Craig Venter och hans Institute for Genomic Research är väl så nära Gud man kan komma på den här planeten. I varje fall om man tänker på skapelsen; Venter är på väg att skapa konstgjort liv av döda molekyler! Men han är också den vetenskaplige vilden och privata entreprenören som med sitt företag Celera var på god väg att slå den offentliga forskningens Human Genome Organisation (Hugo) i tävlingen om att vara först med en fullständig karta över människans DNA. Hans metoder är okonventionella och hans agerande kontroversiellt. Men ingen förnekar att hans entré på scenen ökade temperaturen bland alla andra forskare som också jagade gener. Genant förstås för den offentligt betalda forskningen om Celera hade kommit först, och möjligen också orättvist: hur radikala och nyskapande Venters metoder för genkartering än är så drog Celera hela tiden nytta av den publika forskningens resultat.

Enligt Venters version av striden, som han beskrivit i A Life Decoded: My Genome: My Life (Viking Press, 400 s), ville han gärna samarbeta men motsättningarna blev för stora. Nu blev det inga pinsamma nederlag eller kontroversiella segrar. För mycket nationell och vetenskaplig prestige stod på spel. Och vid den gemensamma och framtvingade målgången stod Craig Venter tillsammans med Francis Collins från Hugo på var sin sida om Bill Clinton (och Tony Blair via länk från London) i Vita huset och fick presidentord på att de nu framställt den viktigaste kartan människan någonsin ritat. Och att vi nu lärt oss det språk med vilket Gud skapade liv.

Det var ju förstås att ta i. Vad Celera och Hugo kartlagt är bara ordningsföljden på sex miljarder bokstäver i livets ord. Vilka ord där finns och vad de betyder för oss – och allt annat levande – ligger ännu mest i mörker. Men det ljusnar snabbt. Nyheterna duggar tätt, svåröverskådligt och svårbedömligt om nya forskningsgenombrott och om nya kartlagda samband mellan liv och gener. Men om hur Clinton och Blair värderar genforskningens betydelse råder ingen tvekan. Aldrig någonsin förr har en amerikansk president stått i Vita huset tillsammans med två forskare och presenterat resultatet av ett vetenskapligt projekt. Det närmaste man kan komma på den prestigestegen var när president Kennedy uppträdde tillsammans med raketforskaren Wernher von Braun i beslutet att skicka en människa till månen. ”Männi­skan på månen” är ingen dålig symbol för den forskning och teknikutveckling som gav oss det globaliserade it-samhället. Och ceremonin i Vita huset med anledning av genkartan är ingen dålig symbol för vad vi har att vänta oss av livsforskningen.

Vår tids molekylära livsforskare håller nämligen på att bli rejält kaxiga. När Venter bjöds in till BBC:s Dimbleby Lecture i november 2007 satte han rubriken ”A DNA-Driven World”, antydande att forskningen på den levande materien under 2000-talet kommer att få lika samhällsomvälvande betydelse som forskningen på den döda materien fick under 1900-talet. Och där ryms två kollapsade imperier, två världskrig, industrialismen, Asiens ekonomiska mirakel, globaliseringen, it-samhället, miljökatastroferna och klimatförändringen. Så de har ju råd att pruta. Vad raketteknologin gav oss var förstås också de interkontinentala kärnvapenmissilerna och förmågan att utrota oss själva. Men det var samma vetenskap och teknologi som gav oss bilden av hur jorden stiger upp över månens horisont. Den bilden har mer än något annat lärt oss att vi alla lever på ett ensamt litet blått klot – skyddade från den nattsvarta rymden bara av en atmosfär lika tunn som skalet på ett äpple. Med 1900-talets forskning fick vi syn på oss själva – vårt ansvar och sammanhang.

Och i avdelningen nya perspektiv spelar livsforskarna i samma eller möjligen högre division. Visserligen är vår hjärna troligen den mest komplexa struktur som över huvud taget existerar i universum. Men ändå – det mänskliga medvetandet är ”bara” resultatet av precis samma enkla avsiktslösa fenomen som bygger upp allt levande. Fenomen som nu lett till att vi kan forska på oss själva. Vad molekylärbiologerna också lärt oss är att vi alla har ett gemensamt ursprung på jorden – och att vi alla är en del av den stora livsgemenskapen.

I jakten på upplevelser av att vara en del i något större än vi själva är livsforskarnas skapelseberättelse svårslagen – och det helt utan att några transcendenta makter är inblandade. Det går lika bra med livet självt.

Det är livets egna skapelsemekanismer som vi nu är på väg att kunna kopiera. Genom att bygga med livets egna – men konstgjorda – kemiska legobitar går det att bygga upp helt syntetiska strängar av DNA. Och att göra det i exakt den ordning och med de egenskaper som gör dem till fungerande arvsanlag. Rekordet hittills är cirka 500 000 bitar. Framställda och sammankopplade i laboratoriet och införda i en bakterie som tömts på sin egen arvsmassa, en bakterie som strax började leva och föröka sig i enlighet med sin nya konstgjorda livsinstruktion.

Vad säger oss detta – förutom att det inte behövs någon himmelsk skapare för att blåsa liv i död materia? En hel del om precisionen, detaljskärpan och finmekaniken i vår egen förmåga att hantera livets material och mekanismer. Om vi själva kan skapa nytt liv av enkla molekyler och instruktioner – då kan vi också ta reda på och beskriva, återskapa och nyskapa molekyler, mekanismer och funktioner i det liv som redan finns. Vi tänker oftast på molekylärbiologin och gentekniken som en manipulationsteknologi – men dess viktigaste betydelse har den och kommer den att få som informationsteknologi. Livsforskarna har satt livets mekanismer på ettor och nollor och gjort livet till en del av informationssamhället.

I mycket börjar kunskap och förmåga inom biotekniken att likna kunskap och förmåga inom ingenjörstekniken i industrialismens barndom. Då när gemensamma standarder på delar som hade noggranna och säkra men enkla funktioner kunde kombineras till i princip gränslöst många olika alltmer komplexa maskiner och produkter. Det som gjorde hela industrialismen möjlig. Därtill har livsforskarna de senaste åren upptäckt en lång rad nya, detaljerade och precisa verktyg i naturen som styr och reglerar hur livets biokemiska fabriker fungerar.

Och den finns en hel del som den kunskapen skulle kunna användas till. I forskningsfinansiärernas huvuden är det den medicinska livsforskningen som dominerar. Men det finns en fråga där livsforskningen har större betydelse. Hur dagens sex och den nära framtidens kanske tolv miljarder människor ska kunna leva ett minst lika gott liv som vi, utan att behöva klona jordklotet. Till den visionen saknas det inte naturliga resurser. Om vi i Sverige täcker en yta på 8 x 8 mil med solceller av dagens bästa verkningsgrad på 15 procent skulle de ge energi motsvarande hela den nuvarande svenska energianvändningen. Och ännu vet ingen hur effektiv och billig en solcell kan bli. En förebild finns i naturen. I första steget av de gröna växternas fotosyntes förvandlas till exempel 40 procent av solens värme till kemisk energi. Det mesta går åt till växtens egen energiomsättning och i den slutliga växten finns bara en procent kvar. Men naturen har en mycket effektiv mekanism för att fånga sol som vi kanske kunde ta efter. När vi eldar olja får vi energi, koldioxid och vatten. Oljan kommer från naturen, som alltså redan har mekanismer som kan driva processen åt andra hållet, göra olja av koldioxid, vatten och energi. Och just Venter säger sig vara på god väg med det första flygbränslet framställt med hjälp av gröna mekanismer. I hans framtidsvision ingår just att skapa ett syntetiskt biologiskt system som producerar framtidens ultimata energibärare – vätgas. Det vi nu gör i stora energislukande fabriker gör den svala naturen med hjälp av solens energi, markens vatten, jordens salter och den information som finns lagrad i cellernas DNA. Lär vi oss samma sak kan vi inte leva mer hållbart.

Ett av de allvarligaste hoten mot vår överlevnad är bristen på färskvatten på jorden. 2025 beräknas 40 procent av jordens befolkning leva med kronisk vattenbrist. Och den utan konkurrens största färskvattenförbrukaren är jordbruket. Mer än 70 procent av allt vatten som tas ur upp och leds bort går till bevattning. Dessutom – det sätt på vilket vi bevattnar lämnar efter sig försaltade marker och uttorkade flodbäddar. Det är svårt att tänka sig något viktigare för livsforskare än att få fram växter som kan växa på torra jordar. Egenskapen finns i naturen. Liksom förmågan att växa och producera på salta, näringsfattiga, sura eller metallhaltiga jordar. Flera av de egenskaperna är livsforskarna på väg att förstå och kunna väcka till liv i våra jordbruksväxter, skapa konstgjorda gener för eller flytta från en livsform till en annan.

Mer än 40 procent av all åkermark på planeten är allvarligt påverkad av jorderosion och jordförstöring. Människans första och största brott mot naturens ordning är själva jordbruket. Det finns inget naturenligt eller naturligt jordbruk. I naturen uppstår inga åkrar av sig själva. Fröna gror där de faller och blir ettåriga eller perenna växter. Att öppna marken med plog och harv och låta den ligga svart och oskyddad i flera månader är förstås ett stort slöseri och ett brutalt ingrepp i ett känsligt ekosystem. Jorden läcker näring till haven och koldioxid till atmosfären. Omvänt läcker det mycket lite från skogsmark eller orörda gräsmarker. Tvärtom: skogs- och gräsmark bygger upp mull och samlar näringsämnen. Bevuxna marker fångar in mer än ett ton koldioxid per hektar.

I Sverige pågår forskning för att få fram en perenn oljeväxt. Både höstvete och råg finns i perenna (men lågavkastande) varianter. I naturen är motståndskraft regel och mottaglighet undantag. Nu blir en hel kaskad av nya verktyg och motstånds­mekanismer tillgängliga för resistensförädlarna. Förmågan att ta vara på markens näring och konkurrera ut ogräs är förstås också egenskaper som finns i växternas DNA och möjliga att påverka och förändra med hjälp av livsforskningens nya molekylära verktyg.

Forskningens visioner närmar sig den ekologiska odlingens gamla dröm om ett hållbart jordbruk utan konstgödsel och gifter – ett jordbruk som fångar in mer koldioxid än det släpper ut; som behöver mindre bekämpningsmedel; som radikalt minskar behovet av tunga markpackande traktorer, plogar och harvar; som sparar bränsle och producerar drivmedel till de egna maskinerna och gödsel till åkrarna; som sänker sina kostnader och ökar sin avkastning; som slutar läcka näring och jord till åar, hav och sjöar; som höjer kvaliteten på maten utan att ta mer betalt av konsumenterna. Det finns bara en hake: det går inte. Inte därför att möjligheterna saknas utan därför att både det politiska och kommersiella intresset är svagt eller obefintligt.

Företag som tillverkar eller säljer bränsle, gödsel, gifter, maskiner och utsäden har inget självklart intresse av ett jordbruk som blir mindre beroende av industrin. De värden som den gröna livsforskningen kan ge oss är stora, långsiktiga, kollektiva och samhälleliga – inte kortsiktigt kommersiella. Marknadsintresset är alltså svagt, men intresset från samhälle och politik är också svagt. I Europa är det politiskt självmord att ta ställning för den gröna livsforskningen. Craig Venter är själv bekymrad över sakernas tillstånd, oroas över vetenskaplig analfabetism och kommer med det vanliga receptet: allmänheten måste lära sig förstå forskningen. Som nästan alla andra experter i expertsamhället missar han poängen. Vad förstår vi av forskningen bakom bilar, datorer och mobiltelefoner? Ändå använder vi dem dagligen trots strålningslarm, trafikolyckor och miljöskador. Den upplevda nyttan överväger riskerna vi tror oss ha kontroll över och vi litar på tillverkare och myndigheter. Om vi ser att vi själva och samhället har nytta och glädje av den gröna livsforskningen och om den är förenlig med vad vi tycker är viktiga värden i livet, då kan vi möjligen känna tillit till forskningens visioner. Där har forskarsamhället en del kvar att göra på den offentliga arenan och i den interna kulturen.

Peter Sylwan är vetenskapsjournalist och författare.