Charles Heston som Ben-Hur i filmen 1959.
Foto: AP
Hämnd är lönsamt, ”revenge is profitable”, noterade på sin tid den brittiske 1700-talshistorikern Edward Gibbon. Inom berättarkonsten har det förstås varit ett välkänt faktum sedan tidernas begynnelse. En av historiens mest kända hämndberättelser, det episka romardramat och populärevangeliet ”Ben-Hur”, har det senaste dryga seklet dykt upp med ett par decenniers mellanrum, talat till ständigt nya generationer, under vitt skilda kulturella omständigheter – och dessutom visat sig lika lönsam i vilka former den än uppenbarat sig.
Denna höst är berättelsen dubbelt aktuell. Imorgon är det exakt 50 år sedan regissören William Wylers spektakulära filmversion med Charlton Heston i huvudrollen hade premiär, och den 17 september hade en minst lika spektakulär scenversion premiär på gigantiska O2 Arena i London (i regi av Philip William McKinley), med en efterföljande Europaturné under vintern. Producenten för spektaklet, den tyske före detta racerföraren och nyfrälsta katoliken Franz Abraham, hoppas förstås på lika god avkastning på de 50 miljoner investerade kronorna som en gång för Wylers storfilm, som kammade hem inte mindre än elva Oscarsstatyetter (däribland för bästa film, regi och manliga huvudroll), räddade ett MGM på ruinens brant och spred det kristna evangeliet över världen, tillsammans med Ben-Hur-relaterade leksakssvärd, chokladkakor och tobaksprodukter.
Även om ”Ben-Hur Live”, som scenversionen döpts till, hämtar mycket visuell och dramaturgisk inspiration från 1959 års film, inte minst vad gäller storskaligheten (600 ton sand, 1000 kostymer, 400 medverkande och 100 levande djur ska skeppas omkring), så går den ursprungliga förlagan betydligt längre tillbaka i tiden. Romanen ”Ben-Hur: A Tale of the Christ” publicerades 1880, vilket blev början på en av USA:s märkligaste litterära framgångssagor och besynnerligaste författarkarriärer.
Upphovsmannen var Lewis ”Lew” Wallace (1827–1905), armégeneral och advokat från Indiana, som efter en lång karriär krönt av prestigefyllda militära och politiska positioner gav efter för sina konstnärliga talanger och började skriva romaner – enligt egen utsaga i ren självbevarelsedrift som bot mot ledan i sina avskydda arbetsuppgifter och som själslig flykt från sin miserabla ekonomiska situation. Detta var mitt under ”the gilded age” (närmast ”den förgyllda tidsåldern”), som den hjältedyrkande och expansiva perioden mellan inbördeskriget och sekelskiftet brukar kallas, och i denna kulturella miljö sågs dylika fåfänga författarambitioner egentligen som ett ganska omanligt tilltag. De hade förmodligen skänkt Wallace en betydligt mer undanskymd plats i historien om inte hans andra romanförsök ”Ben-Hur” blivit en sådan oväntad och kolossal succé.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro var Wallace inte övertygad kristen när han påbörjade sitt stora epos. Jesus liv var helt enkelt tacksamt dramatiskt stoff. Problemet var dock de stora luckorna i kunskapen om det, som svårligen lät sig fyllas med något trovärdigt och samtidigt dramatiskt intressant utan att rucka allt för mycket på den bibliska beskrivningen och traditionen. Det hela löstes genom en parallellhandling om en helt annan, uppdiktad person, som kunde ge liv och färg åt de och politiska och sociala omständigheterna vid tiden för Kristi födelse. Den judiske prinsen Judah Ben-Hur uppfanns, vars vägar korsas av frälsaren i ett par för berättelsen avgörande ögonblick och som till slut gör en god förlåtande kristen av den inbitne hämnaren.
På samma sätt kom mötet med Ben-Hur i sin tur att bli avgörande för Wallaces eget själsliga liv. En viktig vändpunkt i tillkomstprocessen beskriven av honom själv i förordet till ”The First Christmas” (1902) – och en av de ymnigt förekommande skapelsemyterna kring romanen – inträffade symboliskt nog en sen kväll under en tågresa genom Indianas oändliga böljande majsfält, då författaren genom försynen stöter på en av periodens mest kända intellektuella ateister, Robert Ingersoll. Pratglad som denne var – han reste land och rike omkring och höll agiterande ateistiska föredrag – inbjöd han till en pratstund i sin kupé. Wallaces öppningsfråga var enkel: Finns Gud? Ingersolls utläggning blev lång, välartikulerad och högst underhållande. Wallace blev förvånad inte över Ingersolls åsikter men väl över sina egna djupgående reaktioner på det uttömmande nattliga meningsutbytet, och detta blev startskottet för den egna inre transformationen. Han kom så småningom ut på andra sidan med en färdigskriven roman och pånyttfödd i anden.
Wallace hämtade förstås mycket inspiration till sin roman från den nyatestamentliga motivkretsen. Men även de egna litterära favoriterna och hans vid det här laget händelserika liv erbjöd rika uppslag. ”Ben-Hur” är, i mycket korta drag, historien om den förmögne prinsen, köpmannen och patrioten Ben-Hur i Jerusalem som blir oskyldigt anklagad för mordförsök på den romerske ståthållaren, varefter han av sin älskade barndomsvän, den äregirige romerske officeren Messala, blir svekfullt dömd till ett liv som galärslav och fråntagen familjeförmögenheten. Efter att under ett sjöslag ha räddat livet på galärskeppets befälhavare adopteras han av denne och blir till slut framstående medborgare i Rom. Hämnden på Messala – vilken under alla umbäranden motiverat Ben-Hur att leva vidare – får han till slut under en uppgörelse i form av en våldsam hästkapplöpning i Antiochia med alla medel tillåtna. Först efter denna vedergällning (som tur är för dramaturgins skull) sker hans omvändelse till den kristna läran, och han möter Jesus en sista gång under Golgatavandringen och korsfästelsen.
En av Wallaces favoritförfattare var Alexandre Dumas d ä, och dennes klassiska hämndhistoria ”Greven av Monte Christo” (1845) var förmodligen en av impulsgivarna till berättelsen. Men viktigare ändå: Wallace visste själv alltför väl hur det kändes att bli anklagad och offentligt förnedrad. Under hans tid som generalmajor för en unionsstyrka i Tennessee under inbördeskriget förlorades 13 000 man i det som blivit känt som slaget vid Shiloh, krigets dittills blodigaste, och som befälhavare fick Wallace bära den största skulden. Under återstoden av sitt liv ägnade han en ansenlig mängd tid och energi att rentvå sig från den. Idag anser de flesta experter att han förmodligen också hade rätt.
”Ben-Hur” var förstås inte den första romanen med bibliskt eller romerskt-antikt tema i amerikansk litteraturhistoria, och den sågs inte heller som något märkvärdigt när den kom ut 1880. Men efter engagerat marknadsföringsarbete av förlaget Harper & Brothers, och med hjälp av den tysta men kraftfulla folkliga responsen som sakta spred ryktet om boken över prärierna, sköt försäljningen i höjden efter ett par år. Utdrag trycktes för skolbruk – sjöslaget och hästkapplöpningen blev favoritavsnitt för pojkarna, samtidigt som en hel del historiekunskap slank ner – och de allmänna biblioteken och kyrkorna såg verkets uppbyggliga potential i den kristna vinklingen. Boken slog alla tidigare försäljningsrekord och kom faktiskt att hålla ställningarna ända till 1936 då den petades ner av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”. Inte vid någon tidpunkt sedan ”Ben-Hur” först publicerades har den varit ur tryck.
Frågan inställer sig naturligtvis hur det kommer sig att en i grunden eskapistisk och romantisk historia som ”Ben-Hur” kunde nå en sådan framgång i en tid då den dominerande litterära strömningen egentligen var realismen. Fanns det andra kvaliteter som borgade för framgången än enbart ett enkelt rafflande hämndtema?
Ända sedan USA:s grundande hade identifikationen med det gamla romarriket varit en levande del av den kollektiva nationella visionen, och enligt teologen James Smylie gav Wallaces roman på ett djupare plan amerikanerna en resonansbotten för ett kritiskt granskande av sig själv – ofarliggjord genom fiktionen – i en tid då den geografiska expansionen nått sina slutgiltiga gränser och inbördeskrigets söndring ersatts av gemensamma strävanden och nationellt identitetsbyggande.
Kanske intog romanen helt enkelt en position som svalkande vattenhål i ”the gilded age” – eran med oöverträffad industriell och ekonomisk utveckling och ett USA som befäste sin ställning som kapitalistisk världsmakt, men också eran som såg den tunna förgyllningen krackelera över den utbredda korruptionen, girigheten och de växande klassklyftorna. I de ekonomiska skandalernas och rövarbaronernas tid talade ”Ben-Hur” direkt till läsarna om en sann folkets hjälte med integritet och ädla ideal, och om ett kärlekens evangelium som inte predikades av tråkiga präster i svarta rockar utan av en spännande exotisk prins med svärd och sandaler.
Vägen över Broadway var en vanlig rutt för en framgångsrik roman vid denna tid, och ”Ben-Hur” var inget undantag. Efter ett otal förfrågningar och stor tveksamhet accepterade Wallace först 1899 teaterentreprenörerna Abraham Erlangers och Marcus Klaws scenadaption. Denna pjäs blev i sin tur en lika stor framgång, uppskattningsvis 20 miljoner sålda biljetter över stora delar av världen under en drygt 20-årig spelperiod. (Med sina för sin tid hisnande sceniska effekter – bland annat storskaliga sjöslag och galopperande hästar på löpband inför öppen ridå – är det snarare detta som är den andliga föregångaren till dagens ”Ben-Hur Live”). Därifrån var steget inte långt till filmen. Två stumfilmsversioner producerades: en kort enaktare 1907 i regi av Sidney Olcott och ett desto mer påkostad helaftonsepos 1925 i regi av Frank Niblo och med Ramon Navarro i huvudrollen.
Även om Wallace fick ur sig en handfull litterära verk, så är det faktiskt i stort sett enbart på ”Ben-Hur” som hans berömmelse vilar. Varken den föregående ”The Fair God” (1873), eller några av de efterföljande, bland dessa ”The Prince of India” (1893) och den postuma ”Lew Wallace: An Autobiography” (1906), har satt några djupare spår i amerikansk litteraturhistoria. Wallace har inte heller sysselsatt akademikerna i någon nämnvärd utsträckning, och även om den polske Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz sägs ha blivit starkt påverkad av Wallace i sin ”Quo Vadis” (1895) så uppnår väl inte ”Ben-Hur” i sig själv precis någon Nobelprisklass.
Det hindrar dock inte att Wallace på kort tid blev en av nationens mest ansedda celebriteter; ”Ben-Hur” spreds över stora delar av världen, till och med Vatikanen gav den sin halvofficiella välsignelse, flera orter och ett otal firmor i USA döptes efter den berömda huvudgestalten, den ihoptjänade förmögenheten blev ansenlig. Presidenter hade boken som favoritlektyr och en av dem, James Garfield, utnämnde till och med författaren till ambassadör i Turkiet – med det uttalade syftet att ge honom researchmöjligheter till ännu flera romaner. Ingen talade längre om blodsutgjutelsen vid Shiloh. Fyra år efter Wallaces död 1905 öppnades det ännu existerande och högst livaktiga Lew Wallace-museet i hemstaden Crawfordsville i Indiana, och ytterligare ett år senare befästes berömmelsen officiellt när hans staty ställdes bland nationens övriga vördade hjältar i Kapitolium i Washington.
Vad den anspråkslöse och jordnära Wallace själv skulle tycka om att stå där vet vi förstås inte. Men om den rynkade pannan och den smått förvånade blicken i hans marmoransikte som blickar ut över National Statuary Hall uttrycker något, så är det kanske just den tanke som har blivit ett av hans mest kända citat: ”My God, did I set all of this in motion?”.
