Den nu avslutade svenska folktypsutställningen i Stockholm har, såsom pressmeddelanden visa, väckt ett mycket starkt intresse. Och detta är ej att undra på, ty den belyste i sin mån klart och tydligt, huru viktig rasfrågan eller i vidsträckt bemärkelse frågan om männikans ärftliga egenskaper är.
Ögonblicket är också i sanning inne att ägna dessa för det mänskliga samhället fundamentala frågor all den uppmärksamhet de förtjäna. Man kan helt enkelt ej längre undgå dem; de pressa sig på varje tänkande människa, som ej nöjer sig med att blott betrakta händelseförloppet i den mänskliga världen utan frågar efter dess djupare orsaker. Alltför länge ha rasfrågans förkämpar verkat förgäves – huru många känna t. ex. namnet Gobineau? – deras förkunnelser ha förblivit ropandes röster i öknen, mycket kanske därför, att de i saknad av våra dagars på experimentell forskning grundade teoretiska kunskap behandlade ämnet från alltför ensidiga synpunkter och i vissa avseenden sköto över målet. Detta är nog tvivelsutan fallet, när man som t. ex. H. St. Chamberlain, tänker sig den ena människorasen såsom obetingat överlägsen den andra. Numera ser man i allmänhet med mera kritiska ögon på detta spörsmål, väl vetande, att raserna ej utgöra några enheter, utan snarare konglomerat av raselement, som utgöra de egentligen ärftliga enheterna, varigenom raserna på mångfaldiga sätt kunna övergå i varandra, ombildas o. s. v.
Men det centrala i uppfattningen är dock gemensamt: det starka betonandet av de ärftliga, från födseln en gång för alla givna skillnaderna mellan olika människor, vare sig det härvid gäller olika människoraser eller olikheter inom en och samma ras. Det nya århundradets, framförallt från Mendel utgående experimentella forskning har skänkt denna uppfattning sitt kraftiga stöd. Den förnekar ingalunda den utomordentliga betydelsen av miljö och uppfostran för en god utveckling av människornas egenskaper utan tillskriver alltjämt dessa faktorer en minst lika stor roll som den äldre uppfattningen. Men den gör gällande, att vid sidan härom finnes ett annat, till hela sin princip skilt moment, som utgöres av de ärftliga, av miljö och uppfostran oberoende, olika anlagen, och som kräver minst lika stort beaktande.
Nå, denna uppfattning är icke ny, utan uråldrig, säger man. Sant nog. Halvt undermedvetet har den nog alltid existerat och aldrig kunnat helt förkvävas av än så dogmatiska jämlikhetstcorier. Men klart utnyttjad har den icke blivit eller ens kunnat bliva förr än i våra dagar, och det är ännu uppenbarligen endast ett fåtal, som kommit till full insikt om dess verkliga innebörd. Mycket av vad som rört samhällsutveckling och lagstiftning skulle i själva verket ur förnuftssynpunkt förefalla fullkomligt oförståeligt, om man icke kunde antaga att den allmänna tidsuppfattningen byggt på felaktiga förutsättningar i förutnämnda fundamentala punkt.
De ärftliga anlagens karaktär av ett moment i och för sig medför många viktiga konsekvenser. Vi veta ännu så gott som intet om hur de ärftliga anlagen uppstått eller uppstå, men vi veta med visshet att om en del sådana anlag utgallras eller försvinna så sker därmed en bestående förändring av ett folks genomsnittsbeskaffenhet. Detta är en av rasbiologiens fundamentalaste punkter. Det är ej så, som en äldre uppfattning trodde, att individerna ständigt tendera till variation i olika riktningar, varigenom förlorade ärftliga typer efterhand skulle obligatoriskt regenereras. Minskas eller försvinna t. ex. kulturellt överlägsna raselement inom ett folk genom en sådan omständighet som för ringa nativitet, så blir denna förändring otvivelaktigt av bestående art. Med rätta har man häri sett en viktig orsak, ehuru ej den enda, till kulturfolks undergång i historien.
Ett utforskande av ett folks ärftliga raselemcnt, ärftliga anlag, är ur dessa och andra synpunkter en uppgift, som måste synas viktigare än de flesta. Att den är av oerhört omfångsrik och djupgående art, kan och bör ej avskräcka.
Huru många viktiga moment en sådan forskning omfattar, visar snart eftertanken. Vi kunna blott t. ex. nämna rasblandningen, en fråga, som särskilt H. Lundborg i sitt stora verk från Blekinge och annorstädes ägnat stor och välberättigad uppmärksamhet. Här gäller det bl. a. att noggrannare än hittills söka utforska, i vilka fall rasblandning obetingat måste anses förkastlig och de djupare orsakerna därtill. På den teoretiska ärftlighetsforskningens område givas ännu blott antydningar till förklaring. Genom korsning mellan tvenne i en viss egenskap normalt utrustade typer (Ab och aB) kan, när den normala egenskapen i fråga framkallas av olika arvenheter, sämre individer (ab) bildas, men det är ej säkert, att motsvarande förbättring uppkommer, ty kombinationen AB blir ingalunda alltid bättre än Ab eller aB. Är förhållandet liknande inom flera olika egenskaper, är det lätt att visa, att övervägande sämre typer måste uppkomma ur rasblandningen. Men detta är endast en synpunkt. Åtskilliga andra moment samverka troligtvis till det faktiska resultatet. Det senare visas av folktypsutställningen på ett slående sätt, när det gäller korsning mellan germaner och zigenare; ingen lär kunna betvivla, att denna rasblandning är avgjort dålig.
Forskningsfältets utomordentligt vittomfattande beskaffenhet framträder emellertid bäst, när fråga blir att i detalj utforska människans ärftliga egenskaper, såväl normala sådana som abnorma, patologiska. Nedärvningssättet, egenskapernas sammansättning av arvenheter, allt detta är spörsmål av grundläggande betydelse för en framgångsrik, praktiskt tillämpad rashygien framdeles. Och ställer man slutligen frågan, i vad mån ärftliga egenskaper eller avvikande typer uppkomma genom kombination av arvenheter eller genom självständig mutation, så står man inför ännu djupare forskningsuppgifter.
Klart är, att det behövs en samlingspunkt för dessa forskningsintressen. Och det är livligt att hoppas, att det på senare år från flera auktoritativa håll föreslagna och livligt förordade svenska rasbiologiska institutet ej längre måtte få vänta på sitt definitiva förverkligande.
För den teoretiske ärftlighetsforskaren synes det självklart, att den stora och maktpåliggande uppgiften måste läggas i läkarevetenskapens händer. Här finnas de nödvändiga förutsättningarna, som bestå i en djupgående kännedom om den mänskliga organismen och som utesluta dilettantism vid forskningen. Och vid den blivande eventuella praktiska tillämpningen på rashygienens område är det framför allt nödvändigt, att det hela så att säga ses med läkarens ögon. Den allsidiga omsorgen om folkhälsan kommer bäst att motverka ensidiga eller förhastade projekt på den praktiska rashygienens vanskliga omdde, och trygghet vinnes för en human handläggning av det hela.
Ur dessa synpunkter är det en lycka, att den kraft som med outtröttlig energi, det hängivnaste intresse och stor framgång – trots obetydligt understöd från det allmännas sida – bedrivit rasbiologisk forskning i vårt land och som givetvis bör bli den självskrivne ledaren för institutet i fråga, nämligen doc. Lundborg, även i sistnämnda avseenden besitter förutsättningarna att kunna på en bred och allsidig grundval uppbygga den blivande institutionens verksamhets- och forskningsuppgifter.
Måtte därför det svenska rasbiologiska institutet snart bli en verklighet oeh måtte dess gestaltning och utrustning med hjälp av tillräckliga stats- och andra vetenskapen till buds stående medel göras sådana, att det kan på ett värdigt sätt fylla sin uppgift och bli både till gagn för vårt folk och en heder för detsamma.
