Scen ur filmen "Fiendeland" av Christian Carion (2005), om vapenstilleståndet julen 1914.
Kvällen den 23 december 1914 sken fullmånen från klar himmel över Flandern. Det var värsta tänkbara väder. Marken lystes upp som av strålkastare. Varje rörelse märktes. All verksamhet brukade ligga nere. Ingen vågade sig upp utan tryckte i skydd så långt ner som möjligt i leran.
Då hördes en ensam tysk röst sjunga ”Stilla natt, heliga natt” Andra stämde in: ”Från den ena skyttegraven till nästa och från hela den långa mörka linjen av skyttegravar hör man ett ”Allt är frid”.” Det hade kunnat uppfattas som en cynisk, galghumoristisk kommentar till männens belägenhet. Men det var det inte. Tusentals tyska strupar föll in och fortsatte med ”Det är en ros utsprungen”. Från motsatta sidan kom applåder och rop: ”Good old Fritz, more, more!” Och tyskarna svarade ”Merry Christmas, Englishmen” och vad viktigare var: ”We not shoot, you not shoot!” Ett stearinljus tändes på kanten av skyttegraven och snart glimmade små lågor längs hela fronten som lampor i en ramp. Scenen för helgen hade satts.
Efter fem månader var soldaterna trötta på kriget. Det hade förespeglats att vara hemma till jul då de skulle hyllas som segrare. Tyskarna hade överrumplat fransmännen genom att anfalla från nordväst genom Belgien. De ryckte fram så snabbt att manskap och hästar höll på att krepera och underhållsdetaljen inte hann med. Det gjorde inte så mycket då trupperna marscherade genom bördiga bygder som bjöd på riklig proviant. Vägen till Paris stod dock inte öppen. De drog sig norrut för att ta sig fram utmed Nordsjökusten. Striderna koncentrerades kring staden Ypres, som tyskarna erövrade men bara lyckades hålla en dag innan engelsmännen återtog den och behöll den kriget ut. Det kostade genom åren en halv miljon brittiska liv. Winston Churchill ville bevara Ypres i ruiner som ett minnesmärke, ty ”det finns ingen heligare plats för den brittiska rasen”.
Genom att i en sista desperat motståndshandling öppna slussarna vid Engelska kanalen så att landskapet sattes under vatten omöjliggjorde även belgierna tysk framryckning.
Kriget orsakade enorm manspillan. Under de första månaderna stupade sammanlagt över en miljon. Den engelska expeditionskåren som skyndat till fransmännens hjälp bestod till att börja med av 150 000 yrkessoldater härdade i kolonialkamp. De kallade sig The Old Contemptibles - De gamla usla - ett öknamn som de fått av mästaren på malplacerade epitet, kejsar Wilhelm. Över hälften hade stupat eller sårats vid årets slut, av vissa bataljoner på tusen man återstod endast ett trettiotal. Lord Kitchener satte in sin värvningskampanj som resulterade i hundratusentals hängivna men oerfarna rekryter, vilka kunde betrakta kriget som en väpnad form av olympiska spelen. Som kungens soldater skulle de hjälpa ”vår franske kamrat mot en gemen fiende” men de varnades också för de frestelser de skulle utsättas i dennes sällskap: ”både vin och kvinnor. Ni måste motstå bägge frestelserna och undvika varje form av intimitet”.
Den tyska krigsmakten bestod av fyra kungliga arméer under kejserlig ledning: den preussiska, den bayerska,
den sachsiska och den würtembergska. 1914 ställdes 1 750 000 man upp för att slåss på två fronter. Stora reserver fanns och ivriga frivilliga som ville kämpa för fosterlandet. Ett tragiskt inslag var det ”barnamord” då bortåt 30 000 begeistrade studenter efter åtta veckors bristfällig utbildning kastades in vid Ypres och mejades ner då de med blommor i pickelhuvorna arm i arm sjungande ”Deutschland über alles” tågade mot de engelska kulsprutorna. Det blev dags att gräva ner sig för de närmaste fyra åren.
Skyttegravarna var först tämligen primitiva, skyddsgropar sammanbundna genom gångar. De utvecklades till system med i allmänhet två linjer som tjänade till underhåll och reserver bakom den främsta. Från Engelska kanalen löpte de parallellt till schweiziska gränsen med ett avstånd mellan varandra som skiftade från några hundra meter till ett tiotal. Trupperna brukade tillbringa ungefär fyra dagar längst fram varefter de avlöstes.
Ständigt rådde öronbedövande artilleribuller och kulsprutesmatter. Ruttnande lik spred en vidrig stank. Regnet blötte upp leran till slam, vattnet nådde till knäna. Små löss och enorma råttor som gött sig på de stupade plågade. Sjukdomar härjade. Gryning och skymning var dygnets kritiska perioder då halvdagern utnyttjades för attacker. När faran var över inföll frukosttimman då ingen skottlossning ägde rum tack vare en outtalad överenskommelse. Det ansågs inte heller renhårigt att skjuta någon som satt på latrinen då det är under en människas värdighet att dö med byxorna nere.
Hemmafronten tog initiativ för att muntra upp de tappra pojkarna vid fronten. Tyskarna samlade ihop till Liebesgaben. Kärleksgåvorna bestod av stickat som skulle värma, korvar som skulle mätta, kakor, choklad och konjak som skulle mumsas, luspulver och fotsalvor som skulle lindra, tobak som skulle stimulera. Men trots all denna omtanke kände soldaten saknad:
Kärlekshandskarna jag bär på händerna.
Kärleksgördlar värmer länderna
Kärlekschalar varje natt om kragen
Kärlekskonjak värmer kalla magen
Njuter av min Kärlekscigarett
Och av Kärlekstvålens morgontoalett
Av kärleksgodiset jag myser
Kärleksljus var kväll mig lyser
Skriver med min Kärlekspenna
Djupa Kärlekstack till henne
Kärlekens nattmössa söver mej
Så mycket Kärlek suckar jag - men ingen tjej.
Också i den engelska gåvan ingick tobak. De flesta rökte vid fronten inte minst för att tränga undan den vämjeliga likstanken. I Princess Mary”s Gift Boxes, som bestod av en utsirad mässingsdosa, fanns dessutom tändstickor. Ickerökare fick godsaker och skrivdon, de indiska trupperna även kryddor och sjuksköterskorna choklad. Alla begåvades med ett foto av den 17-åriga prinsessan och en handskriven hälsning från kungen: ”Må Gud vara med Eder och föra Eder tryggt hem.” Gudskelov kom substantiellare paket från anhöriga.
I den kalla vindstilla natten dök julgranar med tända ljus upp på det tyska skyttegravskrönet. Tvåhundra stämde in i julsångerna. På annat håll hörs en tysk sjunga en älskad visa på felfri engelska. Några britter tog upp ”God save the King” och tyskarna propsade på att få höra ”It”s a long way to Tipperary” vilket vederfors. En fredlig sångarstrid rasade längs fronten.
De strömmade ut i ingenmansland. Tryckte varandras händer och försökte göra sig förstådda med åtbörder och spridda uttryck. Flera tyskar hade arbetat i England framför allt som frisörer, kypare och taxichaufförer och kunde språket. De hade hörsammat kejsarens kallelse och återvänt till fäderneslandet. Andra hade blivit engelska medborgare och internerades i koncentrationsläger av mild sort. De skålade i vin och rom, pekade ut var det låg minor, inte ett vapen syntes. Det blev ett så intensivt tjattrande att det påminde om veritabla syjuntor enlig vissa iakttagare.
Livlig byteshandel florerade. Tyskarna ville ha corned beef, plumpudding och marmelad, engelsmännen gillade rökt kryddstark korv. Chokladen var inte förgiftad som propagandan påstått. Knappar, gradbeteckningar och utmärkelsetecken, som var eftertraktade, tillhandahölls på ömse sidor. En jerry, som dyrt bytt bort sin
pickelhuva kom rusande och ville ha tillbaka hjälmen med löfte om att återlämna den så fort den oförutsedda inspektionen var över. Han gjorde det. Kaniner, rapphöns och till och med en vilsesprungen gris grillades vid förbrödringskalas.
Alla gillade givetvis inte den urskillningslösa fraterniseringen. När julfreden bröt ut sade en korpral från Österrike upprört till en kamrat vid Sextonde bayerska reservinfanteriregementet att det måste ogillas å det skarpaste att engelsmän och tyskar tryckte varandras händer och sjöng julsånger tillsammans då de i stället skulle skjuta på varandra. Sådant fick inte förekomma i krig. Trots hans sydliga härstamning uttryckte Adolf Hitler åsikter som stämde med preussarnas. De deltog inte i förbrödringen och var fruktade och hatade av motståndare såväl som av vapenbröder för sitt brutala och svekfulla beteende. De hade utfört illdåd som allvarligt misskrediterat den tyska armén inför den internationella opinionen.
Vapenvilan gav tillfälle till att hand om de döda. Till de första närmandena hörde samtal om möjligheten att få jorda de stupade. Man hjälpte varandra att identifiera liken och gräva gravar åt dem. Då det var ont om präster i frontlinjen kom två regementen, vars plikt var att decimera varandra, överens om en gemensam begravning med en britt som officiant. Tyskar ställde sig till vänster, engelsmän till höger med blottade huvuden runt den stora graven där deras stupade kamrater vilade. Kapellanen läste ”Herren är min herde, mig skall intet fattas...”, varefter en tysk översatte den till sitt språk. Så bad de Fader vår, räckte varandra händerna och tog på sig huvudbonaderna. Flera sådana joint burials ägde rum.
Sammankopplade med begravningarna var fotbollsmatcher. Det var lämpligt att spela dem när marken rensats från lik och jämnats till. Pickelhuvor lades ut som målstolpar. Engelsmännen hade bollar med sig. Med leriga kängor och tung uniform blev de ganska klumpiga men höll sig till reglerna. Spelet blev grovt men fallna motståndare hjälptes sportmannamässigt på fötter igen. Det fanns ”matcher” då hundratals man sparkade på en konservburk.
Julen ut, i mellandagarna fram till nyår fortsatte vapenstilleståndet om ock i krympande omfattning. Rykten om upplösningen hade sipprat ut till högre befäl som firade ståtlig jul på säkert avstånd. Kaisern gav en fest för 960 personer på - ironiskt nog - Grand Hôtel Britannique i Spa dit han förlagt högkvarteret för att vara nära sina tappra mannar. Han avslutade sitt floskulösa tal med ”ner i stoftet med alla Tysklands fiender. Amen” Engelska expeditionskårens chef general John French drog omedelbart in alla permissioner när han hörde om fraterniseringen. Officerarna var relativt hjälplösa. Truppen lydde inte och de chockerades inte av det de såg, deltog även. Stabsbefälens inspektioner blev till fars, då soldaterna varnade varandra och sköt över huvudet på fienden. Ett låtsaskrig utbröt. Det knallade vid fronten som generalerna ansåg att det skulle men ingen skadades. Först den 15 januari kom striderna igång igen.
I de officiella krigsdagböckerna stod inget att läsa om vad som verkligen hände. ”Allt lugnt” var den vanligaste notisen. Inte heller krigskorrespondenterna rapporterade något ovanligt. De hemmavarande orienterades om julglädjen i brev och med foton. Sådana lämnades till tidningar som publicerade dem utan censurens ingripande. Eftersom inga officiella källor berättade om julfreden kom den inte in i historien. Det fanns myter om att fienderna önskat varandra god jul i skyttegravarna men bestyrkta vittnesbörd saknades fram till 80-talet.
”The Christmas Truce” var en spontan känsloyttring från män som befann sig ett utsatt läge, offer för krigsgalna generalers och politikers orealistiska skrivbordskonstruktioner, som insåg att de hade mindre gemensamt med dessa än med människorna mittemot som de skulle döda eller förmodligen skulle döda dem. ”Männen på bägge sidor hade den rätta förnimmelsen på den rätta tidpunkten.” Tyvärr kunde de inte genomföra den. Ärans galningar förhindrade det.
