Under våren 1909 reproducerades ett märkligt engelskt vykort i en av Tysklands största dagstidningar. Bilden var kusligt profetisk. I form av en karta försökte den ge en föraning om hur Europa skulle se ut vid mitten av 1900-talet. England var sig likt, men i kartans mitt framträdde ett gigantiskt tyskt imperium. Den lika illavarslande som prosaiska överskriften löd - ”Germany in 1950”. I den brittiska allmänhetens ögon 1909, torde detta framtida och expansiva Germania ha varit en fasansfull dystopi, som i sin utsträckning närmast liknade ett romerskt imperium. Vid sidan av Tyskland, Holland, Belgien och Danmark, sträckte det sina giriga tentakler österut över Polen, delar av Baltikum och Ryssland, och söderut över Österrike-Ungern, för att till sist, utanför kartans ram, förmodligen också införliva hela Balkan. Vykortet uppskattade den framtida ”tyska” befolkningen till 250 miljoner människor. Inte nog med det: ett till ytan decimerat Frankrike skulle 1950 ha en befolkning som till hälften bestod av tyskar!

Det anmärkningsvärda engelska vykortet illustrerade en artikel på förstasidan av konservativa Berliner Lokal-Anzeiger, vilken gjorde sig lustig över Storbritanniens bekymmer för den allt starkare och stoltare preussiska militarismen. Enligt den tyske skribenten var de brittiska farhågorna som vanligt obefogade - i synnerhet det överdrivna vykortet som föranlett artikeln. Ska man tro den tyska bildtexten rörde det sig om ett propagandavykort, ”Eine englische Hetzpostkarte”, massproducerat i Storbritannien för att piska upp anti-germanska stämningar.

Det var framför allt den marina upprustningen, med syfte att utmana britternas världsherravälde över haven, som under 1900-talets första decennium lett till allt bistrare relationer mellan Tyskland och Storbritannien. 1909 hade det brittiska imperiet sedan länge utmanats av en wilhelminsk Weltpolitik med fjärran kolonier och allt större slagskepp. Intressant nog propagerades det ofta i Tyskland för flottutbyggnaden och kolonialpolitiken med moderna bildmedier som film, skioptikonbilder och just vykort. Historievetenskapen bortser alltför ofta från den typen av visuellt källmaterial. Att man inte historiskt intresserar sig för medierna själva må vara hänt, men att försumma dem som källor är lite synd - gamla bilder är faktiskt utmärkta redskap för att analysera tidsbundna föreställningar och värderingar. Det engelska vykortet, ”Germany in 1950”, visar till exempel med all tydlighet att 1900-talets verkliga urkatastrof, första världskriget, redan 1909 lurpassade i tidens allmänna föreställningsvärld. Det förefaller nästan som om vykortsmakaren hade på känn att den nervösa stormakten Tyskland, med ständiga inrikes- och utrikesproblem, bara inväntade det rätta tillfället för det som kallats en flykt framåt, Flucht nach vorn, mot det hägrande och framför allt nationellt sammansvetsande kriget. Det tyska imperiets gräns västerut på vykortet sammanfaller också på ett ganska egendomligt sätt med västfrontens statiska skyttegravslinje.

För en betraktare i dag ger vykortet naturligtvis andra associationer än det gjorde 1909. Snarare än att referera till första världskriget, är bilden mer ett slags spöklikt varsel om Tredje rikets kommande landannekteringar. Det verkliga Nazityskland 1942 var till arealen skrämmande likt den kartografiska fantasmagori den brittiska vykortsmakaren föreställt sig mer än 30 år tidigare. Profetiskt eller inte, vykortet ”Germany in 1950” är fascinerande på flera sätt. Å ena sidan vittnar bilden om tidens nationella farhågor, å den andra påverkade och influerade vykortet dem, främst genom att vara en massbild, karakteristisk för den moderna reproduktionsåldern. Kring 1900 var vykort en nymodighet. Det användes som i dag för att skicka hälsningar, men de hade också en praktisk, kommunikativ funktion, inte olik den då alltmer populära telefonen. Men framför allt var vykort billiga. För tidens bildindustri var de ett av de första moderna bildmedierna att reproduceras i miljontals exemplar. Vykortet ”Germany in 1950” var såtillvida
en propagandistisk massbild, som först trycktes som billigt vykort - vilka, enligt den tyska artikeln, spreds i hundratusental i Storbritannien - för att sedan, ånyo, reproduceras som illustration i en dagstidning, med en upplaga på 300 000 exemplar.

På grund av bristande tryckteknik var det kring 1910 fortfarande ganska ovanligt med bilder och illustrationer i tyska dagstidningar, detta till skillnad från den rika bildfloran i till exempel den amerikanska sensationspressen med dess yellow journalism. Det låg dock i tiden att i allt högre grad försöka visualisera företeelser och händelser; ett slags behov av att emellanåt visa snarare än att alltid beskriva verkligheten. Den största mediehändelsen under våren 1909, jordbävningen i Kalabrien som skördade mer än 50 000 offer, var just en sådan visuell händelse som kom att spridas och massmedieras internationellt i olika medier. Den illustrerade pressens ökade popularitet årtiondena kring 1900 är också ett tecken i tiden. I dagspressen gällde den nya visualiseringstrenden även artiklarnas utförande. Att till exempel ögonvittnesrapporter i dagspress blir allt vanligare efter sekelskiftet 1900 är typiskt. Reportern skulle helst ha sett det skedda med egna ögon. Émile Zola lär just ha hävdat att man knappast skådat något innan man fotograferat det. Senare påpekade Walter Benjamin att framtidens analfabet inte kommer att vara den som inte kan läsa, utan den som inte förstår sig på fotografier.

Ibland får man intrycket att franska kulturteoretiker inpräntat att visuella mediehändelser är ett postmodernt och televisuellt fenomen, men så är alls inte fallet. Behovet - eller kanske snarare det konstruerade begäret - av att se omvälvande, reella händelser daterar sig långt tillbaka i mediehistorien. Massproducerade bilder av franska revolutionen var till exempel vida spridda kring 1800, liksom Roger Fentons fotografier från Krimkriget 50 år senare. Åren efter sekelskiftet 1900 är Titanic-katastrofen det kanske bästa exemplet på en internationell mediehändelse avant la lettre, med otaliga dramatiska illustrationer av fartygets förlisning. Men rapporteringen kring jordbävningen runt staden Messina på Sicilien nyåret 1908, står inte långt efter. Europeiska dagstidningar var under våren 1909 fyllda med plastiska beskrivningar av jordbävningskatastrofen.

Parallellt fanns ett kanske än större behov av att se vad som verkligen hade inträffat, ett slags visuellt kunskapsbegär, som dåtidens mediemarknad naturligtvis utnyttjade. Mediehistoriskt finns det just en intressant, om än makaber, visuell appropriering av jordbävningskatastrofen i Messina. Läser och betraktar man de samtida, internationella rapporterna kan man nästan särskilja händelsen i sig, katastrofen, från mediehändelsen, det vill säga den visuella medieringen av katastrofen så som den visades upp i tidens massmedier. Inledningsvis, bara någon vecka efter jordbävningen, hävdades det intressant nog i en tidning, att vissa av de fotografier som publicerats internationellt varit förfalskade. Skrupulösa italienska fotografer lär ha återanvänt och manipulerat gamla jordbävningsbilder från San Fransisco 1906. Men under våren 1909 var jordbävningen i Messina ett återkommande visuellt tema i den medialt publika offentlighet som utgjordes av dagspressens tecknade bilder, den illustrerade pressens fotografier, vaxer på tidens vaxkabinett, diverse ljusbildsföredrag, tittskåp med serier av stereoskopiska bilder, och naturligtvis, på de allt populärare biograferna. Faktum är att filmbranschen 1909 klagade över att alltför många jordbävningsfilmer var i cirkulation - händelsen hade helt enkelt blivit kinematografiskt överexponerad.

De två exemplen från 1909 visar på olika sätt hur ett historiskt fokus på visuellt material kan ge en lite annorlunda bild av det förflutna än gängse uppfattning. Att man med bilders hjälp kan få korn på en annan historisk verklighet är dock närmast en truism. Likafullt används som sagt bildmedier inom historievetenskapen i jämförelsevis ringa omfattning. Bilder tycks alltför hermeneutiskt tvetydiga.