Femhundra studenter befinner sig i föreläsningssalen. Framme vid tavlan står läraren. De flesta ser honom knappast, men enligt dem som sitter längst fram ritar han kurvor på svarta tavlan. Efter föreläsningen följer laborationer, där studenterna i grupper om 25 drillas i analysmetoder. När tentan klarats av är det mesta snart glömt.
Det är Leif Borgert, före detta rektor vid Högskolan på Gotland, som på detta sätt beskriver sina studier i statistik vid Stockholms universitet i början av 1960-talet. Upplevelsen ger en bild av det Borgert kallar utbildningsfabriken, ett högskolesystem som syftar till att så snabbt som möjligt och till lägsta möjliga kostnad utbilda unga människor för arbetsmarknadens behov. Här finns inte tid för reflektion, eget kritiskt tänkande eller personlig utveckling.
I den lilla boken En högskola för hela studenten (Högskolan på Gotland, 56 s.) tecknar Borgert en motvision med förebild i det angloamerikanska liberal education, ofta tänkt som en bred allmänbildning för aktiva demokratiska medborgare vilka behöver kunskaper inom många olika områden för att kunna fatta insiktsfulla och bra beslut. Till nyckelorden i Borgerts vision hör bredd i utbildningen, engagerade lärare, fokus på studenternas personliga utveckling, stora möjligheter att skräddarsy sin egen utbildning och nära samverkan med det omgivande samhället som en del av utbildningen.
Samtidigt konstaterar Borgert att samhällsutvecklingen tycks gå åt ett annat håll. De senaste decennierna har universitet och högskolor expanderat kraftigt, med det politiska målet att hälften av alla ungdomar ska högskoleutbilda sig. Resurserna har inte ökat i samma takt. Risken för utbildningsfabrikens återkomst är överhängande.
Orsakerna ligger inte bara i resursbrist, utan hänger ytterst samman med hur man uppfattar utbildningsväsendets funktion i samhället och människors liv. Varför behöver vi utbildning? Idéhistorikern och pedagogen Bernt Gustavsson skiljer i Utbildningens förändrade villkor (Liber, 224 s.) mellan tre sätt på vilka behovet av utbildning motiverats politiskt under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. Den humanistiska motiveringen, som enligt Gustavsson dominerade fram till andra världskriget, är att utbildning behövs för att ge människor tillfälle att utvecklas. Syftet är med andra ord bildning snarare än specialiserad yrkesutbildning. Högre utbildning var vid denna tid huvudsakligen reserverad för samhällseliten, och delvis av detta skäl kom bildningstanken efter kriget och under högskoleutbildningens expansion på 1960-talet att ses som föråldrad. Istället blev en demokratisk motivering politiskt dominerande, enligt vilken utbildningens viktigaste funktion är att skola demokratiska medborgare. Från 1980-talet och framåt har en ekonomisk motivering varit rådande. Utbildning ses i politisk diskurs numera framförallt som ett medel att åstadkomma ekonomisk tillväxt genom att producera arbetskraft med rätt kompetens för marknadens behov. Samtidigt har dock bildningstanken fått en renässans, och den demokratiska synen på utbildning är fortfarande politiskt betydelsefull.
I en kritik av ekonomismen argumenterar Gustavsson för en syntes av bildningstanken och en demokratisk utbildningssyn där fokus ligger på medborgarskap i en mångkulturell värld. Den kanske viktigaste inspirationskällan är den tyske 1900-talshermeneutikern Hans-Georg Gadamers inflytelserika nytolkning av bildningsbegreppet i klassikern ”Sanning och metod” (1960). Gadamer ser bildning som en process där vi förändras genom att konfronteras med det främmande. I mötet med det ur vårt perspektiv felaktiga, orimliga eller obegripliga problematiseras våra självklarheter, de förutfattade uppfattningar som vi okritiskt övertagit från vår kultur och tradition. För den som är beredd att ompröva förutsättningarna för sitt eget tänkande öppnar sådana möten en möjlighet att lära av den andre – Gadamer talar om att vidga sina horisonter och om sammansmältning av tidigare oförenliga tankehorisonter.
Gustavsson sammanför i en komplex diskussion denna hermeneutiska bildningstanke med bland annat Aristoteles kunskapsteori och nutida teorier om mångkulturellt medborgarskap. Boken ger ett rikt material för en annan utbildningssyn än den som oftast kommer till uttryck i dagens utbildningspolitiska debatt.
Kanske är det ett tecken på den utbildningspolitiska ekonomismens dominans att Högskoleverkets särskilda bildningsgrupp nyligen lagts ned. Gruppen har varit verksam sedan 2001 och bland annat gett ut en serie skrifter om bildning. Den sista, ”Att fånga bildning”, ger en relativt mörk bild av bildningens roll i dagens högre utbildning (Högskoleverket, Rapport 2009:24 R). Inom de utbildningar som undersöks förekommer bildningsbegreppet inte i examensbeskrivningar, utbildningsplaner eller kursplaner. De flesta lärare ser ändå bildning som ett viktigt utbildningsmål, men något systematiskt arbete med bildande moment i undervisningen förekommer knappast, och bland de studenter som intervjuats för rapporten förefaller bildningsintresset litet eller obefintligt; de flesta ser bildning som oviktig, likställer den med finkultur eller känner helt enkelt inte till begreppet.
Både bildningsbegreppet och liberal education kan historiskt ledas tillbaka till den grekiska antikens paideia – liksom pedagogik ett ord härlett från pais, barn – en sorts medborgarutbildning för de fria männen med syftet att utveckla moraliska dygder och logiska och retoriska färdigheter som krävdes för att bli en god medborgare och människa. För att utöva politiskt inflytande var det viktigt att kunna övertyga en folkförsamling. Retorik var därför en central del av paideia. Men flera tänkare, bland andra filosofen Platon (427–347 fKr) och vishets- och retorikläraren Isokrates (436–338 fKr), var djupt kritiska mot lärare som tränade sina elever i talekonst utan att också träna dem i moralisk och politisk duglighet. Det politiska livet kräver goda talare, men talekonsten måste komma till användning för goda syften.
Isokrates – som inte bör förväxlas med den mer berömde Sokrates – är som filosofisk teoretiker betydligt mindre intressant än Platon, men hade till skillnad från denne ett stort inflytande på den utbildning som faktiskt bedrevs i den grekiska paideia-traditionen. Talekonsten är för Isokrates det centrala i utbildning, men i skrifterna ”Mot sofisterna” och ”Antidosis” argumenterar han för en undervisning som kombinerar talekonst med moralisk fostran. Statens och medborgarnas väl är beroende av hur de nya generationerna fostras. Därför måste det vara undervisningens uppgift att göra människor bättre. Precis som man kan träna kroppen att bli starkare och dugligare genom gymnastik, kan man träna medvetandet genom undervisning i vishet, philosophia. Astronomi, geometri, logik och de övriga ämnen som enligt Isokrates borde ingå i en utbildning – det som senare kom att kallas trivium och quadrivium – syftar till att utveckla elevernas förmåga att lösa svåra teoretiska problem och därmed förbereda dem för filosofin. Förmågan till logiskt och vetenskapligt tänkande är alltså viktig, men underordnad utvecklingen av goda karaktärsdrag och moralisk dygd. Den som redan är moraliskt fördärvad kan visserligen inte lära sig hederlighet och rättvisa, men om någon verkligen önskar det kan hon enligt Isokrates bli en bättre och mer värdig människa genom studier.
En av pionjärerna i utvecklingen av den moderna bildningstanken är filosofen, språkforskaren och den pedagogiske reformatorn Wilhelm von Humboldt (1767–1835). I en klassisk formulering talar Humboldt om människans sanna mål som den högsta och mest harmoniska bildningen av hennes förmågor till en helhet. Som ansvarig för reformeringen av skolorna i Preussen argumenterar han följdriktigt för en allsidig skolundervisning. Matematik, språk och historia är centrala ämnen i grundskolan, men undervisningen ska inte bara gälla huvudet utan hela människan – kroppen genom gymnastik, ögat och örat genom teckning och musik och hjärtat genom religionsundervisning och utveckling av den naturliga moralkänslan. Målet är inte bara att barnet lär sig läsa, skriva och räkna utan att alla dess huvudförmågor utvecklas och övas. De mest studiebegåvade – och bemedlade, skulle man kunna tillägga – går vidare till universitetsstudier, förberedda genom en gymnasieutbildning vars huvudsyfte är att träna förmågan till självständigt tänkande. Gymnasieutbildningens syfte är att göra läraren överflödig, så att studenten vid inträdet till universitetet i princip kan ges full intellektuell frihet. Universitetsläraren, skriver Humboldt, är därför inte längre lärare och den studerande inte längre elev, utan den studerande forskar själv, och professorn leder hans forskning och stödjer honom i den. Längre från utbildningsfabriken kan man knappast komma.
Liksom Isokrates uppfattar Humboldt medborgerlig bildning som ett huvudmål för utbildning. Undervisningsväsendets uppgift, anmärker han i en av sina skrifter, är att utbilda sedliga människor och goda medborgare för statens och samhällets bästa. Men hur definieras det sedliga och goda? Är det staten som genom utbildningsväsendet anger för medborgarna vad som är gott och rätt, eller är det medborgarna som genom självständigt och kritiskt tänkande själva ska avgöra det?
Problemet är svårare och mer aktuellt än man skulle kunna tro. I läroplanerna för den svenska grundskolan och gymnasiet anges en rad värden som vårt samhällsliv vilar på och som utbildningen ska förmedla till eleverna, däribland frihet, integritet, jämställdhet, människors lika värde. Utbildningen ska alltså, helt i enlighet med Humboldts vision, forma hela människan. Detta tänks ske genom att ett antal på förhand definierade värderingar förmedlas och förankras. I Högskolelagen, läroplanernas motsvarighet inom högre utbildning, är huvudmålet istället att utveckla förmåga till kritiskt och självständigt tänkande på vetenskaplig nivå. Här eftersträvas alltså en fri och öppen tankeprocess där resultaten i princip inte bestämts på förhand. Det viktiga är inte vad som tänks, utan hur det tänks. Samtidigt sägs dock inget om att utbildningarna ska stimulera studenternas utveckling på annat sätt än rent kognitivt. Priset för det kritiska och självständiga tänkandets seger som utbildningsmål tycks vara att högre utbildning inte förväntas utveckla hjärtat utan bara hjärnan.
Finns det en tredje möjlighet? Kan bildning vara en fri och öppen process och samtidigt utveckla sådant som engagemang i samhällsfrågor, förmåga till inlevelse i andra och gott omdöme i samhälleliga beslut och individuella val? Gadamers nytolkning av bildningstanken, som Bernt Gustavsson tar fasta på i ”Utbildningens förändrade villkor”, antyder en sådan möjlighet. Bildning innebär inte passiv inlärning av fördefinierade värden, utan omprövning av välkända och till synes självklara värden och föreställningar i mötet med det främmande. Denna bildningssyn är särskilt relevant i en tid då nationsgränsernas betydelse minskar och kontakter med andra länder och kulturer blir viktigare. Alternativet till utbildningsfabriken och den ekonomistiska synen på utbildning tycks ligga i en förnyelse av bildningstanken, en humboldtsk vision för vår tid där utbildningens humanistiska och demokratiska funktioner förstås utifrån nya förutsättningar i en värld av globalisering och massutbildning.
