Det är inte alltid böcker handlar om exakt det författaren låter förstå att de handlar om. Michael Kimmelman, konstkritiker i The New York Times, inleder sin bok The Accidental Masterpiece: On the Art of Life and Vice Versa (The Penguin Press, 245 s) med historien om målaren Pierre Bonnard och den kvinna som så småningom skulle bli hans hustru. En morgon år 1893 råkade Bonnard se en ung, älvlik kvinna stiga av en spårvagn och följde efter henne till hennes arbetsplats. (Hon sydde konstgjorda pärlor på begravningskransar.) Hon sade att hon hette Marthe de Méligny och att hon var 16 år. Det var först flera år senare som Bonnard fick veta att hon var nästan tio år äldre och att hennes riktiga namn var Maria Boursin. Under ett helt halvsekel kom hon, som Bonnards levnadstecknare Timothy Hyman framhållit, att på ett avgörande vis prägla både hans liv och hans konst. Hon var nervig, hon var misantropisk, hon var hypokondrisk och svartsjuk och hon isolerade honom från hans vänner men han menade själv att det var i och med sitt möte med henne som han på allvar blev konstnär och mer än någon målare före honom kom han att koncentrera sitt skapande kring en enda person: i åratal bodde de i en villa på en sluttning ovanför Cannes där den enda lyxen var Marthes badrum och där han om och igen målade henne medan hon badade.
Bonnards möte med Marthe är vad Kimmelman kallar ett slumpmässigt mästerverk. Hade han valt en annan gata den där morgonen 1893, hade han tittat åt sidan när hon steg av spårvagnen, hade han inte följt efter henne utan i stället gått på kafé – eller helt enkelt stannat för att knyta sina skosnören – ja, då hade han förmodligen mött en helt annan kvinna och kommit att leva ett helt annat liv. Som det nu blev kom han att skapa sin utsökta konst utifrån ett förhållande som de som kände honom uppfattade som klaustrofobiskt för att inte säga olyckligt.
Vad låter då Kimmelman förstå att hans bok handlar om? Han låter förstå att den handlar om hur detta att skapa, samla eller helt enkelt bara uppskatta konst kan göra våra liv till ett slags dagliga mästerverk. Och om hur skönheten ofta finns där man minst väntar sig att finna den, att den är något vi kan upptäcka och också uppfinna och att det som verkligen är viktigt i livet aldrig är så enkelt som det verkar men att världen blir desto rikare just därför att den är oförutsägbar. Det låter vagt, det låter också obestämt uppbyggligt på ett mycket amerikanskt vis, men boken är intressantare än så, för vad den egentligen handlar om är besatthet, besattheten som en väg till existentiell mening.
Ett exempel är Hugh Francis Hicks, tandläkare i Baltimore, som samlade 75 000 glödlampor och fram till sin död 2002 ställde ut dem i ett privat museum som varje år hade runt 6 000 besökare. Till dyrgriparna hörde en av Edisons tidigaste lampor, den första glödlampan i facklan på Frihetsgudinnan, en lampa från Himmlers Mercedes och en från flygplanet Enola Gay som bombade Hiroshima. Här fanns också skämtlampor – till exempel slipsar som plötsligt kunde lysa upp – och en hel liten särutställning som handlade om julbelysningens historia. Ett av de mest dramatiska ögonblicken i doktor Hicks karriär inträffade när han var på semester i Paris och tog sig för att stjäla en 1920-talsglödlampa från en metrostation i Paris. Det visade sig att alla glödlampor var kopplade till varandra och att han försänkte hela stationen i mörker. Konstnär i vedertagen bemärkelse var Hicks ju inte men ändå på sitt sätt en skapande människa och framför allt en människa besatt av ett projekt – ett projekt som av allt att döma gav honom den djupaste tillfredsställelse.
Ett annat kuriosakabinett som Kimmelman beskriver med uppenbar förtjusning är 1800-talsläkaren Thomas Dent Mutters samling i Philadelphia som utvidgats genom senare donationer. Här finns de sammanväxta levrarna från ett par siamesiska tvillingar, det deformerade skelettet av en kvinna som snört sin korsett för hårt, en snörd kvinnofot från Kina, ett stycke av Lincolns mördares bröstkorg och mer än 2 000 olika föremål som plockats ur halsen på människor som kvävts eller varit nära att kvävas: kött, nötter, nålar, leksaker.
Intressant nog väcktes doktor Mutters samlar- och sorterarintresse efter att han studerat i Paris på 1830-talet och på sjukhusen där sett hur patienterna sorterades efter sjukdom så att läkarna kunde studera samma sjukdom hos olika patienter. Kimmelman diskuterar vad samlarmani egentligen handlar om. Ett vackert försvar har formulerats av Walter Benjamin som var boksamlare. ”Ett av de största ögonblicken för en samlare”, skriver han, ”är det ögonblick då han räddar en bok som han kanske aldrig annars skulle ha skänkt en tanke, än mindre en blick av begär, bara därför att han hittar den ensam och övergiven på en marknad och köper den för att skänka den frihet – ungefär som prinsen köper en vacker slavinna i Tusen och en natt.” Och han tillägger: ”För en boksamlare, förstår ni, står alla böckers sanna frihet att finna någonstans i hans egna bokhyllor.”
För Benjamin innebar samlandet att skapa mening i en meningslös värld. Men att samla kan lika gärna handla om att rädda sådant som samhället betraktar som omodernt, onyttigt och det kan vara ett privat existentiellt projekt: en man som i många år suttit i ett av Stalins fängelser började samla nycklar till lås som inte längre var i användning. Det kan också vara att skapa oväntade konstellationer. En av USA:s mera excentriska samlare var Alfred C Barnes som efter att ha gjort sig en förmögenhet på att uppfinna ett läkemedel började köpa upp utsökta tavlor av Cézanne och Matisse som han sedan ställde ut varvade med folkkonst och ren hötorgskonst som helt enkelt råkade falla honom i smaken.
Kimmelman är fascinerad av människor som gjort konst av sina egna liv. Han konstaterar att Andy Warhol var Andrew Warholas viktigaste skapelse och han kommer ihåg hur Yoko Ono och John Lennon gjorde sitt äktenskap till ett slags performance när de under stort mediepådrag drog sig tillbaka till sängen som protest mot Vietnamkriget. (Han påminner också om att Yoko Ono som många velat se som ”dendär kvinnan som högg klorna i Lennon” i själva verket var en högintelligent, starkt ironisk konstnär som blivit etablerad långt innan hon träffade Lennon och som dessutom hörde till Japans allra högsta aristokrati.)
Han har också respekt för satsningar som först och främst uppfattats som provokationer, till exempel John Cages tilltag att inför publik sitta framför en flygel i exakt fyra minuter och 33 sekunder utan att göra annat än att då och då lyfta och stänga flygelns lock som för att antyda pauserna mellan olika satser i kompositionen. Det var en happening i vilken tillfälliga ljud i rummet blev partituret och publiken förvandlades till uppträdande, en happening som enligt Kimmelman hade ett budskap: ”Var uppmärksam på dina sinnen. Ta fasta på det vanliga, det triviala. Konst handlar om ett förhöjt medvetandetillstånd. Försök att behandla vardagen, eller åtminstone delar av den, som om den vore konst.”
Ett kapitel handlar om konstnärer som helhjärtat satsar till den yttersta gränsen av sin förmåga för att skapa något aldrig förut skådat. En sådan konstnär var den unga tyska judinnan Charlotte Salomon som utifrån sett var så obetydlig och oartikulerad att just ingen kunde komma ihåg henne men som innan hon – nygift och gravid – fick sätta livet till i Auschwitz hann skapa ett väldigt dagboksliknande verk i gouacher med texter, på en gång mytiskt och lekfullt. En annan var kaliforniskan Jay DeFeo som i elva år, från 1958 till 1969, brottades med en målning, ”The Rose”, som mätte elva gånger åtta fot och på sina ställen var nästan en fot tjock eftersom färgen lagts på så generöst. När hon 1965 blev uppsagd från sin lägenhet måste flyttkarlarna – sammanlagt åtta stycken – skära bort ett par fot av fönsterbrädet och väggen för att få ut målningen som sedan lyftes till marken med lyftkran. När målningen äntligen kunde ställas ut var den en väldig, ganska dyster grå monolit som tedde sig egendomligt anakronistisk: den hade påbörjats i Jackson Pollocks och beatpoeternas era, men nu var det psykedelisk konst och pop som gällde. DeFeo själv dog i cancer i slutet av 80-talet och hann aldrig uppleva att hennes konstverk fick sin stora upprättelse när The Whitney Museum på 90-talet satsade mer än en kvarts miljon dollar på att rädda det för eftervärlden.
Ytterligare ett exempel är Michael Heizer som har tillbringat största delen av sitt liv i den mest öde delen av Nevadaöknen där han först ägnade sig åt jordkonst, vad han kallade omvända skulpturer, väldiga hål i marken, och de senaste trettio åren hållit på med ett ännu oavslutat verk, ”City”, som ska täcka 520 engelska mil och vars första etapp redan har samma format som Colosseum i Rom. Heizer avskyr både konstkritiker och turister och verkar över huvud taget inte intresserad av att någon ska se vad han gör, bara av att i fred få arbeta på med sitt, få förverkliga sina visioner. Är man finländare ligger det nära till hands att man också tänker på ynglingen som i åratal satt uppe i norra Finland och ägnade sig åt att tillverka groteska masker – och som till slut i egenskap av Mr Lordi vann Melodifestivalen.
Vad lär vi oss då sist och slutligen av allt detta? Att tillvaron i bästa fall kan djupna genom att begränsas, att verklig kreativitet alltid är egensinnig. Som akademiker kunde jag önska mig att mer av denna egensinniga kreativitet, denna om icke asociala så i varje fall osociala besatthet skulle få finnas i akademin: i stället förväntas vi i dag vara anpassade, socialt kompetenta, strömlinjeformat nätverkande. Frågan är om inte någonting viktigt har gått förlorat.
Är då Michael Kimmelman själv besatt? Nej, den helhjärtade satsningen är helt klart något han längtar efter men det är lika klart att han är och förblir en självreflexiv iakttagare. I ett litet sorglustigt kapitel tar han sig för att bestiga två berg, dels Sainte-Victoire som Cézanne målade om och om igen och dels Mont Ventoux som Petrarca besteg redan på 1300-talet. Vad han är ute efter är den mångomtalade upplevelsen av det gudomligt sublima men upplevelsen uteblir och han får trösta sig med att vi trots allt kanske ska vara tacksamma för att skönhet inte är något som en gång för alla går att leta upp på bestämda platser utan något föränderligt och undanglidande som det krävs ständigt förnyade ansträngningar för att fånga.
Men om Kimmelman inte är besatt så är han i varje fall starkt engagerad och hans engagemang smittar: som läsare blir man intresserad såväl av Bonnards – enligt Kimmelmans mening orättvist underskattade – konst som av hans liv men också av hur vilt främmande människors amatörfotografier kan vara slumpmässiga mästerverk och under alla omständigheter kan användas som Rorschachtest för vår fantasi.
Om kuriosakabinettets funktion är att skärpa vår iakttagelseförmåga så kan hela Kimmelmans bok sägas vara ett kuriosakabinett.
