”Jag skrev detta brev längre än vanligt, eftersom jag inte hade tid att skriva det kortare.” Författare av tjocka och tanklösa böcker har all anledning att besinna udden i Blaise Pascals fräna formulering. Har en författare ont om tid och dessutom tillgång till datorer, händer det lätt att både tanken och orden halkar i väg. Men böcker, till exempel vetenskapliga avhandlingar, blir ju inte ett uns bättre av att vara 800 sidor långa. Sidantalet står ofta, om än inte alltid, i omvänd proportion till substansen. Det är bara i begränsningen, i förmågan att sovra som mästerskapet framträder.

När den västerländska offentligheten, eller åtminstone den del därav som räknar sig som någorlunda kontinentalt intresserad och intellektuellt medveten, i dag firar en av den europeiska tankens stormän, tänker den kanske inte i första hand på Blaise Pascal som stilkonstnär. Likväl har den 39-åring som avled den 19 augusti 1662 gått till historien som en av den franska stilens förebildliga mästare. Sainte-Beuve, som åstadkom ett av Pascalforskningens slitstarkaste bidrag i sin bok om Port Royal, konstaterade att Pascal just har en av sina främsta egenskaper i att inte ödsla med orden. Det var därför som denne med så stor framgång, snabbt, konkret och obarmhärtigt, kunde sticka hål på jesuitisk retorik och hävda lekmannaförnuftets betydelse i umgänget med de eviga frågorna.

Den drivne polemikern gick med ”Provinsialbreven” in i den franska litteraturhistorien som en av dess stora klassiker, lika beundrad av Valéry som av Proust och Camus. Inte ens Voltaire, som eljest hade föga till övers för Blaise Pascals religiösa ärende, stack under stol med att denne bättre än de flesta behärskade den svåra konsten att föra pennan.

Det betyder nu inte att Pascal alltid är saklig, koncentrerad och klar. I ”Provinsialbreven” är han inte sällan ensidig, ivrig och rent ut sagt ojuste. Och i det senaste svenska bidraget till Pascallitteraturen, en av de kunskapsrikaste och väsentligaste böcker man kan läsa i ämnet, Stig Strömholms översättning och kommenterade utgåva av Pascals ”Brev och småskrifter” (recenserad i SvD 30/6 2012), får man ibland ta del av brev till den äldre systern Gilberte som snarast leder tankarna till preciositeten. I sådana undantagsfall trampar Pascal ner sig i en svårbegriplig, snirklad och psykologiserande prosa som ligger mycket långt borta från den mestadels strama och klara stilen i ”Provinsialbreven” eller i ”Tankar”.

Men i sina bästa ögonblick, och till Pascals storhet hör onekligen att hans korta liv på jorden rymde överraskande många sådana, är han oefterhärmlig i sin lugna, ömsom juridiskt torra och ömsom passionerade men nästan alltid sakinriktade stilsträvan. Att fånga hemligheten bakom denna vitala stilkonst är inte det lättaste. Kanske gjorde han det bäst själv: ”När man påträffar en personlig stil, blir man både förundrad och glad. Man väntar sig att möta en författare, och så finner man en människa.”

När 39-åringen avled 1662, hade han varit sjuk under en stor del av sin levnad. Om det var tbc eller magcancer eller något annat som till slut knäckte honom, vet vi inte. Men att han trots sin bräckliga fysik lyckades inta positionen som en av sin samtids stora naturvetenskapsmän, samtidigt som han erövrade en tätplats bland sitt lands författare och religiösa genier, tillhör onekligen miraklerna i 1600-talets idéliv. När T S Eliot skrev företalet till en engelsk översättning av ”Les Pensées” (”Tankar”), underströk han att det ofta är i de svåraste stunderna av sjukdom och betryck som det ”rinner till” för en författare. Och därom visste ju Eliot själv åtskilligt.

Inte minst som matematiker, geometriker, mekaniker och fysiker var Pascal oavlåtligen verksam. Hans otåligt arbetande intellekt tillät honom att lämna avgörande bidrag till sannolikhetskalkylen, samtidigt som han uppnådde viktiga resultat rörande lufttryckets verkningar på vätskor och den aritmetiska triangeln. Pascals teorem, Pascals sats, Pascals princip är begrepp som används i det naturvetenskapliga tänkandet än i dag. Till teknikhistoriens kuriosa hör, att han uppfann en av världens första räknemaskiner och strax före sin död även konstruerade en fullt funktionsduglig busslinje.

Inte heller för den mondäna världen och sällskapslivet i bördsstolthetens hårt skiktade Frankrike stod han alldeles främmande, även om han med tiden kom att koncentrera sig mer på det inre livet. Stig Strömholm, som bättre än de flesta behärskar Frankrikes 1600-tal, har starkt betonat de oerhörda svårigheter som inställer sig för oss nutida läsare, när vi vill förstå Pascals tankevärld. Mellan 1600- talets föreställningsvärld och vår egen gapar nämligen en himmelsvid klyfta.

Möjligheterna att missförstå Pascal blir därmed många. När vi till exempel inbillar oss att Pascal med sin berömda sats ”Hjärtat har sina skäl som förnuftet icke känner” kanske förordade något slags romantisk eller svärmisk livshållning, tar vi gruvligen miste. I sin franska lydelse (”Le coeur a ses raisons que la raison ne connaît pas”) vill Pascal snarare ha sagt att hjärtat har sina förnuftsskäl som hör hemma i en annan kategori än det diskursiva förnuftets. Utan att hymla med saken är Pascal alldeles säker på att konflikten mellan tro och förnuft alls inte är så djupgående som man vill föreställa sig. För honom är världens ordning densamma som Guds ordning, och det är fullt möjligt att med förnuftets hjälp sluta till att det så förhåller sig. Den erfarenhet han ständigt faller tillbaka på är att ”allt vittnar”, att den frommes tankearbete först och främst går ut på att tolka Försynens hemliga fortvaro och styrande funktion i naturens ordning och i vårt mänskliga liv. Den tigande Guden, det är han som styr och ställer.

I utläggningen härav händer det att Pascal ibland hemfaller åt vad som mest liknar primitiv vidskepelse. Hur osannolikt det än kan låta, trodde han faktiskt att Försynen redan i tidernas begynnelse hade förutbestämt tidpunkten för faderns födelse och död. När Pascals far 1651 gick hädan, en händelse som upptog sonen starkt, var det alltså bara ett belägg för att tiden var fullbordad och det rätta ögonblicket inne. Över huvud taget kunde Pascal hämningslöst använda vittnesmål i Gamla Testamentet för att tolka skeenden i sin egen samtid. Och när en systerdotter drabbades av en ögonsjukdom, trodde han faktiskt på fullt allvar, att en tagg från en bevarad relik av Kristi törnekrona bidragit till att bota henne.

Men vid sidan av sådana utslag av tidstypisk vidskepelse finns det kanske andra och svårare hinder som hopar sig, när man på allvar söker pejla innebörden i Pascals tanke och tro. Hur han på en och samma gång kunde anse den religiösa omvändelsen vara ett resultat av gudomlig predestination – ingen kommer till tro, om inte ”den gudomliga nåden” förutbestämt honom härtill! – och likafullt resultatet av den enskilda individens fria avgörande och vilja att praktisera bön, bot och bättring, är inte lätt att förstå.

För det oförvillade förnuftet invecklar sig Pascal här i svårartade motsägelser. Men med alla sina inkonsekvenser och besynnerligheter finns det i hans religiösa problembrottning samtidigt ett allvar och en uppriktighet som gör intryck. Att människan i sin egendomliga mellanställning mellan evighet och intighet förblir obegriplig och att hennes situation i grunden är djupt förtvivlad, om hon inte väljer trons räddande livlina, har han skildrat med en lidelse som ofta överträffar de nutida existentialisternas. Mycket riktigt blev han för många av dem också en förebild och inspirationskälla.

I kretsen av stora kristna trosvittnen, Augustinus, Pascal, Dostojevskij och Kierkegaard, ligger det särskilt nära till hands att jämföra Blaise Pascal med Søren Kierkegaard. Över bådas liv och produktion vilar en storslagenhet, som i lika mån fascinerar, fängslar och förför, och mellan dem finns anmärkningsvärda likheter. Bådas livslängd blev påfallande kort: medan Pascal blev allt som allt 39 år gammal, hann Kierkegaard fylla 42. Båda var starkt fadersbundna och båda mycket sjukliga, vilket i ingetdera fallet hindrade en enorm produktivitet. Båda företog en bister vidräkning med sin samtids kyrka och prästerliga leverne.

För Pascals vidkommande tog kyrkokampen i ”Provinsialbreven” en nästan upplysningsmässig form. Inte olikt Kierkegaard gick han till rätta med den stora diskrepansen mellan lära och liv och krävde hårdare disciplin i vardagligt liv och vandel. Båda skildrar ”världen utan tro” på ett delvis likartat vis, som ett tillstånd av ångest, förvirring och förtvivlan. I utmålandet härav tillgriper de svarta färger, där ingen är den andres överman.

Även i andra enskildheter urskiljer man en frändskap tvärs över avgrunden. Båda framhävde gärna, hur lidande, sjukdom, främlingskap och oförståelse var gudasända gåvor som det gällde att rätt förvalta. Ty lidande och prövningar var för dem båda ett tecken på sann Kristusefterföljelse. Men den stora och avgörande skillnaden mellan dem är förstås, att Pascal var och förblev en förnuftets bundsförvant, under det att Kierkegaard från första stunden till den sista fasthöll, att kristen tro är och skall vara absurd, ett skandalon för förnuftet.

När allt kommer omkring var Pascal mycket tryggare förankrad i verkligheten och normaliteten än Kierkegaard. Att göra honom till en söndersliten och intressant romantiker är utsiktslöst, han var långt mer en nykter och välbalanserad 1600-talsmänniska, väl förtrogen med sin samtids naturvetenskap och samhällsliv. Till skillnad från den professionelle teologen Kierkegaard, väl bevandrad i 1800-talets hegelskt färgade filosofi, var Pascal bara amatörteolog. När han framträdde som teolog, tillät han sig helst att ströva fritt, på lekmäns mer osystematiska vis. Gärna lånade han sina åsikter från lärda män i omgivningen, abbéer eller andra förkunnare som stod jansenismen i Port Royals klostergemenskap nära. Medan den introverte Kierkegaard förblev den store ensamme, var Pascal vida mer utåtriktad, med ett mycket varmt förhållande till den egna familjen och en rad vänner i omgivningen. Handling var för honom nästan lika viktig som tro.

I nutiden har Dag Hammarskjöld i sina ”Vägmärken” kommit att starkt inspireras av Pascal. Ofta kretsar Hammarskjölds tankar kring Getsemane-natten, där föreningen mellan Gud och människosjäl äger rum. Mycket riktigt kröner han på ett ställe hela sin offermystik med ett centralt citat ur Pascals ”Tankar”. I Pascals efterföljd hävdar han, att evangeliets Getsemane-skeende utspelar sig i nuet, i nutiden:

”Tredje timmen. Och nionde – . Det är nu. Och nu –. Det är nu. ’Jesus är i ångest intill världens ände. Det gäller att inte sova under tiden.’ Det gäller att inte – . Och för den vakande är det fjärran närvarande – närvarande också i kontakten med denna mänsklighet där Jesus i varje ögonblick dör i någon som följt de inre märkenas väg till slutet.

Ur det parti i Pascals ”Pensées” som heter ”Le mystère de Jésus” hämtar Hammarskjöld sålunda stramaljen till sin egen Getsemane-tavla. Också i den präglas Getsemane-natten av ödslig gudsövergivenhet. Det är den dolde och tigande Guden som kräver full dödsberedskap, lydnad och handling. Alldeles som Pascal visste Hammarskjöld vem han valt till förebild.