Befolkningsfrågor av olika slag tränga sig fram numera överallt bland kulturfolken. En aktiv befolkningspolitik blir den närmaste framtidens lösen. Statsmakterna kunna i längden ej gå dem förbi. Den starka industrialiseringen i vissa länder jämte öppnandet av stora nya landområden, rika på naturtillgångar, har starkt bidragit till en betydande folkökning och dessutom medfört massomflyttning av människor. Långa tider ha in- och utflyttning fått försiggå tämligen fritt utan reglerande lagbestämmelser. Nu är den tiden mestadels förbi. Detta åstadkommer många svårigheter och slitningar. Helmer Keys bok ”Ny kolonialpolitik”, som utkommit på flera språk, utgör en god vägledning på detta område.
Ett annat befolkningsproblem, som förtjänar den allra största uppmärksamhet, är, att nativiteten hastigt sjunker bland så gott som alla kulturfolk, ehuru i olika tempo. Frankrike hade länge den lägsta kända nativiteten i världen. Numera är emellertid barninskränkningen i Sverige så kraftig, att vårt land uppvisar en nativitet lägre än t. o. m. Frankrikes. Här födas numera blott 16 barn per l 000 invånare årligen. För 100 år sedan var siffran 34, i början av innevarande århundrade 27. Nativitetsminskningen börjar i de värdefullare och mer ansvarskännande lagren inom varje folk. Detta i sin tur medför en ödesdiger förändring av folkstrukturen. Om nu människorna vore varandra alla lika i sin kärna (i sin genotyp), vilket man förr trodde – den stora massan tror så ännu –, så vore det av mindre betydelse, om fruktsamheten vore stor eller liten i det ena eller andra skiktet eller om det ena folket förökade sig litet och det andra mycket, ty framgången och den gynnsamma utvecklingen i världen berodde ju då uteslutande på yttre förbättringar, uppfostran, undervisning o. d. Men med allt erkännande av vad dessa nyssnämnda moment kunna göra för den enskilda människan och för den levande befolkningen måste vi dock i full överensstämmelse med av ärftlighetsforskningen vunna resultat uttryckligen framhålla, att människor och folk e j äro varandra lika, och att arvet (släkt- och rasegenskaper) följer helt andra lagar än dem, som påverka individerna i övrigt.
På kongresser och sammanslutningar av skilda slag, både hos oss och i utlandet, diskuteras nu med iver in- och utvandringsfrågor samt folktätheten och folkökningen på jorden. Det är förvisso mycket invecklade och svårlösta frågor, vare sig det gäller individer, släkter eller folk. De måste lösas i samband med varandra och genom internationella överenskommelser. Vi kunna tvista om medel och tillvägagångssätt, men som en gyllene regel måste det gälla för oss alla, att folkens kvalitet bör hållas uppe, kosta vad det vill. Rashygieniska synpunkter måste komma till sin rätt, ty vi ha ej råd att förslösa det ytterst värdefulla kapital, som heter ett gott folkmateriaI. En hel del nationalekonomer och statistiker, både i Sverige och utlandet, se tvivelsutan mycket ytligt på dessa ting. De räkna med människor som med matematiska enheter och tro sig långa tider i förväg kunna fastställa det ungefärliga antal människor, som ett visst land kan föda i framtiden, utan att äga nödig kännedom om lagarna för livet och dess utveckling. De röja ofta en förundransvärd pessimism. Det är tyvärr så med unga och outvecklade vetenskaper – biologiska såväl som humanistiska – att deras utövare göra sig skyldiga till överdrifter och bristande självbesinning.
Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig. Överallt äro svenskarna, liksom skandinaverna i övrigt, gärna sedda främlingar. De bryta bygd och lägga i regel grunden till en fast statsorganisation. Många andra folk, sämre utrustade, ha ej förmått detta. Månne ej utvecklingen alltid i stort sett gått till på det sättet, att genotypiskt bättre utrustade folk utbreda sig och sin kultur? Lågvärdiga folk, resp. raser dö ut och lämna plats för andra. Min mening är naturligtvis ej den, att de starkare folken skola med vapenmakt bereda sig väg och utrota andra folk. Slik imperialism måste ogillas, men å andra sidan böra ej duktiga folk i tid och otid ropa ut för all världen, att de ej ha nödigt utrymme, utan måste börja avfolka. Det ligger klenmod i detta, som verkar beklämmande och ej inger förtroende. I detta sammanhang må erinras om en svensk stormans uttalande. Erik Gustaf Geijer har yttrat sig ungefär på följande sätt: Befolkningens tendens att växa över sina näringsmöjligheter är hemligheten och drivkraften till jordens uppodling och till ökad kultur, ty människan behöver ha nöden till läromästare. Det är endast en halv sanning att påstå, att nutidens uppfinningar och den förbättrade tekniken enbart möjliggjort en starkt ökad befolkning på jorden. Den andra hälften av sanningen är den, att en större befolkningstäthet frampressat nya uppslag och förbättringar av många slag. Detta står i god överensstämmelse med ordspråket: ”Nöden är uppfinningarnas moder”. Emellertid – förr eller senare måste det likväl inträda ett slags stillestånd i fråga om folknumerären på jorden, ty det är nu en gång så, att ”träden ej växa upp i himlen”. Detta är ett ofrånkomligt postulat.
Framtidens statskonst blir då att i främsta rummet söka förbättra folkmaterialet genom kloka åtgärder och god lagstiftning. Utan ingående kunskaper om livets lagar lär detta ej vara möjligt.
För mången nutidsmänniska låter allt detta som tomma spekulationer, som utopier, men det är likväl ej så. Kulturhistorien visar oss ofta, att det, som ansetts omöjligt det ena århundradet, förverkligats det andra, ja t. o. m. förr.
För att ytterligare förtydliga det sagda vill jag använda mig av en bild. Vi tänka oss en energisk och förtänksam trädgårdsmästare, som måste leva på sin trädgård. Det första villkoret för att den skall bära sig är att gynnsamma yttre betingelser förefinnas, d. v. s. god jord, riklig vattentillgång, skyddat läge mot söder etc. Varje vår måste han arbeta upp jorden, så att där kan sättas plantor och frön. Han måste förstå att göra ett noggrant val, ty avkastningen, som han väntar sig, beror till stor del på ett gott urval. När han fått allt sått och planterat, får han icke försumma att vattna: därjämte måste han oavlåtligen rensa, ty ogräset växer ymnigare och bättre än den ädla sådden. Detta måste upprepas år efter år. Blir odlaren maklig och slapp, förvildas trädgården.
Överflytta vi nu denna bild på kulturvärlden, den mänskliga trädgården, så finna vi, att mycken uraktlåtenhet och många brister vidlåda densamma.
De, som ha hand om människor, släkter och folk och skola vårda och förädla dem, förstå i allmänhet ej denna sak. Visserligen vinnlägga de sig synnerligen mycket om att få till stånd den rätta jordmånen, att skaffa människorna sol, ljus, luft, tillräcklig föda, uppfostran, upplysning o. d., men därmed sluta också i regel deras ansträngningar. Urvalet av ädla kulturplantor och rensningsarbetet utebli så gott som helt och hållet. Följden härav blir en tilltagande förvildning, som, om processen får fortskrida utan uppehåll, åstadkommer de högre kulturfolkens tillbakagång, urartning, ja t. o. m. död. Historien bär på många av sina blad tydligt vittnesbörd om sådant.
En utmärkt miljö och hög yttre kultur förmå ej avvända denna fara. De kunna t. o. m. påskynda förfallet (d. v. s. urartningen), om det ej samtidigt sörjes för en verkligt effektiv och god rekrytering av släktet och ett förhindrande av de ärftligt undermåligas fortplantning (genom sterilisering, asylering, internering m. m.). Vi människor äro dock alla underkastade ärftlighetslagarna och vi kunna ej sätta oss upp emot dem, utan att vi själva krossas. Ett rasbiologiskt gott folkmaterial är en alldeles nödvändig betingelse för att nå en äkta och gedigen kultur. Den bästa tänkbara miljö och dito uppfostran för de levande kunna ej ensamt åstadkomma ett fullgott släkte. Det kräves härför en mer djupgående omvårdnad om folket, d. v. s. ett kraftigt stödjande av goda hem, en höjning av de ”biologiskt välbornas” fruktsamhet, i vilket samhällslager dessa än må befinna sig, samt en förminskning av de undermåligas barnalstring, med ett ord rashygieniska åtgärder av skilda slag. Rasbiologiens uppgift är att kasta ljus över alla dessa förhållanden och utstaka riktlinjer. Det blir sedermera politikernas och folkens egen sak att praktiskt utforma allt detta till gagn för de efterkommande och för mänskligheten i dess helhet.
Må vi därför i alla länder vinnlägga oss om en god lösning utan alltför stor själviskhet och utan fanatism. Vi måste söka ordna sammanlevnaden folken emellan och inom det egna landet på bästa möjliga sätt. Det blir förvisso ingen lätt sak, men vi böra dock alla lära oss inse dessa frågors vitala betydelse och i görligaste mån söka undgå blodsutgjutelser och förödande krig, ty på det sättet blir världen icke bättre.
