I jakten på kolonier anföll Italien år 1911 det sönderfallande Osmanska riket i syfte att lägga under sig de nordafrikanska provinserna Tripolitanien och Cyrenaica. Detta krig är i dag bortglömt, men har med tanke på dagens situation i Libyen ändå intresse. Än mer kanske det bör ihågkommas för att det var det första krig där flygbombning förekom. Från några italienska dubbeldäckare försökte piloter kasta ut granater som de tvingades hålla mellan knäna, lösgöra sprinten från bomberna och styra planet med andra handen. Någon större effekt hade de inte; de flesta projektilerna hamnade i sanden och beduinerna lärde sig snart att flygplanen var ganska sårbara. Detta tvingade upp dem på högre höjder vilket minskade precisionen.

I mars i år, precis 100 år senare, inledde ett antal Natoländer och några av alliansens partners, bland annat Sverige, med stöd av säkerhetsrådsresolutionen 1973 en flygoperation mot Libyen i syfte att förhindra Gaddafiregimen att ge sig på civilbefolkningen i de upproriska områdena i östra delen av landet. Efter ett halvt års flygoperationer, och över 7000 uppstigningar, är diktatorn besegrad och begraven. Sedan Nato etablerat kontroll över luftrummet kunde rebellerna successivt driva ut regimens styrkor så att till sist endast några motståndsfickor återstod. Resolution 1973 uteslöt uttryckligen insatser av marktrupp, men Nato har uppenbarligen gjort extensiv tolkning av resolutionens ord om skydd för civilbefolkningen och från luften bistått rebellerna mera än man i förstone kanske tänkt sig.

I vissa avseenden påminner vad som nu hänt om vad som skedde för tolv år sedan i Kosovo. Då inledde Nato, efter den serbiska etniska rensningen av provinsen, en flygoperation. Denna gång dock utan säkerhetsrådsresolution, eftersom Ryssland höll sin hand över den serbiske diktatorn Milosevic och skulle inlägga veto mot alla försök att få till stånd en FN-bas för aktionen. Ännu efter sju veckors bombkrig mot mål i Serbien hade man inte kommit till något avgörande, varför den brittiske premiärministern Tony Blair, som var den drivande kraften bakom den militära insatsen, måste vädja till USA att överväga insättandet av marktrupp för att driva bort serberna ur Kosovo. Något uttryckligt löfte om att leverera de mycket stora truppstyrkor som sannolikt måste till fick man aldrig, då Milosevic, efter ett besök av den ryske premiärministern Tjernomyrdin och finske presidenten Ahtisaari, meddelade att han var beredd dra sig tillbaka från Kosovo. Var det på grund av Natos bombningar han gav upp? Ett tyngre skäl var nog att ryssarna drog undan mattan för Milosevic. I denna process spelade för övrigt en svensk affärsman en märklig roll som budbärare.

Vad som hände i Kosovokriget 1999 och vad som hänt i Libyen i år är relevant för de slutsatser som den framstående israeliske militärhistorikern Martin van Creveld, drar i sin bok The age of air power (Public Affairs, New York 2010). van Creveld menar nämligen att de bemannade flygplanens roll i dagens militära företag minskar. Det finns många skäl till denna utveckling.

Flygplanens föregångare, luftballongerna, hade främst till syfte att ägna sig åt spaning. Detta blev också en av huvuduppgifterna för de flygförband som under första världskriget växte snabbt framför allt i England, Frankrike och Tyskland. Inte under något krig, vare sig förr eller senare, har så stora styrkor opererat med så föga kunskap om både den egna sidans och fiendens dispositioner. Behovet av spaning var således stort, likaså att hindra motståndaren att införskaffa sådana uppgifter. De huvudsakligen lätta flygplanen, vars kapacitet snabbt utvecklades, kunde också användas för att stödja markoperationer i så kallad close air support. Men som redan visades i Libyen 1911–1912 var den tidens plan mycket sårbara, varför flygkriget mestadels under första världskriget bestod av så kallade dog fights, strider mellan de båda sidornas jaktflyg. Dessa strider har ju blivit föremål för mycken mytbildning, alltifrån von Richthofens (den röde baronen) och andra flygaress som Herman Görings med fleras verkliga eskapader, till Bigglesböckernas fiktiva värld.

Mycken flygbombning förekom egentligen inte under första världskriget. Men under det kommande halvseklet skulle flyget genomgå en explosionsartad utveckling. Tre ledande teoretiker byggde också upp doktriner för hur dessa vapen borde användas i framtida konflikter. De var Italiens Guilio Douhet, USA:s Billy Mitchell och Englands Hugh Trenchard. Gemensamt för dessa tre var tron på att flyget skulle komma att spela en helt avgörande roll i framtidens krig, rentav att man skulle kunna bomba motståndarna till underkastelse. Detta ledde till en kraftig utveckling av bombflyget och, trots sedermera många exempel på motsatsen, en seglivad föreställning om att detta skulle kunna avgöra konflikter. Teorierna skall naturligtvis ses mot bakgrunden av de förödande förlusterna i skyttegravskriget särskilt på västfronten.

Flyget blev i de flesta länder, efter att länge ha setts som grenar av marktrupperna eller marinen, under mellankrigstiden en självständig vapengren, i USA först efter andra världskriget. Detta och Koreakriget ser van Creveld som flygets militära zenit. De fem ledande krigförande makterna, USA, England, Ryssland, Tyskland och Japan, tillverkade sammanlagt närmare 800000 plan, varav USA enbart under 1944 närmare 100000. Sifforna kan jämföras med att när USA för några år sedan beslöt anskaffa cirka 750 exemplar av det nya F-22 i slutändan endast köpte 187. Den explosionsartade tekniska utvecklingen ledde också till en lika dramatisk utveckling på kostnadssidan, vilket medfört att även USA:s flygvapen både minskat i storlek och att planen blivit allt äldre. Medan man tidigare kunde utveckla och ta i bruk flera nya typer varje år kan i dag livslängden vara flera decennier, ja i fallet B-52 upp emot ett halvt sekel.

Andra världskriget innebar en omfattande utveckling för det strategiska bombflyget. Här pågick en debatt om hur man skulle kunna tvinga Tyskland på knä. Var kontinuerliga bomboffensiver mot Tysklands och Japans infrastruktur det mest effektiva medlet, eller skulle man genom bombning av de stora städerna söka demoralisera civilbefolkningen och urholka stödet för regimerna? Och skulle man bomba på dagen med bättre precision som följd, eller på nätterna med mindre förluster? Som det nu var prövades alla strategierna. Det brukar påpekas att den tyska krigsmaterielproduktionen trots bombningarna nådde sin höjdpunkt sommaren 1944. Fabrikerna reparerades snabbt och flyttades många gånger under jord. Civilbefolkningen i de stora städerna påverkades givetvis av bombningarna, men de tyska och japanska propagandamaskinerna lyckades också vända dessa mot de allierade, som till exempel till ingen synbar nytta i mars 1945 grundligt förstörde den gamla kulturstaden Dresden, när kriget nästan var över.

Det strategiska bombflygets insatser har påverkat utvecklingen av olika krig under 1900-talets lopp, men har i allmänhet inte kunnat avgöra dem, om man undantar de fruktansvärda exemplen Hiroshima och Nagasaki. Att man på tyskt håll prioriterade försvaret av det egna luftrummet exponerade förbanden både på östfronten och under Normandieinvasionen. De amerikanska bombningarna i Vietnam 1972 tvingade sannolikt Nordvietnam att ge upp tankarna på en regelrätt invasion av Saigon och drev dem i stället till förhandlingsbordet, samtidigt som Nixon och Kissinger visste att det ändå var en tidsfråga innan regimen i Saigon skulle falla. Där liksom i andra fall berodde de strategiska offensivernas framgångar eller misslyckanden på terrängen, luftvärnets effektivitet med mera. De vietnamesiska förbandens operativa förmåga påverkades inte på något avgörande sätt av alla de enorma mängder med bomber som B-52-planen fällde. De kunde gömma sig i den svåra terrängen och gruppera om sig.

Senare års erfarenheter i Serbien och Afghanistan har, trots enorma framsteg vad avser precision och effekt, inte gendrivit denna av van Creveld redovisade utveckling. Till bilden hör också att samtiden har betydligt lägre toleransnivå än förr vad avser förluster bland civila, som i senare krig tenderat att öka exponentiellt. Kunskapen om vad som hänt får omedelbara, oftast negativa, genomslag i internationella medier.

Jaktflygets utveckling har också påverkats av dess stora hastigheter som paradoxalt nog minskar dess effektivitet. Flyg som skall stödja marktrupp i en attack eller stoppa fiendens framryckning har numera så lite tid på sig att attackera att det kan bli ineffektivt. Även med olika slags precisionsbomber behöver effekterna inte alltid bli så stora som flygets förespråkare hävdat.

Den militära utvecklingen bort från storkrig, som på grund av kärnvapnens existens ter sig omöjliga, till bekämpning av gerillagrupper och ingripande i inbördeskrig, har enligt van Creveld accentuerat flygets svagheter. Medan redan britterna 1920 i Palestina fann att flyget kunde brukas för att bekämpa förband i öppen terräng, var och är det ofta ineffektivt i stadsterräng, vilket israelerna fått erfara på senare år i både Libanon och Gaza. Det har också Nato fått göra i Libyen. Utvecklingen av motmedlen – luftvärn och framför allt så kallade surface-to-air-robotar – gör även de moderna flygplanen sårbara. Ett hypermodernt bombplan som skulle vara osynligt på fiendens radar sköts likafullt ner av serbiskt luftvärn 1999. Ett sådant plan kostar långt över 500 miljoner kronor.

Denna utveckling, liksom den dyrbara pilotutbildningen, har främst i Israel och USA lett till konstruktion av så kallade drönare, förarlösa plan som nu använts mycket i Afghanistan och Pakistan. De är mycket mindre, avsevärt billigare och synbarligen ofta effektiva, även om de är beroende av datastyrning och ett avancerat underrättelsesystem, som i sin tur förutsätter satellitkapacitet.

van Creveld menar således att den effektiva samordning mellan marktrupp och flyg som tyskarna uppnådde i det så kallade Blitzkriget 1939-1941 egentligen sedermera aldrig har uppnåtts, men ändå fungerat som en förledande idealbild för militär planering. Även om han inte uttryckligen säger detta, kan man kanske dra slutsatsen att utvecklingen mot allt mera sofistikerade bemannade flygplan kan ifrågasättas.

Det förefaller, även om van Crevelds generella slutsatser håller streck, klart att rebellerna utan Natos flygoperationer inte hade kunnat besegra Gaddafis bättre utrustade styrkor. Men det är lika klart att Nato knappast utan rebellernas insatser hade kunnat driva bort diktatorn från Tripoli, om man inte genom än mera intensiva bombningar i de stora städerna velat riskera internationella fördömanden. Även om alliansen kan beteckna Libyenoperationen som en framgång har motståndaren varit en tredje rangens krigsmakt. Endast ett begränsat antal alliansmedlemmar och några partnerländer som Sverige har vidare deltagit. Natos framgång verkar således relativ.