha anslutit sig till en av de mest påtagliga trenderna i de senaste decenniernas internationella skolpolitik: att i första hand uppfatta utbildning i termer av ekonomiskt välstånd.
Men är detta verkligen utbildningens överordnade uppgift? Nej, svarar den amerikanska filosofen Martha Nussbaum i sin senaste bok, N ot for profit: Why democracy needs the humanities (Princeton University Press, 160 s). Hon är inte nådig i sin kritik av den idag allt mer dominerande ekonomistiskt präglade utbildningspolitiken. Hon ger en idealtypisk beskrivning av både den och det som hon betraktar som dess positiva motbild – en humanistisk utbildning som syftar till personligt växande, kritiskt tänkande och demokratisk bildning – som två extremer, eller paradigm, som läsaren tvingas välja mellan: utbildning för profit eller för medborgarskap.
Riktigt så enkelt är det väl knappast i verkligheten. De båda modellerna kan säkert samsas med varandra och än så länge är det bara undantagsvis som det ekonomiska tillväxtparadigmet i realiteten implementerats fullt ut – Nussbaum nämner till exempel vissa delstater i Indien. Men det står klart att paradigmet får alltfler förespråkare i både USA och andra delar av världen. I Sverige är det livligt påhejat av organisationer som Svenskt Näringsliv och delvis också av politiska partier som Moderaterna och Folkpartiet. Ja, även Socialdemokraterna delar numera i allt väsentligt tillväxtmodellens grundantaganden. I visst avseende är det även ett sådant tänkande som ligger bakom de successiva nedskärningarna inte bara av estetiska ämnen i våra grundskolor utan också av humaniora i allmänhet, till förmån för satsningar på teknologiska och andra kortsiktigt mer nyttiga utbildningar vid högskolor och universitet.
Enligt den ekonomiska tillväxtmodellen bör barn och ungdomar förutom de basala färdigheterna att läsa, skriva och räkna primärt lära sig vissa mer avancerade förmågor som har att göra med teknik och datorer. Däremot krävs det inte mer än högst rudimentära kunskaper i historia och knappast någon konst och litteratur över huvud taget. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati framstår egentligen inte heller som särskilt betydelsefulla. Det enda som räknas är gynnandet av bruttonationalprodukten per capita. Allt annat är av underordnat intresse.
Visst, Nussbaum överdriver medvetet för att få fram sin poäng, men den är å andra sidan desto mera tänkvärd. Med en drastisk formulering poängterar hon att vi idag befinner oss mitt i en världsomspännande utbildningskris som vi knappt ännu lagt märke till men som i det tysta sprider sig. Utifrån sin övertygelse att en välfungerande demokrati förutsätter välorienterade, empatiska och kritiskt tänkande medborgare är hon genuint bekymrad över att dagens skolor och universitet i allt högre grad förväntas producera användbara mänskliga maskiner.
Även om detta möjligen är önskvärt utifrån en strikt ekonomisk tillväxtmodell framstår det som katastrofalt ur ett vidare, mänskligt perspektiv. Vad som ytterst står på spel är ingenting mindre än demokratins framtid. Nussbaum, som är professor i ”Law and Ethics” vid universitetet i Chicago, tar sig ofta an högst angelägna frågor. Hon har skrivit en lång rad böcker och artiklar om bland annat den grekiska tragedin, den hellenistiska filosofin, det goda livet, mänskliga rättigheter och varför man bör läsa skönlitteratur. Av det som översatts till svenska märks särskilt en essäsamling med den underbara titeln ”Känslans skärpa, tankens inlevelse” (1995). Politiskt sett framstår hon som en utpräglad akademisk vänsterliberal med en fast tro på den liberala demokratins grundvärderingar och en sympatisk inställning till det välfärdssamhälle som under efterkrigstiden utvecklades i vissa västeuropeiska länder; talande nog har hon skrivit en uppsats med titeln ”Socialdemokrati enligt Aristoteles”. Vid sidan av de antika filosoferna i allmänhet och Aristoteles utläggningar av det goda livet, den praktiska klokheten och det reflektiva medborgarskapet i synnerhet, är hon starkt inspirerad av samtida samhällstänkare som den amerikanske liberale teoretikern John Rawls och den indiske nationalekonomen Amartya Sen.
Tillsammans med Sen har hon för övrigt arbetat vid World Institute for Development Economic Research i Helsingfors, vilket bland annat resulterat i antologin ”The quality of life” (1993).
Nussbaums socialliberala grunduppfattning kommer vidare till uttryck i ett tveklöst bejakande av mångkulturalismen och den utvidgning av läroplanerna som den fört med sig vid amerikanska universitet och colleges, med ett inkluderande av såväl icke-västerländska kulturer som kvinnors erfarenheter och sexuella, etniska och religiösa minoriteter. Vad vi än tycker om det, understryker hon, lever vi i en tid av globalisering, kulturell mångfald och etnisk pluralism, och detta gäller för USA i större utsträckning än kanske något annat land. Det vore då märkligt om denna samhälleliga mångfald inte skulle färga av sig på utbildningarna, i sådant som kursupplägg och kursplaner. Så är det redan och så borde det i ännu högre grad också vara.
Det amerikanska högre utbildningssystemet har Nussbaum tidigare granskat och diskuterat i ”Cultivating humanity: A classical defense of reform in liberal education” (1997). Där gick hon till passionerat försvar för den anglosaxiska utbildningsform som går under namnet liberal education och som syftar till att ge collegestudenterna en icke professionsinriktad och tvärvetenskaplig, företrädesvis humanistisk, utbildning. Närmare bestämt menar hon att utbildningen ska ”kultivera hela människan för att hon ska kunna fungera som medborgare och i livet generellt”. Särskilt lyfter hon fram tre förmågor eller kapaciteter som avgörande: att tänka kritiskt och ha en självgranskande hållning, att gå utöver sina lokala sympatier och bli en världsmedborgare samt att föreställa sig hur det är att vara i andra människors levnadssituationer.
I den nya boken kompletterar Nussbaum listan med ytterligare förmågor, som att tänka väl om politiska angelägenheter, att tillerkänna sina medmänniskor – oavsett etnicitet, religion, kön och sexualitet – samma rättigheter, att känna omsorg om andras liv, att föreställa sig livets komplexitet och att kritiskt men välinformerat granska de politiska ledarna. Allt detta betraktar hon som grundläggande förutsättningar för ett demokratiskt aktivt liv. Och det är alltså det som skolan bör rikta in sig på att bibringa de uppväxande generationerna, vilket för övrigt är i enlighet med FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna från 1948. Där slås det fast i artikel 26: ”Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, etniska och religiösa grupper.”
Nussbaum förankrar sitt program för en demokratiskt syftande utbildning i en inte särskilt insmickrande psykologisk teori om hur människan fungerar. Det finns åtskilliga krafter, impulser och oreflekterade föreställningar hos människan som det gäller att tämja och motarbeta, till exempel narcissism, farliga renhetsmyter och skamkänslor över egna kroppsliga restprodukter, föreställningar som annars lätt projicieras på andra människor och grupper. Nussbaum knyter här an till både samtida psykologer och äldre filosofer, däribland Jean-Jacques Rousseau som i sin uppfostringsroman ”Emile” beskriver hur det lilla barnet har en naturlig drift att dominera världen och förvandla sina föräldrar till slavar. Barnet måste därför lära sig att ta hänsyn till andra liksom att själv vara hjälplös. Lika mycket som intellektuell utbildning handlar det om emotionell uppfostran, ett uppövande av den empatiska förmågan att se världen från den andres perspektiv och förstå vikten av ömsesidighet.
Förutom Rousseau är det många andra tänkare som passerar revy i ”Not for profit” – Sokrates, Johann Heinrich Pestalozzi, John Dewey, Maria Montessori, Donald Winnicott. Den kanske mest oväntade är Rabindranath Tagore, den indiske Nobelpristagaren i litteratur 1913 som också var en betydelsefull pedagog och grundare av både en småskola och ett universitet, Visva-Bharati. Med utgångspunkt hos dessa tänkare bjuder Nussbaum på åtskilliga förslag om hur man konkret kan arbeta för en demokratiskt syftande utbildning. Hon drar sig inte ens för att skissera en ideal utbildningsgång, från förskola till college, genomgående med små klasser och mycket lärartid. Där ingår ämnen som världshistoria, främmande språk, religion och kulturstudier, och hon framhåller också vikten av argumentationsanalys, källkritik och kritiskt tänkande. Litteratur och konst intar förstås en central plats, inte minst för uppövandet av det hon kallar den narrativa fantasin, det vill säga förmågan att föreställa sig hur det skulle vara att vara en annan människa.
På collegenivå är Nussbaum trogen sina gamla l iberal education-ideal, med breddningskurser vid sidan av huvudområdet och med betoning av filosofiska studier – ja, alla collegestudenter borde egentligen läsa minst två terminer filosofi menar hon. Men det är samtidigt slående att hon inte som i den tidigare studien exklusivt hämtar sina empiriska exempel från amerikanska Liberal Arts Colleges utan från en mängd lärosäten över hela världen, särskilt från Indien. Även Södertörns högskola och dess förra rektor Ingela Josefson omnämns med anledning av ”Det moderna samhället” (Demos), ett utpräglat tvärvetenskapligt, för flera utbildningar gemensamt basår som syftar till att ge kunskaper om och förståelse av en rad viktiga samhälleliga företeelser som nationalism, ekonomisk förändring och demokratins former.
Trots att Nussbaum försöker vara mer konkret i den här boken i jämförelse med ”Cultivating humanity” är det många frågor som förblir obesvarade. Det mesta som hon skriver låter förvisso bra och fint, men det är något världsfrånvänt och naivt i hennes beskrivning av världen i allmänhet och barns och ungdomars levnadssituationer i synnerhet. Det är som om hon här utgår från amerikanska, välbärgade medelklassungdomar som inte tycks ha något liv utanför skolans väggar. Nussbaum har en extrem tilltro till skolans och universitetets möjligheter att skapa bättre medborgare och rentav bättre människor.
Förutom att detta är diskutabelt i sig kan man fråga sig om det innebär att det också finns ”sämre” människor? Vad skulle i sådana fall utgöra kriteriet för vad som är bra och dåligt? Och vem har rätt att säga att någon är en bättre människa än någon annan? Nej, den sortens diskussioner leder nästan ofrånkomligt fel och bör knappast uppmuntras. Men det hindrar inte att Martha Nussbaum återigen har skrivit en i bästa mening provocerande bok om ett ämne som absolut borde diskuteras mer även i Sverige: vad ska vi egentligen ha våra skolor och universitet till?
