Natten mellan den 2 och 3 december 1984 läckte 45 ton giftgas ut från en amerikanskägd kemifabrik i Indien. Till raden av tekniska katastrofer lades nu ytterligare en. Från denna stund var orten inte längre känd enbart som delstaten Madhya Pradeshs huvudstad, utan som platsen för den största industriolyckan i människans historia: Bhopal.
Men vad var det egentligen som hände denna natt? Hur kunde det hända? Vad orsakade katastrofen och vilka konsekvenser fick den? Och - inte minst - vad har denna katastrof att säga oss i dag?
Under 70-talet växte befolkningsökningen snabbare än jordbrukets produktivitet och man vände sitt hopp till ”den gröna revolutionen”. Genom förädling av vete, ris och korn samt genom användande av handelsgödsel och bekämpningsmedel räknade man med att få bättre skördar. Företag i Europa och USA såg en stor marknad för bekämpningsmedel i tredje världen. Union Carbide Corporation, det tredje största kemiföretaget i världen, skapade ett indiskt dotterbolag (Union Carbide India), som till mer än hälften ägdes av det amerikanska moderbolaget och resten av indiska företag och institutioner.
Inte minst av logistiska skäl - dess goda järnvägsförbindelser och dess geografiskt centrala placering - valdes Bhopal som ort för den nya fabriken. År 1969 invigdes fabriken, vars huvudprodukt var insektsbekämpningsmedlet Sevin. Sevins huvudbeståndsdel var metylisocyanat (MIC), en tung, färglös och ytterst giftig gas. Tillsammans med fosgen och troligtvis cyanväte skapades ett pulver som utblandat med sand eller gipspulver kunde spridas ut över fält och odlingar. Under de första tio åren importerades detta ämne, men år 1979 invigdes en produktionsenhet för tillverkning av MIC.
Ursprungligen verkade det ha funnits högt ställda säkerhetskrav vid fabriken. En överdimensionerad anläggning tillsammans med bristande inhemsk efterfrågan på Sevin (dåliga skördar på grund av uteblivet monsunregn) skapade dock stora ekonomiska förluster. I samband med besparingskraven - bland annat minskade personalstyrkan från 800 till 600 anställda - verkar säkerhetstänkandet gradvis ha försvagats.
Likt många tekniska katastrofer framstår Bhopalkatastrofen som allt annat än slumpartad. I sökandet efter ett svar på hur det hela kunde inträffa framkommer följande bild: Mätinstrumenten för tryck och temperatur i tankarna visade ofta fel, vilket gjorde att personalen sällan fäste någon vikt vid deras utslag - inte heller denna kväll. Kylanläggningen - freongas som löpte längs tankens sidoväggar för att hålla gasen nerkyld - var sedan en dryg månad frånkopplad av ekonomiska skäl. Saneringstornet, där kaustiksoda skulle neutralisera den utläckande gasen, var ur funktion. Ett slitet rör hade avlägsnats för reparation, vilket ledde till att ingen flamma skapades i förbränningstornet vars funktion var att förbränna utläckande gas. Slutligen visade sig de vattenstrålar som skulle neutralisera ett gasläckage inte nå riktigt upp till det nästan 40 meter höga tornet. Operatörerna och företagsledningen verkade helt enkelt tro att
inget allvarligt skulle kunna inträffa vid anläggningen.
Resultatet blev att det i samband med en rengöring av de rörledningar som transporterar MIC från produktionsenheten till tankarna trängde ner stora mängder vatten i en av tankarna, som innehöll 45 ton MIC. En kemisk reaktion tog vid, gas välvde ut från anläggningens torn över omgivningen. Morgonen därpå hade tusentals människor dödats, tiotusentals blivit allvarligt skadade och hundratusentals tvingats till flykt. Enligt officiella siffror omkom drygt 3 800 personer av giftutsläppet medan tiotusentals skadades allvarligt (framför allt i form av blindhet och lungskador).
I katastrofens efterdyningar vägrade företaget av kommersiella skäl att avslöja den giftiga gasens sammansättning, vilket försvårade läkarnas kamp mot dess skadeverkningar. Bolagets styrelseordförande - amerikanen Warren Anderson - besökte omgående Bhopal, och arresterades genast. Han släpptes mot en symbolisk borgensumma och tog därefter första planet hem till USA för att aldrig mer återkomma till Indien, trots att till och med en internationell arresteringsorder utfärdats via Interpol.
Efter segdragna förhandlingar kom slutligen Union Carbide och den indiska staten till en förlikning som innebar att företaget inte dömdes för något brott men tvingades betala 470 miljoner dollar i skadestånd. Summan kan tyckas hög, men räknat per offer rör det sig om låga ersättningsbelopp. Och räknat utifrån aktiekapital innebar skadeståndet endast en förlust med 43 cent per aktie.
Vad har denna katastrof att säga oss i dag? Vid första anblicken kan katastrofer framstå som orsakade av slumpen. Vid närmare granskning ser man oftast ett tydligt mönster, att saker och ting inte bara ”inträffar”. I stället är katastrofer vanligtvis förorsakade - personer felar, system är dåligt utformade, riskmedvetandet är lågt, man har en naiv tilltro till teknologins ofelbarhet och har ingen träning i att hantera oväntade situationer.
Bhopalkatastrofen orsakades av dåligt underhållen utrustning, dåligt utbildad personal, dålig stadsplanering, undermålig information till de närboende och avsaknad av katastrofplaner. Än mer förvånande är anläggningens konstruktion. Medan många företag i USA och Europa av säkerhetsskäl endast hade minimala lagringsbehov, utformades Bhopal-fabriken med 120 tons lagringskapacitet. Tre meter höga och tretton meter långa tankar i rostfritt stål, omgärdade av armerad betong och nedgrävda i jorden vittnade om att man tog viss hänsyn till MIC:s farliga egenskaper. Mot bakgrund av den inträffade katastrofen infinner sig dock frågan om det kloka i att utrusta anläggningen med denna enorma lagringskapacitet.
En katastrof kännetecknas ofta av att ytterst få verkar förutse den, men när den väl inträffat framstår det som ofattbart att ansvariga inte förutsett den. Man måste därför fråga sig vad det är för mekanismer som gör att man inte ser vissa risker. Många grupper och instanser hade kännedom om tillverkningen och visste att ett gasutsläpp skulle leda till död och lidande. Ändå
verkar de inte ha haft några betänkligheter att förlägga anläggningen mitt i staden, i direkt närhet till områden med tiotusentals invånare.
Studier har visat att när teknologier attribueras stora positiva effekter - Bhopalanläggningen var viktig för att höja matproduktionen och skapa välfärd - finns det alltid en fara att dess risker kraftigt nedtonas. En selektiv dövhet uppstår, där organisationen bara uppfattar positiva signaler och ignorerar de negativa. Denna dövhet är en förklaring till att företagsledningen negligerade tidigare varningssignaler: under 1982 inträffade till exempel tre allvarliga incidenter i anläggningen.
I stor utsträckning härskar en föreställning att människan inte kan kontrollera naturen, medan teknologin måste kunna kontrolleras eftersom den är en mänsklig skapelse. Naturkatastrofer är acts of God, medan tekniska katastrofer är acts of man. Det innebär att man ställer krav på att de teknologier som sprids i samhället ska vara kontrollerbara och myndigheter och företag ska garantera medborgarens säkerhet. När sedan en katastrof inträffar rubbas vårt förtroende för grundläggande institutioner - som vetenskap, teknologi, politik och rättssystem. Vem ska man egentligen lita på, när det visar sig att de garantier som tidigare utfärdats helt plötsligt visar sig värdelösa? I katastrofens kölvatten uppstår en social explosivitet som många gånger kan vara starkare än själva olyckan.
På sin hemsida redovisar Union Carbide sin syn på katastrofen: den orsakades av en anställd som medvetet sprutade in en stor mängd vatten i tanken, vilket säkerhetssystemet inte var anpassat för att hantera. Vidare berättas att företaget arbetat intensivt med att hjälpa offren och att det tagit såväl sitt juridiska som moraliska ansvar; trots att man som företag inte orsakade katastrofen involverade man sig starkt i efterarbetet och utbetalade en generös ekonomisk kompensation. Bilden av dålig säkerhet vid anläggning står därmed inte oemotsagd. Så gott som samtliga källor, med undantag för företagets egna företrädare, hävdar dock att det inte rörde sig om sabotage, utan att det var en rutinåtgärd (rengöring av rörledningar) i kombination med bristande säkerhetstänkande som orsakade utsläppet. Sista ordet är säkerligen inte sagt här - samtidigt som det är viktigt att påpeka att ansvarsfrågan är betydligt större än att enbart handla om den utlösande orsaken till katastrofen.
I och med att Union Carbide sålde sina aktier i anläggningen (1994) överfördes ansvaret för sanering och efterarbete till dess nya ägare och fyra år senare tog delstaten Madhya Pradesh över anläggningen och ansvaret för att fullfölja saneringen. År 2001 köptes Union Carbide Corporations upp av den amerikanska kemijätten Dow Chemical. Dess verkställande direktör har kommenterat Bhopal-katastrofen med orden ”Det står inte i min makt att ta på mig ansvaret för något som hände för 15 år sedan, på grund av en produkt som vi inte har tillverkat, på en plats där vi aldrig har verkat”. Ståndpunkten verkar i och för sig rimlig, samtidigt
som man ser hur de drabbade famlande söker efter någon instans som tar på sig ansvaret för katastrofen.
Den tyske sociologen Ulrich Beck har fångat denna situation med begreppet ”organiserad oansvarighet” - ett nätverk av aktörer som är inblandade i en verksamhet de alla tjänar på, men där ingen bär ett yttersta ansvar. Alla skyller på alla, hänvisar till extraordinära omständigheter och försvinner snabbt från platsen. Kvar lämnas de drabbade som får möta följderna av andra aktörers risktaganden. När de tar upp frågan om skuld och ansvar tvingas de in i en kafkaartad labyrint av oansvarighet.
I denna situation finns det givetvis en risk att man skapar ett ”syndabockssamhälle”, där man försöker individualisera orsaken till katastrofen och finna en ensam ansvarig - en operatör som medvetet utlöste katastrofen, en fabrikschef som ignorerade säkerhetsbestämmelserna eller en styrelseordförande som cyniskt utnyttjade ett utvecklingslands prekära situation. Detta kan vi inte bara se i Union Carbides hävdande av att katastrofen orsakades av en anställd, utan även i de årliga demonstrationerna i Bhopal som avslutas med att demonstranter bränner en docka föreställande Warren Anderson.
Samtidigt - vilket är Becks poäng - måste vi innan en katastrof inträffar reda ut ansvarsförhållandet, inte minst för att undvika ett oansvarigt risktagande. Alltså, utmaningen är att skapa mekanismer för ansvarstagande som hindrar att katastrofer uppstår, inte att i efterhand peka ut syndabockar.
Katastrofer är alltid tragiska, resulterande i förstörelse, lidande och död. Samtidigt måste de, när de väl inträffar, nyttjas funktionellt för att man ska kunna undvika att liknande katastrofer upprepas. Vi har fortfarande mycket att lära av Bhopal, och dess offer är fortfarande i behov av omvärldens stöd. Bhopal är en viktig påminnelse om att det med riskfyllda verksamheter alltid följer ett stort ansvar, där man aldrig få ge avkall på säkerhet och respekt för andra människors värde. I annat fall riskerar Bhopal att inte bara bli ett hemskt minne, utan en historia som ständigt riskerar att återupprepas.
