Lundaförlaget Signum, som tidigare givit ut en jättestor konsthistoria i många band, har startat ett nytt mammutprojekt, Signums svenska kulturhistoria, vars första volym om 543 sidor, Medeltiden, nu landat med en duns på bokhandelsdisken, redigerad av den lundensiske idéhistorikern Jakob Christensson. Man kan då fråga sig hur ”kulturhistoria” skiljer sig från andra typer av historia. Behöver vi verkligen i dag en sådan historia vid sidan av den politiska historien, kyrkohistorien, idé- och lärdomshistorien, litteraturhistorien, konsthistorien, musikhistorien, språkhistorien, presshistorien och alla dessa andra flerbandsmastodonter som redan tynger våra bokhyllor?
Jakob Christensson snuddar själv vid dessa frågor i sitt inledande förord, dock utan att ge något klargörande svar. Han hänvisar till att flertalet forskare ”numera tillgodogjort sig ett brett etnologiskt eller antropologiskt kulturbegrepp” samt att de ”lärt sig att ställa nya frågor till det förflutna” om sådana ämnen som ”synen på familjen, kärleken och sexualiteten eller livet och döden.” Signums kulturhistoria skall enligt planen ”så långt möjligt ge en heltäckande, ändå inte onödigt förenklande bild av den epok som är under behandling. Populärt och elitärt, lärt och vittert, vardagligt och festligt, skönt och sinnligt, andligt och materiellt, manligt och kvinnligt kommer att jämkas med varandra inom bandens pärmar, likaså kommer frågor om språk, klass, generationstillhörighet och etnicitet att behandlas i en eller annan form.”
Det här låter ju som en rejäl munsbit. Finns det över huvud taget någonting som faller utanför Jakob Christenssons kulturhistoria? Är inte risken att hans historieskrivning blir så omfattande att det inte går att se några linjer och sammanhang i det brokiga myllret av historiska fakta om högt och lågt från helgon till torrdass?
Som framgår av Christenssons inledning hade begreppet ”kulturhistoria” sin första storhetstid under andra hälften av 1800-talet, då radikalt sinnade forskare gjorde uppror mot en äldre typ av politisk historieskrivning där Staten eller Nationen stod i centrum. I stället för ”krig och kungar” ville man ha en ”kulturhistoria” som i Darwins och liberalismens anda betonade mänsklighetens andliga och materiella utveckling från grottmänniska till kulturvarelse. Gärna en historia som tjänade folket och i stället för att lovsjunga fältherrar lyfte fram de framsteg som lagt grunden till ett upplyst och modernt samhälle.
I praktiken kunde den nya kulturhistorien utformas efter flera olika modeller. En av dem lanserades av schweizaren Jacob Burckhardt, som i ”Renässanskulturen i Italien” (1860) visade hur nya och omvälvande idéer på konstens och vetenskapens område växte fram i de italienska städerna under 1400-talet och därmed lade grunden till det vi numera kallar renässansen. Med nödvändighet kom han därvid att fokusera sin uppmärksamhet på elitkulturen, en inriktning som i Sverige kom att representeras av litteraturhistorikern Henrik Schück och senare av representanter för ämnet idé- och lärdomshistoria.
En något annorlunda modell lanserades av dansken Troels-Lund i kolossalverket ”Dagligt liv i Norden i det sekstende Århundrede” (14 böcker, 1879-1901). Liksom Burckhardt hyllade han Framsteget och utvecklingen mot ”högre” civilisation, men för honom var det enkelt folk och vardagslivet som stod i förgrunden, inte elitkulturen. Med smittsam berättarglädje och oändlig omsorg om detaljerna skildrade han livet i det skandinaviska kulturområdets bondstugor, fjällhyttor, borgarhus och herrgårdar, deras inredning, mathållning, hygien, seder och bruk. Han följde vanliga nordbors liv från vaggan till graven och blev därmed en inspiratör för ämnet etnologi eller folklivsforskning. En svensk motsvarighet, dock mer inriktad på den egna nationen, var den lärde riksantikvarien Hans Hildebrands ”Sveriges medeltid” (1879- 1903), som har ambitionen att beskriva de olika samhällsklassernas livsvillkor i vårt land alltifrån den fornnordiska hednatiden till reformationen. Radikalare och mer kontroversiell var den unge August Strindbergs ”Svenska folket” (1881-82) som har ett mer proletärt och antirojalistiskt perspektiv på den svenska historien.
Längre fram på 1900-talet introducerade marxisterna sin speciella form av kulturhistoria där klasskampen stod i centrum. Ett nordiskt exempel, kanske fortfarande det mest läsvärda, är dansken Hartvig Frischs ”Europas Kulturhistorie” (1928). En fjärde, mer modern typ fördes mot slutet av 1900-talet fram av den franska Annales-skolan som under ledning av forskare som Fernand Braudel och Emmanuel Le Roy Ladurie analyserade ”vardagslivets strukturer”, ”historisk antropologi” och ”mentaliteter”, bland annat genom att studera medeltida miljöer med hjälp av rättsdokument och litterära källor, närlästa efter nya principer. Det är särskilt denna typ av forskning som på senare år vunnit insteg på historiska seminarier i Sverige, så att man bland annat introducerat ny forskning om ”synen på familjen, kärleken och sexualiteten eller livet och döden” (för att ännu en gång citera Jakob Christensson).
Var står då Signums kulturhistoria med hänsyn till dessa olika kulturhistoriska modeller? Den frågan är inte lätt att besvara när man läser det nu föreliggande medeltidsbandet. Säkert är att detta band inte är ”heltäckande”, trots de uttalade ambitionerna i den vägen. Jag har svårt att över huvud taget upptäcka några tydliga urvalsprinciper för vad som skall vara med i verket. Inte heller kan jag finna att medarbetarna – som kommer från flera olika ämnesdiscipliner – enats om någon allmän uppfattning om hur kulturhistoria bör se ut. Var och en skriver snarast med utgångspunkt från traditionen i det egna ämnet.
Sålunda finns här utmärkta kapitel om medeltidens lagar av rättshistorikern Kjell Å Modéer, om svenska språket av nordisten Lars Wollin, om tyskans inflytande av språkhistorikern Lena Moberg och om latinet i Sverige av latinisten Birger Bergh. Ingen av dem skriver som någon utpräglad kulturhistoriker utan som vad de är: rättshistoriker, nordist, latinist etcetera.
Mycket känns igen från mer ämnesspecifika handböcker. Huvudredaktören tycks inte ha försökt att inplacera bidragen i något övergripande kultursammanhäng. Ämnesvalet verkar också tillfälligt. Varför har bildkonsten fått komma med (i ett kapitel om kyrkomålningar) men däremot inte litteraturen eller musiken? Och var har exempelvis folktron, sägnerna, matvanorna, sexualiteten och klädmodet tagit vägen? Det frågtes blott, det gavs ej svar.
Verket börjar med ett kapitel om medeltidens ”politiska kultur” av Dick Harrison – mycket välskrivet och baserat på modern forskning men i hög grad inriktat på ”krig och kungar” och således knappast kulturhistoria i Troels-Lunds eller Strindbergs mening. Vad Harrison skriver om är i själva verket den svenska statens framväxt, ett viktigt ämne förvisso men ganska traditionellt politiskt-historiskt. Om det förkristna och nykristnade bondesamhällets politiska kultur har Harrison däremot ingenting att berätta, eftersom han i motsats till en äldre tids historiker förbigår inte bara det västnordiska källmaterialet från Island och Norge utan också alla vittnesbörd från svenska runstenar och landskapslagar.
Därefter följer ett kapitel om ”kyrka och lärdom” av religionshistorikern Bertil Nilsson – också det förträffligt, men tonvikten ligger på ren kyrkohistoria. Knappt ett ord sägs om den förkristna religion som föregick den kristna missionen i Norden. Därmed får läsaren en ganska ensidig bild av de trosföreställningar som fanns i vårt land under tidig medeltid. Över huvud taget har den fornnordiska och förkristna kulturen blivit styvmoderligt behandlad i boken. I gengäld har den kristna kulturen i Lund och övriga Skåne fått rikligt med utrymme i detta lundensiska verk, trots att Skåne som bekant inte ens tillhörde vårt land under medeltiden och därför egentligen borde ha lämnats utanför.
Mot en sådan kritik kan möjligen invändas, att en kulturhistoria inte behöver hålla så strikt på nationsgränserna, eftersom det inte är nationen som bör stå i fokus utan kulturen, det vill säga tänkesätten, vanorna, idéerna, mentaliteterna och så vidare. Men om så är fallet finns det ju heller inget skäl att negligera de norröna sagorna, skaldedikterna och annat västnordiskt källmaterial som skulle kunna hjälpa oss att förstå den fornnordiska kulturen i Sverige. Liknande invändningar vad gäller inriktning och urval kan riktas mot åtskilliga bidrag i denna bok.
Erkännas skall ändå att här också finns mycket nytt och intressant att ta fasta på, oavsett om man vill kalla det ”kulturhistoria” eller något annat. En höjdpunkt i Troels-Lunds och August Strindbergs efterföljd är Janken Myrdals kapitel ”Jordbruket och livet på landet”, där man får en livfull och utförlig skildring av de medeltida böndernas vardag, bostäder, redskap, arbetsvanor och mycket annat. Till glädjeämnena hör också Charlotte Christensen-Nugues genushistoriskt orienterade kapitel ”Äktenskap och familj”, Birgitta Odéns studie av ”Åldrandet och de gamlas levnadsvillkor”, Roger Qvarsells ”Sjukdomar och läkekonst” samt Ingvar
Svanbergs ”Främlingar i medeltidens Sverige”, som handlar om samhällets utstötta: trälar, samer och invandrare av olika slag. Här handlar det verkligen till stor del om ny forskning i den franska Annales-skolans efterföljd.
Det roligaste kapitlet är etnologen Nils-Arvid Bringéus essay ”Guds basuner – klockorna och den nya tron”. Bringéus skriver förvisso om en mycket begränsad aspekt av samhällslivet: klockringningen i kyrkorna. Men med hjälp av detta skenbart obetydliga fenomen – vars historia följs ända fram till modern tid – lyckas han komma åt väsentliga drag i det svenska tros- och samhällslivet under äldre tid. Hans text visar att kulturhistorien ingalunda behöver vara heltäckande eller inspirerad av krångliga teorier för att vara högintressant. Kulturen låter sig speglas i en konkret detalj, om detaljen bara sätts in i rätt sammanhang.
Ändå kan man efter avslutad läsning av detta inledande band fråga sig om det verkligen är någon vits med att ge ut en kulturhistoria av det här monumentala och föregivet ”heltäckande” slaget, om man inte följer en mer genomtänkt plan. Måste man inte rentav ha något slags idé om vad det är för kulturutveckling man vill skildra? Är det fortfarande – som på 1800-talet – det civilisatoriska och tekniska Framsteget man vill beskriva? Eller klasskampen? Eller utvecklingen mot demokrati, sekularisering, folkhem? Eller bör tänkandets, uttrycksformernas och mentalitetens förändring stå i fokus? Är det Sverige som nation det handlar om eller om det ”svenska” i någon mer allmän mening, möjligen också förekommande utanför Sverige?
Nu menar jag givetvis inte att Signums kulturhistoria borde vara konstruerad efter en mycket strikt ideologisk befälsordning i stil med marxismens. Dogmatiska översiktsverk kan vi vara utan. Men det borde åtminstone finnas något slags konsensus bland medarbetarna om vad ”kulturhistoria” är för något. Plus tydliga principer om vad som bör tas med i verket. Som det nu är, ser medeltidsbandet, trots alla vetenskapliga förtjänster, mest ut som en överdimensionerad klippbok, där avsnitt från mer specialiserade handböcker klistrats ihop bredvid varann och därefter kryddats med några nypor briljant essayistik.
