Någon vidare bildning besitter jag väl inte, men jag är i varje fall allmänbildad, säger en av mina äldre släktingar efter att ha kunnat svara rätt på alla frågor utom två under en sändning av tv-programmet ”Vem vill bli miljonär?”. I decennier har hon löst sina korsord och på senare år troget suttit i soffan och före tv-panelen triumfatoriskt ropat ut de flesta av svaren under ”Jeopardy”. Hon är vad man kallar allmänbildad, men hon tycker alltså att bildning är någonting annat och mer aktningsvärt. Det kan låta konstigt, men jag tror att hon har rätt också i den saken, i varje fall om man håller sig till den betydelse av ordet bildning som etablerades av dem som myntade begreppet.

Ordet bildning har vi importerat från Tyskland. Den tyska etymologin är intressant. Substantivet Bildung har uppkommit ur verbet bilden, vilket i sin tur har sitt ursprung i två gamla högtyska verbformer, biliden och bilidon. Varianterna av detta tyska verb dyker i skrift första gången upp som översättning av det latinska verbet formare.

Innan det moderna begreppet hade uppfunnits var själva föreställningen om bildning knuten till ett religiöst sammanhang och hade att göra med en strävan att vara Guds avbild. Den kristna bildningsidéns viktigaste komponent är en omgestaltning av de genom arvsynden belastade mänskliga anlagen. Genom att reformare eller conformare sig själv ska människan åter kvalificera sig för att uppfylla sin ursprungliga bestämmelse, nämligen den att likna Gud.

”Bildung und Erziehung im Humanismus der italienischen Renaissance” (1969) heter Gregor Müllers grundliga verk om den pedagogiska debatten under den italienska renässansen och framväxten av människoidealet uomo universale. Ordet ”Bildung” i titeln är en anakronism, eftersom varken det eller något snarlikt ännu var aktuellt. Däremot skrev renässansens filosofer förutom om educazione cristiana även om en världslig fostran, kallad educazione morale-civile. Det tycks inte ha funnits någon konflikt mellan dessa, eftersom förespråkarna för en världslig fostran vanligen gav prioritet åt kristen fostran och pläderade för educazione morale-civile främst som ett komplement till denna. Först långt senare växte ett sekulariserat bildningsideal fram.

Det skedde på 1700-talet, i samband med den tyska förromantiken, och det var det så kallade humanitetsfilosofiska bildningsidealet. Målet för detta är en människa som har förstått arten av sin kapacitet och utnyttjar den maximalt. Humanitetsfilosofins religiösa utgångspunkt är panteismen. Symbol för den ideala bildningsgången är plantans utveckling till färdig blomma. Utopin är en harmonisk utveckling av alla anlag i människonaturen.

Man brukar uppfatta Rousseau som en föregångare till de humanitetsfilosofiska idealen. I den pedagogiska och filosofiska romanen ”Emile ou de l'education” (1762) avvisar Rousseau den kristna synen på människan såsom besudlad av arvsynden och därmed född ond. Rousseau kallar sin pedagogik negativ, därför att den förbjuder läraren att gripa in i och styra elevens fria utveckling.

Inte alltigenom men mestadels hävdar framställningen Emiles suveräna natur, att han har ett unikt jag som måste lockas fram.

Genom sin betoning av det unika, spirande jaget bör Rousseau ha varit en av de viktigare föregångarna, men de som först formulerade det humanitetsfilosofiska bildningsidealet var Johann Gottfried Herder och Wilhelm von Humboldt. Karakteristiskt för dem båda är att de betonar individualismen. De menar att individen bär med sig unika anlag i en kombination som aldrig tidigare har existerat hos någon annan, och själva bildningen beskriver de som en personlig utveckling under vilken just denna unika uppsättning av skilda anlag frigörs och får en särprägel. Viktigt är att fördjupa och bevara människans egenheter, att undvika utstofferade levnadsdogmer och att inte falla offer för likformighetens enkla lösningar. Individen bör assimilera sådant som är lämpligt för just henne eller honom.

Humanitetsfilosofin var dock ingen anti-social ideologi. Den var ett uttryck för uppbrottet från det feodala samhället med dess hierarkiska världsbild. Den starkt framhävda individualismen hade tung social förankring. Bildningen, den harmoniska utvecklingen av den enskildes unika anlag, skulle inte bara eller ens i första hand tjäna till att göra människorna lyckliga var och en för sig. Bildningen skulle leda till ett produktivt liv i social gemenskap med andra unika och fria varelser. Den bakomliggande ideologin var liberalismens.

Herder visar sig samhällstillvänd i det att han understryker vikten av att tillägna sig kunskaper. En elev bör tillgodogöra sig sin lärares vetande. Duglighet i en yrkesroll är en viktig del av Herders bildningsideal. Individualismen måste vara civiliserad. Den unika individen ska samtidigt vara både fri och samhällsnyttig.

Även Humboldt betonar behovet av växelverkan mellan människa och värld. Den karaktärsdanande process som leder till en idealisk humanitet kallar Humboldt för Anbildung, och med det avser han en assimilation av yttre krav och ideal. Bildningsprocessen har emellertid även en annan sida, nämligen Ausbildung, och detta begrepp står för framväxten av de för den enskilde specifika egenskaperna. Utifrån dessa båda aspekter resonerar Humboldt om bildning. Den består alltså av både kunskapsinhämtning och personligt självförverkligande.

Det sekulariserade bildningsbegreppets uppkomst hänger samman med borgarklassens politiska frammarsch och ökade självmedvetenhet. Det banbrytande i Herders och Humboldts idéer var den radikala individualismen. Att det finns en aspekt av bildningen som inte kan förmedlas från någon kateder har en ideologisk parallell i tidens ekonomiska idéer, principen om den fria konkurrensen och rätten till privata initiativ. Dessutom kan man ana, att denna föreställning hänger samman med borgarens avsky för aristokratins bildningsideal, som hade urartat till att bli en klassmarkör, en fråga om etikett.

Humanitetsfilosofin skiljer bildning från uppfostran, eftersom uppfostran vanligen delges enligt förutfattade normer. En genuin bildningsprocess består inte bara av assimilation utan även av aktivt självförverkligande. Den ska stimulera individen att gå sina egna vägar, också om han eller hon där inte tryggt kan vandra i sina uppfostrares fotspår. I botten av detta ideal ligger den för tiden progressiva föreställningen om att alla, oavsett social bakgrund, bör få samma chans att uppnå personlig lycka och samma chans att utveckla just sina färdigheter för att göra sig gällande i samhället. Det är lätt att se bildningsbegreppets samband med den liberala drömmen om ett fritt samhälle utan statlig interventionism, absolutism eller auktoritär styrning. Ideologiskt står det för en radikal opposition mot en samhällsordning där ingen hänsyn tas till personliga böjelser och talanger.

När oppositionen mot det gamla så småningom själv kom till makten och borgarklassen tog den politiska ledningen, började det en gång så heroiska liberala bildningsidealets långsamma förfall. Från att ursprungligen ha varit beteckningen på en ömtålig mognadsprocess blev begreppet bildning liktydigt med mer eller mindre rigida mönster för en exemplarisk samhällsanpassning. Bara den enklaste rekvisitan kom att återstå av ett storslaget ideal, som en gång syftade till självförverkligande och mänsklig frigörelse.

Redan hos Nietzsche, hundra år efter Herder och Humboldt, finns en många gånger formulerad indignation över det humanitetsfilosofiska bildningsidealets förfall i det nya ”krämarsamhället”, där människorna inte längre tillåts utveckla sin subjektiva vilja utan tvingas att leva som om de själva inte vore annat än Geschäft. Nietzsche begär avsked från sin professur i klassisk filologi som en protest mot att den sanna bildningen bara kan odlas som ”en lärd monolog hos den ensamme flanören”. I bildningens ställe härskar skolans och universitetets krav på andlig uniformitet, till samhällsnyttans omedelbara tjänst.

I hopp om en aktad och välavlönad ställning i kälkborgarnas värld har de intellektuella svikit, dundrar Nietzsche, och den filiströsa andan har till och med trängt in i och förgiftat de fria fakulteterna vid universiteten, där det var meningen att goda humanister skulle föra självförverkligandets bildningsideal vidare. Nietzsche beskriver bildningsidealets bankrutt i Tyskland på ett sätt som låter en förstå att individens Ausbildung inte längre var en angelägenhet på 1870-talet. Beträffande lärarna vid universiteten undrar han om de längre är något annat än tanke-, skriv- och pratmaskiner: ”Sind das noch Menschen, fragt man sich dann, oder vielleicht nur Denk-, Schreib- und Redemaschinen.”

Vidare anklagar Nietzsche hela skolväsendet för att undervisningen inriktas på frågan ”welchen Beruf?”, att den är yrkesinriktad i stället för att lära för livet. Efter bara hundra år hade alltså bildningsidealet förvandlats till ett utanverk. Denna fjärmning från synen på bildningen som en levande process har Nietzsche fångat i en metafor, som aknyter till de humanitetsfilosofiska pionjärernas liknelse av bildningsgången med plantans utveckling till färdig blomma. Den moderne tysken vill ha blomman, men bryr sig inte om roten eller stängeln, klagar Nietzsche: ”Er will die Blume ohne Wurzel und Stengel: er will also vergebens.”

Är då det gamla bildningsidealet alldeles borta med vinden? Nej, i varje fall inte i som officiellt omhuldat ideal. Som sådant har det den 13 februari 2002 pånyttfötts av konciliet vid Humboldt-universitetet i Berlin, detta i 14 teser om hur verksamheten vid universitetet bör bedrivas. I flera av dessa målformuleringar anknyts nu till Wilhelm von Humboldts idéer.

Universitetet grundades 1809. Utanför dess huvudbyggnad finns två statyer, en av Wilhelm och en av hans bror, naturvetaren Alexander. För att skydda de tydligen köldkänsliga skulpturerna från söndervittring täcks de vintertid av en sorts toppiga hyddor gjorda av trä. Bildligt talat har de förut övervintrat under betydligt kärvare villkor. Utanför universitetet som bär deras namn iscensatte nazisterna sitt största bokbål. Numera finns på torget ett tänkvärt minnesmärke över detta.

Humboldt-universitetets moderna historia är dyster och långtifrån förenlig med namngivarnas liberala ideal. Nazisterna behärskade universitetet och gjorde det till en plattform för sin rasistiska propaganda. Sedan tog DDR-kommunisterna över och gjorde det till ett fäste för mygel och historieförfalskning.

1989, efter återföreningen, påbörjades en förnyelse, steg för steg, tills universitetet nu i sin målbeskrivning explicit anknyter till Wilhelm von Humboldts bildningsideal. Studier vid Humboldt-universitetet vill framlocka ett personligt förhållande till vetenskapen, står det i en av teserna. Målet är inte bara att förmedla fackkompetens utan också att befrämja skapandet av en personlighet, ”Bildung einer Persönlichkeit”. Studenterna ska inte primärt utsättas för yrkesförberedande korvstoppning av färdigtuggade kunskaper, utan framför allt vägledas i konsten att aktivera sin potentiella kapacitet. I målbeskrivningen kallas det ”Selbstverwaltung”. Redan ordvalet gör att man anar att bröderna Humboldt denna vinter kan känna sig ganska nöjda inuti sina trähyddor.