Teheran hösten 1981. Skolan har börjat efter en förfärlig sommar. Varje morgon kroppsvisiteras alla elever av de trogna systrarna som är aktiva medlemmar i skolans nybildade islamiska förening. De klämmer och inspekterar extra noga vid brösten, magen, nära underlivet och in i strumporna och skorna hos ”suspekta” studenter. Morgoninspektionerna syftar till att hejda smugglingen av flygblad, förbjudna tidningar och böcker. Allt som anses äventyra skolans och rikets säkerhet.
Skolans första dagar tillbringade jag och mina vänner med att räkna de frånvarande studenterna. Det vill säga de som aldrig kom tillbaka till skolan efter den mörka sommaren. I min klass saknades två personer.
Ett par veckor efter skolstarten ombads alla lärare att avbryta sina lektioner tidigare än vanligt. Alla elever fick gå ut på skolgården. Rädda, tveksamma och grubblande tittade vi på varandra i smyg. Alla stod samlade när rektorn förberedde oss för en speciell talare som ville dela med sig av sina misstag till oss andra som fortfarande var vilsna och ännu inte hittat den sanna islamiska revolutionens väg. Så plötsligt kom den speciella talaren med sitt bekanta, men förändrade, ansikte. Det var hon: Nahid. Den tuffa och oslagbara Nahid.
Nahid hade lett våra morgonträningar under de politiskt laddade postrevolutionära dagarna före sommaren och vrålat agitatoriska slagord på vår skolgård varje morgon. Hon gick sista året och för många av oss yngre symboliserade hon motstånd, klokhet och kvickhet. Med hennes pojkflickaktiga attityd var det säkert många tjejer som var smått förälskade i henne utan att våga erkänna detta. Nu stod hon där, omringad av flera vakter och rektorn som välkomnade henne varmt. Beslöjad i en svart chador var det svårt att känna igen henne. Hennes röst hade förändrats. Den var mjuk och ömtålig, inte tuff och energisk som förr.
Bestämt och systerligt biktade Nahid sina tidigare försyndelser och redogjorde för hur hon tack vare utbildningen på Evin-universitetet (regimens eufemism för sina fängelser) hade hittat islams väg. Hennes ångerfulla röst ekade genom högtalarna över skolgården: hon hade valt att komma till sitt gamla gymnasium eftersom hon här hade vilselett så många. Nahid sympatiserade med Mujaheddin (en i grunden religiös politisk organisation som stödde den islamiska regimen i början men så småningom förvandlades till dess största motståndare). Jag minns tydlig hur vi alla – mojahed eller inte – var fullständigt uppskärrade. Under den hemska sommaren hade vi hunnit se flera kända politiska figurer inför tv-kamerorna. De hade all blivit ”omvända” till tavvab.
Tavvab är ett ord med religiös innebörd som syftar på den som gör tobeh (avbön). Men efter 1979 års revolution och inom den islamiska regimens rättsväsende fick ordet även en stark politisk laddning. En tavvab uttrycker inte bara ånger över sina misstag, han eller hon tar offentligen avstånd från sina tidigare politiska, ideologiska och sociala identiteter. Rättsväsendets politiska doktrin hade åstadkommit deras frälsning, och genom att göra en offentlig avbön skulle man även ”omvända” andra.
Men Nahids avbön var annorlunda. Visserligen var även de som vi hade sett på tv under den gångna sommaren oppositionella politiska figurer och mångas idoler. Men detta var vår Nahid. En som vi kände på riktig. En som inte bara fanns på tv. Och det skedde här på vår skolgård. Samma plats där vi för bara några månader sedan hade haft häftiga politiska debatter under en tid då allt bara hade två möjliga färger: svart eller vitt. Det fanns inga gråzoner och vi ville ha enkla svar på svåra frågor i en värld vi alla ville förändra fullständigt och plikttroget.
Jag minns att några av Mujaheddin-sympatisörer gick mot toaletterna i skolgårdens vänstra hörn. Jag följde efter dem och trodde att de skulle klotta protestslagord på toalettväggarna och befästa att allt var en förfärlig lögn.
Jag hade fel. Ljuden av de förtvivlade unga revolutionäras gråtande bakom toalettdörrarna hörs fortfarande klart och tydligt i mina öron. Deras hjälte hade blivit tillintetgjord. Det hade de också.
Förutom att göra avbön bekräftade Nahid sin lojalitet mot sin nyfunna tro genom att avslöja namnen på dem i skolan som ännu lyckats undgå att bli arresterade. Kvällen efter Nahids bekännelse på skolgården grep polisen sju personer från vår skola. Ytterligare en plats i klassrummet gapade tom från och med följande dag.
Det går knappast att finna något annat fenomen så obönhörligen sammanvävt med den islamiska regimens politiska existens som de båda fenomenen tavvab (den som gör avbön) och eterafat (bekännelser). Under hela sin 30-åriga existens har regimen lyckats fabricera avbön efter avbön och bekännelse efter bekännelse. Erfarna oppositionella politiker, unga oerfarna sympatisörer, marxister, trogna muslimer, liberala, nationalister, författare, akademiker, inhemska och utländska journalister, studenter, forna regimmedarbetare, reformister med flera har regelbundet men med något varierande syften avkrävts bekännelser. De har framförts i form av brev, presskonferenser, rundabordsdiskussioner och debatter, men vanligen genom videoinspelade intervjuer och samtal som visas på bästa sändningstid. Medan kända personers bekännelser syns på iransk tv, visas mindre viktiga personers bekännelser ofta i fängelsernas slutna kretsar för att undergräva de andra internernas motståndsvilja.
Den senaste tidens skenrättegångar i Iran har drivits mot personer med varierande politisk bakgrund, akademiker, journalister och utländska medborgare, och har än en gång väckt lokal och internationell uppmärksamhet kring begreppen tavvab och eterafat. Parallellt med åtalen mot landets ledande reformister, med lång och trogen tjänstgöring för regimen bakom sig, åberopas även kända tänkare som Max Weber, Jürgen Habermas och John Keane; de senare för att ha inspirerat eller träffat åtalade.
Den internationella uppmärksamheten kring de iranska bekännelserna är tämligen nymornad. Fenomenet har dock en historisk förankring bland iranier och har avhandlats både politiskt, akademiskt, konstnärigt och litterärt. Erfarenheten av diktatur ligger bakom den iranska litteraturens rika fängelsegenre. Genren grundlades i början av 1940-talet då den framstående iranska författaren Bozorg Alavi publicerade böcker som ”Kaghaz parehaye zendan” (Klippbok från fängelset) och ”Panjah-o-seh nafar” (”The Fifty-Three”). Även om Alavis böcker litterärt sett förblivit oöverträffade har andra författare senare bidragit med detaljerad information om fängelsernas villkor och internernas erfarenheter. Kvinnors fängelsememoarer har gett viktig kännedom om den specifika utsatthet som de upplevde dagligen.
Utan tvekan hör den framstående nutida författaren Sharnoush Parsipours memoarer till de mest kraftfulla skildringarna från den islamiska regimens politiska kvinnofängelser. I ”Berätta för andra: Mitt vittnesmål från åtta år i islamiska republikens fängelser” (2006) återger svensk-iraniern Soudabeh Ardavan vardagen i politiska kvinnofängelser med hjälp av bilder som hon målade med blyertspennor och blötta tepåsar. Bilderna smugglade hon ut i miniatyrformat med hjälp av dem som besökte sina anhöriga.
Förutom alla de postrevolutionära fängelsememoarer som upplyser oss om processer som lett till avböner och ”intervjuer” (ett uttryck som ofta används för bekännelser) finns även mer sytematiska studier av dessa fenomen. I boken ”Tortured Confessions: Prisons and Public Recantations in Modern Iran” (1999) undersöker historikern Ervand Abrahamian vilken roll tortyren har spelat i den moderna iranska politiska historien. Även om Iran officiellt förbjöd användning av tortyr i början av 1920-talet och den faktiskt begränsades, återinfördes den i början av 70-talet. Enligt vittnesbörd från ett femtiotal fängelsememoarer trappades den upp markant under den islamiska regimen.
I ”Dozakh roye zamin” (”Hell on Earth”, 2008) avhandlar den svensk-iranske före detta politiske fången Iraj Mesdaghi ingående hur de tortyrmetoder som används i iranska fängelser rättfärdigats genom regimens tolkning av islam. Regeringen kan således påstå att den inte bedriver tortyr, utan helt enkelt utövar qanon-e ta’zir (oinskränkt strafflag). I nästan alla fängelsememoarer har före detta fångar skrivit detaljerat om ”rum 209”, som senare döptes om till otagh-e ta’zir (oinskränkt straffrum). I detta rum blir fångarna piskade tills förhörsledaren är nöjd med svaren, i enlighet med ta’zir-lagen som tillåter att fången piskas tills denne erkänner sanningen.
I en intervju i tv-programmet ”Voice of America” tog journalisten Babak Dad (bosatt i Iran) upp ett fall med en 19-årig man som blivit våldtagen mer än 20 gånger av flera män i Kharizak-fängelset. Enligt Dad har de systematiserade våldtäkterna av de unga som demonstrerade för att få sina röster tillbaka givits en speciell religiös kod: Al-Fath al-mubin. Denna term, som lånar sitt namn från en vers i surah 49 i Koranen, betyder ”den uppenbara segern”. Det var även benämningen på ett av de stora angreppen mot Irak under det åtta år långa kriget. Genom att ge sina handlingar religiösa förtecken söker regimen inte bara rättfärdiga sig själv, utan också att göra sig själv immun mot all form av kritik i ett samhälle där religionen anses ha monopol på den yttersta sanningen.
Statsvetaren och den före detta politiska fången Shokufeh Sakhis redogör i en ännu opublicerad essä, ”Total Systems: Capitulation and Resistance”, för hur ”tavvabisering” appliceras via tortyr, manipulering av miljön och utbildning (indoktrinering) i iranska fängelser. Med hjälp av ett freudianskt perspektiv, Foucaults disciplineringsprocess och Levinas etik studerar Sakhi både utförandet av tavvab och de personer som förmår att fortsätta att göra motstånd. Genom att diskutera hur identiteten omformas förklarar Sakhi hur pendlingen mellan att motstå och att bli besegrad (bli en tavvab) uppenbarar människans existens och varande. På samma sätt har motståndsstrategierna varit lika varierande som sätten att fastslå sin tro. Under de plågsamma förhållandena i fängelserna väckte motståndarna en fråga som tycktes ständigt aktuell, men svår att besvara: ”Varför fortsätter hon att motstå?” Det finns inte några enkla svar på den frågan, försäkrar oss Shokufeh Sakhi, som själv satt i fängelse från 18 till 26 års ålder under kontinuerligt motstånd.
Vad tavvabernas bekännelser i allmänhet och de senaste skenrättegångarna i synnerhet har gemensamt är intressant nog att de alla påvisar den islamiska regimens uppenbara desperation. Regimens – men inte de individers som med sina bräckliga kroppar och röster gör avbön. Genom att använda sina fienders avbön söker regimen göra anspråk på legitimitet. Men eftersom regimen inte har någon trovärdighet försöker den – exempelvis – att via sina fienders bekännelser dementera att valet 2009 var manipulerat. Den är väl medveten om att dess egna yttranden knappast inger någon trovärdighet. En kraftlös och desperat statsmakt som gör allt för att söka legitimitet hos ett folk som har vänt den ryggen.
