En bild är en bild är en bild? Ett skifte från analogt till digitalt fotografi skulle kunna ses som att bilden flyttat ut ur våra privata fotoalbum och blivit offentlig på internet, och därmed att vi blivit offentliga med den. Frågan är dock om den digitala bilden egentligen flyttat längre in, och snarast börjat bli en del av vårt vardagsmedvetande?

Ett besök på nätverkssajten Facebook visar snart att ett socialt utbyte på nätet visserligen består av texter eller verbala meddelanden, men likväl är ett visuellt möte. Bilden, det digitala fotografiet, har en fundamental plats i detta ständiga sociala utbyte som sker. Ett sätt att presentera vem man är, en orsak till samtal, ett kollektivt och ickeverbalt narrativ av ett skeende, en direkt och ibland plötslig insyn i en annan människas privatliv och historia. Den digitala bilden kan resa kors och tvärs över internet och, med ens, över hela världen. Den är ytterst kontextberoende för att bli rätt avläst, likväl slits den ofta ur sitt sammanhang och hamnar apart bredvid något annat i det ständiga växelspel som är internet. Den digitala bilden är alltid till hands, alltid potentiell tillblivelse. Samtidigt lever den oftast och endast i sin digitala form, som etta och nolla, och därmed också med ett överhängande hot om att raderas och helt försvinna.

Vad som är än mer centralt, men också mindre tydligt, är själva handlingen som skapar och omskapar sajter som Facebook varje dag. I och med skiftet från analogt till digitalt har det också skett ett skifte i bildens liv, och inte minst i vår vana att hantera och förhålla oss till den digitala bilden som medium. Och ordet vana blir här ett nyckelbegrepp, då det till viss del beskriver bildkulturen även i ett större sammanhang. På kort tid har vi vant oss vid att alltid kunna bära med oss kameran. Vi har vant oss vid att se andra ta bilder, utan att nödvändigtvis känna obehag för att eventuellt hamna i någon annans fotoalbum (eller för all del, på någon annans Facebooksida). Vi har vant våra ögon, vår blick, vid fotografiska situationer, och vid att situationer är fotografiska.

Det som gör debatten kring digital bildkultur så svår, relevant, intressant och komplicerad, är att den sker på alla plan, samtidigt. Också på en teoretisk nivå pågår en ibland hätsk debatt kring vad det digitala fotografiet har förändrat i allmänhet, och vad det digitala fotografiet faktiskt är i synnerhet. Vad sker med bilden i dess stundtals totala och oskiljbara förening med internet? Gång på gång går debatten in i teoretiska väggar när man inte längre kan enas om definitioner och kategorier som fram tills nu sällan har behövt ifrågasättas. Att exempelvis tala om (analogt) fotografi i relation till konst, mode eller journalistik, som kan röra sig kring en bilds estetik, intention eller budskap, ifrågasätter inte själva fotografiets egenskaper, dess existens som fotografi i sin lingvistiska och tekniska mening. Men det digitala fotografiet utmanar och komplicerar istället många av de fundamentala uppfattningarna vi har om vad ett fotografi betyder och vilka egenskaper det har, och därmed också hur vi talar om det.

Medieforskaren J. W. Mitchell beskrev redan 2001 i sin bok ”The Reconfigured Eye” (MIT Press) att vi i och med den digitala revolutionen har stigit in i den ”post-fotografiska eran”. Han hävdar att det digitala fotografiet skiljer sig från det analoga i sitt grundläggande, fysiska tillstånd, och jämför med en liknande dikotomi: ”Ett ur med fjädermekanism som steglöst roterar visarna förser oss med en analog representation av tidens gång, medan en elektronisk klocka som visar en följd av siffror förser oss med en digital representation.” Analogt och digitalt fungerar i sina uppbyggnader enligt olika principer. Med andra ord är den digitala bilden med sina antal pixlar konstant, där den analoga bilden, i sina detaljer, kan bära på ”ny” information ju närmare man tittar (vilket exempelvis är temat i Michelangelo Antonionis ”Blow-Up” från 1966). Och även om också analogt fotografi kan manipuleras och formas, är det till viss del alltid bundet till sin fysiska kvalitet (negativ eller papperskopia). En bild baserad på pixlar kan fritt användas och förändras enligt skaparens önskemål, klippas och sys om utan synliga sömmar, eller ”målas fram i datorn” som Mitchell uttrycker det. Därmed utmanar det också gränserna mellan målerikonst och fotografi, mellan vad som är en mekanisk och en handgjord bild.

Med så många väsensskilda egenskaper blir det också problematiskt när man börjar diskutera fotografi i relation till hur vi numera ofta upplever det: på webben. Kan man alls likställa analogt och digitalt längre? Måhända har de situationer gemene man ofta avbildar till viss del inte förändrats med den nya tekniken; det kan fortfarande röra sig om familjebegivenheter, högtider eller resor. Vad gäller bildbloggar och sociala sajter är denna ”minnesfunktion” dock relativt perifer.

Bloggen som fenomen har på kort tid skapat många olika undergrupperingar både i innehåll och i uttryck. Vad man dock väldigt förenklat kan säga, är att text är för bloggar vad fotografi är för fotobloggar, det vill säga det meningsbyggande och drivande i bloggen. I den numera mycket erkända artikeln ”What does the photoblog want?” från 2005 (Journal of Media, Culture & Society, Vol. 27, No. 6), beskriver medieforskaren Chris R. Cohen hur både vad som avbildas och motivationen bakom fotograferandet har förändrats med den digitala ankomsten. Om man i traditionell mening ofta ser fotografi som ett slutresultat, ett fryst ögonblick som sparats, ser man i fotobloggen fotografiet som handling och upplevelse. Det är inte en artefakt, det är ett görande, ett blivande. Hos fotobloggaren är det inte minnet som står i fokus, det är nuet, vilket i sin konkretaste form kan exemplifieras av att bilder ofta tas i vardagliga och banala, till och med tråkiga, situationer, från aviga vinklar för att skapa en känsla av det operfekta, och därmed kanske något mer verkligt.

Kameran ses alltså inte som ett verktyg för att nå ett mål (bilden), utan som en del i en meningsfull aktivitet i en lika meningsfull process, där varje del bidrar till en ständig och cyklisk motivation. Bloggen skapar bilden, som skapar bloggen, och det är denna ständiga rörelse som också upprätthåller glädjen i fotograferandet. Medie- och kulturforskaren Susan Murray beskriver detta skifte i bildkulturen genom att titta närmare på Flickr, en av de största fotodelningssajterna på internet. På Flickr ligger fokus just på bilderna, på teman, avbildade objekt och estetik, snarare än enskilda individer. Fotograferna som lägger upp bilder på webbsidan länkas därför ihop oavsett erfarenhet och utbildning, vilket i sin tur suddar ut gränserna mellan hobbyfotograf, amatör och professionell fotograf.

En annan viktig distinktion mellan analogt och digitalt har med ekonomiska förutsättningar att göra. Digitalkameror finns numera tillgängliga i alla prisklasser, och fullt dugliga kameror är standard i de flesta mobiltelefoner. Digitalkameror kräver inga kontinuerliga utgifter i form av film och framkallning, och vidare publicering på internet kostar heller inte mer än själva abonnemanget av internetoperatör. Daniel Rubinstein och Katrina Sluis beskriver i artikeln ”A life more photographic” hur användandet av kameror har gått från en ”Kodak-kultur” till en ”Nokia-kultur”, vilket fört med sig stora förändringar i våra fotovanor (Photographies Vol. 1, No. 1, 2008). Och det är i det vardagliga vi ser det största och mest fascinerande uttrycket av bilden och bildens plats i vår vardag. Varje del av tekniken är numera designad för att göra mesta möjliga arbete åt oss. När vi kopplar in kameran känner datorn genast igen den, laddar ned bilderna och sorterar dem efter datum. De kan sedan beskådas i ett bildspel eller en stream. Använder man den nya generationen mjukvaror, eller ”friendly multimedia” (till exempel iPhoto för Mac) har också referenserna till traditionella mörkrum försvunnit, och fokus ligger istället på narrativ och tidslinjer.

Denna syn på fotografiet som tillgängligt och varandes i rörelse skapar en temporär egenskap hos den digitala bilden. I vissa fall lever den inte mer än några sekunder om fotografen (eller den avbildade) inte är nöjd, och raderas omedelbart från minneskortet. I de flesta fall är bilden en dagslända, som i sin stund i rampljuset förmedlar en känsla inte bara av ”jag var där”, utan ”jag är här”. Bloggens princip bygger på att det senaste inlägget alltid kommer först, och när den sedan upp- dateras innebär det att äldre bilder efter hand knuffas ut. Bloggen (eller webb- sidan) blir en aktiv plats, där gamla bilder ger plats åt nya i ett ständigt flöde. De digitala bilderna online fixerar inte, de är provisoriska. Murray beskriver hur denna flytande bildsyn på detta sätt ingår i en mer generellt förändrad estetik. Själva fotografiet är inte längre dyrbart och värdefullt i samma mening, och har måhända därför enklare inkorporerats i vardagslivet, snarare än som tidigare sparats till speciella tillfällen. Flickr och andra fotobloggar är därför också utmärkta exempel på en förskjutning i tidsuppfattning som kommit med de digitala bildernas intåg.

I Collins uppslagsverk översätts ephemera (från grekiskan) med något kortlivat och flyktigt, eventuellt av samlarvärde, som biljetter, vykort, bokmärken eller flygblad. Begreppet har på senare tid även kommit att få en mer audiovisuell betydelse, då det även kan användas till att beskriva ljud, video eller bild som produceras utan intention att behållas eller sparas. Den efemeriska kvaliteten hos bilden blir här både tema och praktik, en beskrivning av hur analogt och digitalt fotografi må vara lika på ytan, men som egentligen skiljer sig i så många väsentliga punkter att de inte längre går att helt likställa. Ur ett analogt perspektiv skulle kanske den digitala bilden ses som något sorgligt då den på ett sätt blir en bruksvara, kortlivad och strax daterad. Å andra sidan för den efemeriska estetiken fram allt det som förut ansågs ointressant. Allt i vardagen har ett värde, och bilden får istället stå som ensam betraktare och berättare.

Visst kan vi här se likheter med andra nya tekniker, där just jämförelserna med existerande medier helt enkelt inte räcker till. Exempelvis uppmärksammade Nicklas Lundblad för en tid sedan hur webbsajten Youtube på ett liknande och felaktigt sätt har beskrivits som ”teve på internet, fast snuttifierat” och därmed reducerats till precis en jämförelse med existerande medium. Den digitala bilden är, i likhet med Youtube, istället ett socialt medium, som tangerar helt andra aspekter av vår tillvaro. Det är direkt, flyktigt, vitalt, intersubjektivt och intimt i sin åtkomlighet. Detta innebär inte att det utmanar analogt fotografi, och det gör inte anspråk på att ersätta länken till minnet, historien eller den längtansfulla melan-koli som gamla fotografier kan framkalla.

Genom det synliga kan vi utforska det osynliga, som i sin tur ger ledtrådar till vad som förändrats och vad som består i vår samtid. Ephemera innebär inte en brist eller något som gått förlorat. Det är i grunden en beskrivning av hur vi påverkar och påverkas av nya medier, hur de möjliggör potentiellt nya sätt att mötas och dela upplevelser, i det ögonblick när det händer.