I det franska nutida litterära landskapet framstår författaren Jean Marie Gustave Le Clézio som en på många sätt unik höjdpunkt. Med outsinlig vetgirighet och en enastående poetisk kraft utforskar Le Clézio i sitt författarskap främmande kulturer från olika tidsperspektiv, samtidigt som han med sin personliga bakgrund gestaltar ett spännande kulturmöte. Född 1940 av en fransk mor och en brittisk far, tillhör han en familj med starka rötter i Bretagne och framför allt i Mauritius. När Le Clézio 1985 publicerade den fascinerande romanen med självbiografiska inslag ”Le chercheur d’or” (”Skattsökaren”, 1990, övers: Ulla Bruncrona), presenterade han sig själv som en mauritisk författare, vilket han förklarade med att han kulturellt sett känner sig som en mauritier, trots att han är född i Nice.

Alltsedan 1963 då Le Clézio hyllades av kritikerkåren för sin prisbelönta debut­roman ”Le procès-verbal” (”Rapport om Adam”, 1964, övers: Aslög Davidson), har han skrivit drygt 40 verk (romaner, novellsamlingar, essäer, reseskildringar, barnböcker) och varit verksam som översättare. Att författaren genom åren oupphörligen förnyat sig och därmed överraskat sin stora läsekrets runt om i världen har än en gång bekräftats med hans senaste romaner ”Révolutions” 2003 (”Allt är vind”, 2007, övers: Ulla Bruncrona), ”Ourania” (2006) och den nyutkomna ”Ritournelle de la faim” (Hungerns visa).

Le Clézio är en tillbakadragen författare med stark integritet. Denne outtröttlige globetrotter har alltid gått sina egna vägar och med tiden blivit något av en levande legend. Redan i barndomen började han skriva, samtidigt som han utvecklade ett enormt intresse för böcker. Tillsammans med modern och den äldre brodern reste han som åttaåring till Afrika för att för ­första gången träffa sin far, som var läkare där. Detta möte med den okände fadern på den avlägsna, gåtfulla afrikanska kontinenten lämnade djupa spår i Le Clézios medvetande – många år efteråt, i den fängslande romanen ”Onitsha” (1991), skulle han återkomma, dock i fiktiv form, till mötet med fadern och Afrika. Med stor ömhet porträtteras fadern senare i den självbiografiska, gripande berättelsen ”L’africain” 2004 (”Afrikanen”, 2005, övers: Ulla Bruncrona).

I ett tidigt skede präglades Le Clézios författarskap av experimentell turbulens och ifrågasättande av romanens konventioner, samtidigt som romanfigurerna levde i ett emotionellt tomrum, vilket innebar att relationen till den andre oftast reducerades till antingen våld eller likgiltighet. En vändpunkt i författarens liv, som på sikt även ledde till djupgående förändringar i hans skrivande, kom på 1970-talet då Le Clézio levde i fyra år bland Emberas- och Waunanas-indianerna i Panama. Det var en erfarenhet som ”förändrade hela mitt liv, mina idéer om världen och konsten, mitt förhållningssätt gentemot andra människor, mitt sätt att röra mig, att äta, älska, sova, till och med mina drömmar”, skriver Le Clézio många år senare, i essän ”La fête chantée” (1997).

Med ett outtömligt intresse har han i flera essäer skrivit om de sydamerikanska indiankulturerna samt översatt gamla heliga skrifter från mayakulturen. Med stöd av såväl historiska dokument som fiktiva berättelser återges i essän ”Le rêve mexicain” 1988 (Den mexikanska drömmen) det ödesdigra mötet mellan spanjorerna och Mexikos indianer år 1517. Utan att försöka skapa en idealiserad bild av de gamla indiankulturerna berättar Le Clézio om både deras storslagenhet och deras grymhet. Samtidigt framstår Mexikos erövring som en irreparabel förlust för hela mänskligheten. Med den utplånades även de värderingar som dittills spelat en betydande roll för indianfolken: respekten för naturkrafternas balans, harmonin mellan kropp och dröm, enheten mellan verklighet och myt. Idag återstår det för västerlandet att på nytt finna indianernas ­filosofiska och religiösa teman, att ”återskapa all den skönhet och harmoni som försvann med de civilisationer som det förintade”. Dessa tankegångar spelar en viktig roll i Le ­Clézios världsåskådning, och går som en röd tråd genom flera av de romaner som ­publicerats efter 1980.

En ny etapp i Le Clézios författarskap inleddes med romanen ”Désert” 1980 (”Öken”, 1984, övers: Ulla Bruncrona), som fick det prestigefyllda Paul Morand-priset och blev det stora genombrottet. På 70-talet hade publikens intresse för honom svalnat något, men hans ­popularitet steg i och med publiceringen av ”Öken”. ­Romanen är ett utomordentligt exempel på den radikala förändring som Le Clézios senare produktion skulle genomgå både på det tematiska och på det stilistiska planet. ”Öken” är den första i en serie romaner där författaren iscensätter mötet mellan västerländsk kultur och icke europeiska, så kallade primitiva, kulturer, genom att ta stöd av annorlunda berättarstrategier. Dessa innebär bland annat att två eller fler handlingar med förankring i olika tidsplan och med olika berättarröster löper jäm­sides, dock intimt sammanfogade med varandra i nutiden. Romanfigurerna visar öppenhet för den andre och är lyhörda för den främmande kulturen. Noggranna historiska och geografiska referenser smälter samman med den fiktiva världen i en stundom drömliknande atmosfär, vilken uttrycks på ett avskalat, poetiskt språk med stark metaforisk laddning.

Med en historisk bakgrund knuten till Marockos ­kolonisering berättas det i ”Öken” om den legendariske schejken Ma el-Ainin, som i början av 1900-talet ledde öknens nomadfolk i ett desperat försök att hålla stånd mot de franska trupperna. Men motståndet mot kolonisatörens intrång slutar med blodiga massakrer bland nomadstammarna. Romanen berättar samtidigt en fiktiv historia om flickan Lalla, en ättling till Ma el-­Ainins nomadfolk, som långt senare lever i en fattig kåkstad vid öknens gränser. Trots exakta geografiska referenser beskrivs öknen som en tidlös, mytisk plats: ”Det var ett rike bortom tiden, bortom mänsklighetens historia kanske, ett rike där ingenting kunde framträda längre eller dö, det var som om det redan frigjorts från de andra rikena, på krönet av den jordiska tillvaron”. Visserligen lyckas kolonialmakten till sist besegra Ma el-Ainins ”blå män”, men den gåtfulla, mytomspunna öknen förblir en gång för alla ointaglig. De två huvudberättelserna i ”Öken” vävs samman med legender och flera mikroberättelser i en harmonisk helhet. Med sina läkande krafter framstår själva berättandet som en motvikt till historiens destruktiva verkan – det som utplånats och löper risk att bli bortglömt kan återskapas genom fiktionens mångfald av möjligheter.

Ett återkommande tema i Le Clézios senare romanproduktion är exilen samt sökandet efter de egna rötterna. Alexis i ”Skattsökaren”, Lalla i ”Öken”, Esther och Nejma i ”Etoile errante” 1992 (”Vandrande stjärna”, 1995, övers: Ulla Bruncrona), Suryavati och Léon, huvudpersonerna i ”La quarantaine” 1995 (Karantänen), Jean Marro i ”Allt är vind”, är alla förenade av samma lidelsefulla sökande efter sina avklippta rötter. Drivkraften hos många av de fiktiva personerna ligger i den obeskrivliga längtan ­efter den ursprungliga plats som utgör kärnan i deras splittrade identitet. Med tanke på författarens starka familjeband till Mauritius är det förståeligt att just denna ö ofta förekommer i hans romaner som en efterlängtad men ouppnåelig plats på jorden – det förlorade paradiset.

På ett djupare plan finns det i många av Le Clézios romaner ett besatt sökande efter det jordiska paradiset, men människan straffas hårt när hon skändar det med sin närvaro. I detta sammanhang erbjuder ”Onitsha” ett ypperligt exempel. En av romanens huvudpersoner, Geoffroy Allen, som är besatt av historien om den sista drottningen av Meroe, lägger ner all sin kraft för att med hjälp av gamla dokument och kartor finna den plats där hon grundat sitt nya rike i Afrika. Geoffroy försöker tolka kryptiska tecken på olika minnesstenar i Onitsha, och kommer så småningom fram till en helig plats som han associerar till det jordiska paradiset. Dagen därpå blir han mycket allvarligt sjuk, vilket gör att han brutalt tvingas avbryta sitt sökande och återvända till Europa för gott. I ”Ourania” förknippas sökandet efter det jordiska paradiset med det utopiska samhället, men det är människan med sitt maktbegär som tillintetgör utopins tillfälliga paradis.

I mötet med den andre fästes stor uppmärksamhet vid mytens betydelse både för individen och kollektivet. Le Clézios senare romaner genomsyras av myter och mytiska element framför allt från icke ­västerländska kulturer. Medan ”Onitsha” innehåller en stor mängd mytologiska ­referenser från den afrikanska kulturen, knyter ”La quarantaine” an till Indiens mytologi. Faktum är att de olika myter, ­legender och mikroberättelser som förekommer i dessa romaner samt den spiralformade, invecklade romankompositionen och de sammanvävda tidsperspektiven, avspeglar ett sökande efter ett mytiskt ”urspråk” som det optimala uttrycket för nostalgin efter mänsklighetens uppkomst. Här ligger också en strävan efter att levandegöra ett avlägset kollektivt minne, som genom berättandet vandrat från generation till generation och ibland omvandlats till en värdefull skattkista i den mellanmänskliga kommunikationen.

I grund och botten handlar det om att bygga en minnets försvarsmur mot glömskans svek och samtidigt genom fiktionen ge en röst åt dem som – inklämda mellan historiens svängningar och människans maktbegär – aldrig blev hörda. Visserligen går det mörka stråk genom Le Clézios författarskap med kriget och dess fasansfulla härjningar som stadigvarande inslag. Men romanen ”Allt är vind” påminner oss om att människan, upprorisk till sin natur, inte låter sig underkuvas, utan till sist reser sig för att genom revolutioner motsätta sig historiens ondskefulla krafter.

Att skriva om den andre medför, i Le Clézios fall, ett ställningstagande mot xenofobi och rasism, men det måste preciseras här att författaren ger en nyanserad bild av dessa företeelser. I ”La quarantaine”, hans hittills kanske mest pessimistiska roman, framstår segregationen som en företeelse djupt rotad i den mänskliga naturen, en nästintill obotlig sjukdom som leder till våld och vansinniga hatutbrott.

Trots att romanerna publicerade efter 1980 har en till synes enkel, lättgenomtränglig textyta, kräver de en djupare läsning eftersom Le Clézio är en mångbottnad författare. Att läsa honom innebär att man ofta ställs inför olika tolkningsmöjligheter, då texten nästan obemärkt glider undan. Under textytan finns det en genomgående dualism, en stundom upp­slitande spänning som kan te sig förbryllande för en del läsare. Mörka krafter avbryter brutalt harmonin och lyckostunderna, ondskan gör plötsligt intrång på skönhetens heliga mark – som en smärtsam erinran om ”varats olidliga lätthet”. Samtidigt kan spänningar uppstå mellan Le Clézios poetiska språk, där bilderna ofta förenas med intensiva sinnesintryck i en ingående beskriven symbios mellan människan och naturen, och hans omfattande, precisa verklighetsanknytningar med en nästan dokumentär karaktär.

Med tanke på textens komplexitet kan man med all rätt ställa sig frågan om Le Clézios romaner bidrar till en bättre förståelse av den andre och dennes kultur. Att ge ett enkelt jakande svar på denna fråga vore vilseledande. Visserligen dras vi in i den fiktiva världen av Le Clézios mästerliga berättarkonst, och därmed får vi en känsla av att komma allt närmare det som i början varit helt främmande och okänt. Men i hans romaner tycks det finnas hos den andre en ouppnåelig mittpunkt med symbolisk innebörd, en ”inre sanning” som förblir oåtkomlig och måste respekteras. För många av Le Clézios läsare ligger kanske den riktiga skatten i denna värdefulla insikt.