Med tanke på all uppståndelse kring de bilder av islams profet Muhammed som Jyllands-Posten publicerat kan det vara värt att uppmärksamma bildförbudets historia och tolkningar av det fram till i dag. Många uttalar sig om en företeelse inom islam som om den vore helt oproblematisk ur islamisk teologisk synpunkt. Alla muslimer påstås omfatta ett bildförbud och inga reflektioner görs kring bildförbudet i relation till tid och plats, eller till olika muslimska tolkningstraditioner.

Stereotypiserande uttryck som "islam säger" dominerar i många förklaringar. Utifrån en islamologisk horisont är emellertid saken inte lika enkel som den kan presenteras av såväl hobbyislamologer som troende muslimer. Om man så tolkar bråken, hoten och förvirringen kring Muhammedbilderna ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, visar det sig att det som skett efter bildernas publicering även kan kopplas till förändringsprocesser som berör religioner och samhällen globalt.

I den heliga staden Qum i den islamiska republiken Iran köpte vi i mars 2005 en bild på Muhammed. Bilden visar en ung Muhammed med samma gloria kring överkroppen som ibland kan ses på bilder av Jesus. På bilden står skrivet "Muhammed guds sändebud". Bilden såldes överallt och frambringade inga reaktioner från allmänheten. En förklaring är att den föreställer en ung Muhammed, det vill säga att han är porträtterad innan han mottagit uppenbarelser och blivit profet. En annan förklaring till detta är att i den islamiska republiken Iran gäller en shia-islamisk tolkning av islam. Sunni- och shia-muslimer delar visserligen samma Koran, men övrigt kanoniskt textmaterial skiljer sig på flera punkter.

Även läromässiga skillnader finns, och en sådan rör alltså förhållandet till avbildningar av levande varelser. shia förbjuder bilder som kultföremål, men är inte avsikten att tillbe bilden kan illustrationer av muhammed mycket väl förekomma. avsikten blir det primära. det avgör om bilden är tillåten eller inte.

Påståendet att bildförbudet finns i Koranen är för övrigt missvisande. Visserligen kan troende muslimer ibland påstå att så är fallet, men islamforskare och de flesta muslimska lärde är eniga om att korantextens utsagor om Gud som den ende skaparen inte innebär ett uttalat bildförbud. Tanken om ett bildförbud utvecklades snarare först i olika hadithsamlingar, alltså berättelser om vad Muhammed och hans närmaste uttalat och hur de handlat. Berättelserna kan ses som kanoniska och fungerar ibland som utläggningar av Koranens många gånger svårbegripliga text.

I en av samlingarna beskrivs hur Muhammed inte vill gå in i en av sina hustrurs, Aishas, hem, utan stannar vid dörren, eftersom hon har bildförsedda kuddar i hemmet. Muhammed understryker i berättelsen att den som tillverkar bilder ska bli straffad på domedagen. I en annan framställning ska Muhammed ha uttalat orden att inga änglar kommer att besöka ett hem med bilder i.

Dock är många historiskt inriktade islamologer, muslimer såväl som icke-muslimer, minst sagt tveksamma till den historiska sanningshalten i berättelserna om Muhammed. För flertalet troende muslimer uppfattas emellertid berättelserna som historiska fakta. I relation till bildförbudet har även arkeologiska utgrävningar och historiska källor visat att bilder av människor och djur fanns i palats, och möjligen moskéer, under islams tidigaste period, kanske fram till 700-talets slut. En del forskare har även argumenterat för att en mosaik på den stora moskén i Damaskus, tidigare en bysantinsk kyrka, innehåller en beskrivning av paradiset.

Idéer om hur ett bildförbud skulle utformas kan ses som en del av de diskussioner som ledde fram till sharia-rättens utveckling under århundradena efter muhammeds död år 632. en poäng är här att islams lära tar form först under dessa århundraden. texter kanoniseras, ritualer och praktik utformas, institutioner byggs, islams filosofiska och teologiska innehåll debatteras. i fråga om bildförbudet är diskussionens utgångspunkt den koraniska ståndpunkten att gud är den som formar sin skapelse. trots att muhammed anses ha vänt sig mot att människor skapade bilder är koranutsagan och berättelserna om Muhammed inte tillräckliga för att på god historisk grund påstå att det funnits ett förbud i den allra tidigaste islamiska historien.

Det är först under de följande århundradenas diskussioner kring islams utformning som ett sharia-rättsligt förbud växer fram. Något som betonas i tidiga texter från 800- och 900-tal är att muslimer inte får levandegöra vad Gud har skapat genom att skapa bilder av människan. Den som utför en sådan handling, "målaren", blir så att säga en skapare och sätter sig då vid Guds sida. Det uppfattades som ett brott mot det första ledet i trosbekännelsen – "ingen gud utom Gud".

Så kategorisk har man inte varit inom shia. Dels accepterar man inte de sunnitiska källorna om bildförbudet som auktoriserande. De har alltså ingen relevans. Snarare fokuserar shia på den bakomliggande avsikten i skrifterna. Förbudet i shia omfattar endast bilder som används för avgudadyrkan.

Sunnitisk sharia-rätt har däremot preciserat förbudet till att gälla bilder av levande varelser, varelser som bär en ruh, "ande" eller "själ". Men förbudet har inte varit någon självklarhet ens inom sunnitisk tradition. De lärde har debatterat huruvida bilder av varelser med själ kan förekomma på till exempel mattor eller kuddar, det vill säga bruksföremål. En del menar att alla avbildningar är förbjudna, medan andra påpekar att det endast är bilder av varelser som har en skugga som är förbjudna. Inom mittfåran av sunnitisk sharia-rätt har det senare blivit överenskommet att alla bilder av varelser som har en själ är förbjudna att avbilda. En populär berättelse bland muslimer, baserad på hadithmaterial, omtalar hur bildmakare på domedagen förväntas ge sina bilder liv – och när de misslyckats kastas i helveteselden.

En åsikt, som upprätthålls av vissa muslimska tänkare även i dag, är att konst ger en bild av verkligheten som inte är sann. De islamiska bildnormerna avspeglar därför först och främst en syn på avbildning som meningslös, irrelevant strävan, snarare än något fundamentalt ont. Människan kan inte fånga den transcendenta verkligheten.

Trots lärdes och juristers tankegångar om ett generellt förbud av bilder har avbildningar av människor förekommit i mängder av fall, kanske särskilt inom islams mystik, sufism. I persiska miniatyrer, en tradition inom konsten som uppstod under 1200-talet avsedd att illustrera världsliga verk, har avbildningar varit vanliga. I Osmanska rikets konst och litteratur liksom i det indiska mogulriket framträdde olika textformer och målningar med bilder på himlar, kalifer, änglar, paradis och profeter – däribland Muhammed.

Men detta till trots har konstverk och statyer som avbildar människor de facto varit ovanliga i många muslimska länder, speciellt i Mellanöstern. Bokmåleriet har heller aldrig blivit en del av den offentliga konsten. Bilderna har "smusslats undan" i hovbibliotekens gömmor. Få bilder tycks dock ha förstörts genom historien, även om det förekommit att nitiska religionsförsvarare har vandaliserat konstverk i religionens namn. Ett subtilt och närmast rörande exempel är symboliska "avrättningar" av avbildade gestalter genom att ett fint rött, knappt urskiljbart streck markerats över deras halsar. På så vis föreställer bilderna inte längre "besjälade" gestalter. Huvudparten av vandaliseringen har emellertid skett i modern tid. Ett känt exempel är talibanernas förstörelse av Buddhastatyer i Bamiyan-dalen i Afghanistan.

Den koloniala eran var en brytpunkt ifråga om hur islam ska tolkas i allmänhet. Mötet under 1800- och 1900-tal med politiskt, ekonomiskt och militärt överlägsna länder som England och Frankrike påverkade såväl teologiska debatter som muslimsk praktik. Modernitetens inflytande påverkade följaktligen synen på religiösa värden, normer och därmed utformningen av sharia. Bilden blev en given del av samhället och ett generellt bildförbud gick knappast att upprätthålla. När människor avbildades på de första frimärkena och fotografierna liksom när radio och tv infördes möttes detta av motstånd. Likväl är idag foto och tv vardagliga företeelser. Ofta är dessutom moderna bildmedier viktiga instrument i de mest radikala islamisternas propaganda. (Tänk till exempel på de videokassetter som al-Qaida förmedlar till tv-kanalen al-Jazira.)

Islams lärosatser, liksom alla andra religioners, utvecklas, förändras och nytolkas i samspel med det övriga samhället. Man kanske till och med kan påstå att religiösa ledare i första hand formulerar religiösa principer som en reaktion på yttre samhällsförändringar. Den teologiska utvecklingen är inget självgående maskineri. Dagens flöde av bilder på allt från religiösa ledare som Khomeini, reklamskyltar och röntgenbilder visar att det generella förbudet upplösts. Förbud som inte kan efterlevas omtolkas eller försvinner. I dag uppfattas i allmänhet inte bildförbudet som något som gäller alla varelser, utan nästan enbart avbildningar av Muhammed eller andra framstående religiösa gestalter. Bildförbudet är bara en av flera sharia-rättsliga regler som är under förändring. Andra exempel är tolkningar rörande relationer mellan män och kvinnor, huruvida det är obligatoriskt med huvudduk, om kvinnor kan be tillsammans med män och så vidare. På många områden sker i dag förändringar genom nytolkning. I förhållande till bildförbudet har religiösa lärde argumenterat för att människan är Guds ställföreträdare på jorden och därmed kan skapa bilder. Det är en uppgift för människan som förvaltar jorden åt Gud.

Man måste också reflektera kring i vilken mån bildförbudet varit en kulturellt hämmande kraft. I de västerländska diskussionerna kring islams bildnormer påpekar man gärna att normerna begränsat muslimers konstnärliga uttryck. Ur konsthistorisk synvinkel gäller i själva verket raka motsatsen. Tveksamheten till att avbilda levande väsen har kompenserats av andra uttryck, såsom ornamentiken och kalligrafin. Ur bildförbudet växte på så vis en enastående rikedom av arbeten i textil, metall och keramik, liksom den särpräglade utsmyckningen av moskéer och helgongravar.

Detta estetiska arv har givit bestående avtryck även i västerländsk arkitektur såväl som konsthantverk. Vi måste därför tänka på bildnormerna som ett estetiskt ideal, mer än ett förbud. Muslimska förlag ger i dag både ut barnböcker som undviker avbildning av andliga väsen, och böcker som fylls till brädden av både människor och djur. Det handlar alltså inte längre om den blinda lydnaden av teologiska principer. Det handlar om att muslimer, precis som folk i övrigt, kan omfatta och hantera flera olika estetiska ideal och normer samtidigt.

Vissa islamistiskt orienterade rörelser protesterar naturligtvis mot förändringar. De anser att islams innehåll är i stort sett oföränderligt och universellt. Reaktioner från olika muslimska rörelser på bilderna i Jyllands-Posten handlar i första hand om dessa rörelsers sociala verklighet och är inte ett resultat av teologiska bildnormer. Protesterna mot publiceringen av Muhammedbilderna kanaliserar politiska åsikter rörande lokala och regionala förhållanden. Det är till exempel frapperande att det inte var det islamistiska Hamas utan den principiellt sekulära Fatahrörelsen som drog igång protesterna bland palestinierna efter deras misslyckande i parlamentsvalet. Det ska också noteras att den islamiska republiken Iran först i ett senare läge såg sig föranledd att hoppa på protesttåget.

Det handlar alltså inte om teologiska bildnormer som sådana, utan det politiska behovet att ansluta sig till det kollektiva försvaret för profeten Muhammeds okränkbarhet. Men att analysera protesterna i Gaza, Syrien, Libanon, Iran, Indonesien och i Egypten som utslag av ett och samma teologiska problem leder ofrånkomligen till ytterligare stereotypiserade bilder av islam och muslimer.