Året 1980 försiggick ett lärarutbyte mellan Högskolan i Växjö och ett universitet i Östafrika, där man bland annat fick uppleva att se Olduvai Gorge, platsen där de två miljoner år gamla människofossilen upptäcktes. När jag vid ett tillfälle kom in i ett samtal med de afrikanska litteraturlärarna om framstående författare och nämnde Karen Blixen, möttes jag av tystnad och oförståelse. Karen Blixen var inte afrikan, och hade då inget intresse. Här gällde litteraturen Afrika. Men världsdelen har ju faktiskt en litteratur, en litteratur som har sin tyngdpunkt i Nigeria, Östafrika och Sydafrika. Ja, den framträder bland annat i Nadine Gordimer, som fått Nobelpriset. Men för all del – hon är alltså inte riktig afrikan, hon betraktas liksom Blixen såsom europé och representant för kolonialismen.

Främst bland författarna i Nigeria är Nobelpristagaren Wole Soyinka, särskilt framstående som dramatiker, och den utomordentlige romanförfattaren Chinua Achebe. Främst bland östafrikanerna är Ngugi wa Thiong'o, som har svenska förbindelser och fick sina tidigare romaner översatta genom Malmöförlaget Corona. Han gästade förlaget för 26 år sedan, då en del av oss fick träffa honom. Han har ett dystert ansikte, inåtvänt, lidelsefullt, allvarligt. Han är född 1938 och tog en BA-examen vid i Makerereuniversitetet i Kenya och en ny BA vid Leedsuniversitetet i England. Tidigare lystrade han till det engelska förnamnet James, men alltifrån tidiga år har han varit en häftig motståndare till kolonialväldet, postkolonialismen och alla yttringar av rasism och afrikaniserade sitt namn. I sin första produktion omfattar han med viss fanatism en marxistisk världssyn, men den förefaller ha tonat bort i hans nyaste verk, en 768-sidig satirisk Afrikaskildring, Wizard of the Crow (Harvill Secker). Han har varit chef för den litteraturvetenskapliga sektionen vid Kenyauniversitet, men när han i protest lämnade engelskan som litteraturspråk för att övergå till nationella idiom som gikuiu och swahili, blev han av regimen berövad friheten och tvingades tillbringa ett år i fängelse i Kenya.

Det finns en annan bland de nämnda afrikanerna som i romanform lyckats ge en övertygande bild av kolonialismen och upproret mot den. Det är nigerianen Chinua Achebe. I utomordentliga böcker som ”Allt går sönder” och ”Arrow of God” har han i ett slags historisk sammanfattning gett en objektiv översikt av den obönhörliga utvecklingen, medan Ngugi däremot ger en bittrare, mera emotionell bild av händelserna och i sin tidigare produktion helt igenom stödjer sig på marxismen. Ngugi har nu blivit litteraturprofessor vid University of California och har flyttat till USA. Några år tidigare hade han varit gästprofessor vid Northwestern University, såsom en av de många afrikanska litteraturlärare som universiteten i USA tagit mot som gäster under gångna år.

Ngugis författarskap är ojämnt men har starka inslag i sin utveckling. Han är intresserad av litterär teknik och använder sig särskilt av flashbacks, till och med av flashbacks inom flashbacks. Han ger ofta en storslagen bakgrund åt sin intrig genom att skildra det afrikanska landskapet, dess natur och dess kultur, och han fångar även atmosfären i de afrikanska storstäderna och byarna. Den första roman som Ngugi skrev hette ”Floden mellan bergen” (1965, övers Philippa Wiking, 1971) och visar tydliga spår av hans vistelse i missionsskolan. I denna skolform läste man gärna afrikansk folklitteratur, som bland annat bestod av fabler och allegorier, genrer som ideligen skymtar i författarens produktion. En central bok var John Bunyans ”Kristens resa”, som är allegorisk och uppfostrande, med en mycket tydlig disposition och med enkla motiv som ”Berget Besvärlighet” och ”Förödmjukelsens Dal”. Ngugi har själv förklarat titeln: ”Floden i själva romanen är faktiskt en flod mellan två berg som hyser två samhällen vilka grälar med varandra, men jag anser att floden kan bli en faktor som sammanför människor lika väl som den kan skilja dem åt.”

Medan en författare som Chinua Achebe alltså demonstrerar en mognad, avklarnad syn på kolonialismen och dess alla negativa följder för den afrikanska kontinenten, är Ngugi så mycket häftigare, monotonare. Man kan betrakta honom som en uttrycksfull personifikation av motståndet mot kolonialismen och européernas usurpering av den geografiska, politiska, ekonomiska och kulturella världen i Afrika. I olika verk varierar han sin satir. I enkel form och en intrig med religiöst-mytiska drag bygger han i ”Floden mellan bergen” upp handlingen kring floden och de båda åsarna som omger den: Kameno, tillhållet för dem som håller sig till den gamla stamreligionen, och Makuyu, de kristnades hemvist. Ledare för Kameno är Chege, en gammal hövding besatt av drömmen att rädda sitt folk, medan ledaren för de kristna heter Joshua och är en bigott fanatiker som ber till Gud om förlåtelse för att han gift sig med en omskuren kvinna, något som utsätter honom för författarens hånfulla kommentar.

Men i debutromanen, ”Upp genom mörkret” (1964, övers Jan Ristarp, 1981), som är skriven tidigare, skildras inbördeskriget i alla dess brutala nyanser. Dess originaltitel, ”Weep Not, Child”, kommer från en dikt av Walt Whitman, och romanen har betecknande nog tre viktiga huvudpersonligheter av ideologisk typ: mr Howlands, som hänsynslöst hävdar inkräktarnas sak, Jacobo, en rik inföding som en gång för alla tagit de vitas parti och blir dödad av maumaumännen, samt den svarte Ngoto, som inte riktigt vågar engagera sig för maumau men som blir fängslad och misshandlad till döds av engelsmännen. I en intervju har författaren betonat det förfärliga som kriget innebar: ”Man fann hur en vän förebrådde en vän, hur en far misstänkte sin son, hur en bror betvivlade ärligheten eller det goda uppsåtet hos sin bror.” Ledaren för de kristna heter Joshua, i afrikanska ögon en bigott fanatiker, som har två döttrar, den ena som bekänner sig till stamreligionen, den andra kristen, och som är förenade i en varm syskonkärlek. Men när den kristna systern tenderar att gå över till de ickekristna, slutar romanen med en tragedi, då hon valt omskärelsen och dör i operationen.

En tredje attityd möter vi i romanen ”En blomma av blod” (1977, övers Jan Ristarp, 1981), vars originaltitel, ”Petals of Blood”, är ett citat från den karibiske författaren Derek Walcott. Orden har av somliga tolkats som betydande seger men som också kan innebära blodig smärta. I detta verk, som torde vara Ngugis starkaste, domineras den satiriska framställningen av korta skickliga glimtar av ironi över kriget. Den har sitt centrum i Wanja, en bordellvärdinna, som är en oerhört stark personlighet, och handlingen utspelar sig kring en mordbrand som tycks vara utförd av henne själv eller en av hennes tre älskare, Karega, en lärare som blivit industriman, Abdullah, som är en tidigare frihetskämpe, och skolföreståndaren Munira, där den minst sannolike visar sig vara mördaren. I långa inspirerade monologer skildrar dessa fyra gestalter upplevelser under inbördeskriget. Men det är inte Wanja som satt i gång mordbranden, i själva verket har hon däremot strax dessförinnan stuckit en kniv i en av de förra älskarna. De grymheter som kommer fram i texten har dessvärre genomgående en autentisk bakgrund, tända som de är av den brutalitet som brukar utmärka ett inbördeskrig.

I nästa verk, ”Djävulen på korset” (1980, övers Alexander Muigai, 1982) utgör kritiken närmast en grövre skröna, som med total svartsynthet utpekar kolonialismens försyndelser i behandlingen av en ensam kvinna. Och i den nya romanen, ”Wizard of the Crow”, tar den heta karikatyren delvis överhanden, särskilt i bilden av ”Härskaren”. Titeln kunde översättas med ”trollkarlens kråka” men kanske snarare ”medicinmannens”, och den för tanken till en lekfullhet i det afrikanska kynnet, där lantliga bussar kan få just sådana skämtsamma namn.

Härskaren besitter alla onda mänskliga drag. Han är brutal, insinuant, ondskefull, fordrande en total underkastelse från sina undersåtar och beredd att på kort varsel låta hänga misstänkta, som uttrycker sig tvivelaktigt och inte smickrar hans person och påstådda genialitet. Här stiger det fram drag från Stalins Sovjet, Nordkorea, Zimbabwe och diktaturens Kenya, och Härskaren identifierar sig totalt med sitt land ”Aburiria”, som han styr med sitt våldsvälde och en oerhörd prestige. I sina byggnadspretentioner kan han påminna om den förutvarande kenyanske diktatorn Daniel arap Moi, han som ville bygga Afrikas högsta kontorstorn i Nairobi. Så får attityden i dessa partier en karikatyrisk tyngd men lider dessvärre bitvis av longörer. En grotesk sida av karikatyren utgör Härskarens sjukdom under en resa till USA, där han sväller till det oformliga och beskylls för att ha svullnat av en gravitet, som utgör ett dräpande slag mot hans integritet.

Motpolen till Härskarens obönhörliga värld är det milda kärlekspar som tillsammans utgör ”kråkans medicinman”, de heter Kamiti och Nyawira. De lever en osannolik tillvaro gömda utanför storstadens och maktens brutalitet och lyckas undkomma efter flera fängslanden. De utövar en finkänslig läkekonst och representerar det djupaste i folkets väsen. De lever också i en sagopräglad kontakt med det överjordiska, som Kamiti undfåtts med i ett ögonblick av dödsnärhet, och de tycks till och med kunna uppfatta en tanke i fåglarnas sång och röster. Här förefaller Ngugi ha lagt in en djup afrikansk nationalkänsla, främmande för europeiskt tänkesätt. Så växer denna livssyn, inspirerad ytterst genom Kamiti från studierna i klassisk filosofi och diktning i det Indien där han tillbringat sin ungdom, ut till denna roman av oformliga mått som han både lekfullt och allvarligt låter mynna ut i en positiv världssyn.

Och med ett avsked från den heta spänningen i kärleksskildringen i ”En blomma av blod” kan nu det idealiserade kärleksparet Kamiti och Nyawiras känslor i Ngugis 60-årsdecennium gå över i en mildare, mera besjälad stämning, som kan komma läsaren att tänka på Antonio Canovas 1700-talsskulptur av Amor och Psyche: ”På marken, i grottan, nu insvepta i mörker, upplevde de hur de lyftes av vinden och kände sig höjda i luften, flytande genom blå moln till en bergstopp av ren extas, varifrån de seglade i luften och kände världen vända sig och vända sig, innan de gled neråt över en regnbåge mot jorden, jorden, där blommor, träd och djur föreföll sjunga en vaggsång när de slutna i varandras armar sov en småbarnssömn och väntade på gryningen.”