Egentligen är det ganska fantastiskt att Samuel Becketts brev alls kommer ut. Man hade väntat sig att denna den mest privata av författare hade sagt blankt nej till varje förslag om brevpublicering. Men när Beckett gav sitt medgivande gjorde han det med en betydande reservation: endast de brev som har att göra med hans författarskap skulle få publiceras. Exakt var gränsen går mellan författaren och hans verk är förstås omöjligt att objektivt avgöra; gränsdragningen blir alltid följden av ett subjektivt och till slut ganska godtyckligt val.

Redaktörerna för denna utgåva menar att de brev där Beckett klagar över sin hälsa, över sina fötter, sin hjärtklappning, sina bölder och utslag i allra högsta grad har bäring på hans författarskap. De som innehar rättigheterna till författarskapet är av en annan åsikt och alltså får vi inte läsa om hans krämpor. Och inte heller om hans kärleksaffärer.

Lite konstigt är det allt eftersom åtminstone en av Becketts levnadstecknare verkar ha haft carte blanche att citera fritt ur breven. Om den uppslitande relationen med James Joyces dotter Lucia får vi alltså här inte veta mycket mer än att han känner sig skuldmedveten för att han aldrig besöker henne men han tror att hans besök skulle göra henne upprörd.

Men nog med invändningar mot The letters of Samuel Beckett 1941–1956 (red George Craig, Martha Dow Fehsenfeld, Dan Gunn och Lois More Overbeck, Cambridge University Press, 884 s). Det vi har är gott nog. Av de ungefär 15 000 brev som hittats, och med möda transkriberats av redaktörerna som klagar över Becketts med åren allt oläsligare handstil, skall i denna utgåva publiceras ungefär 2 500 och korta citat ur ytterligare ett par tusen. Breven är kommenterade, referenser förklaras med närmast pedantisk noggrannhet. När Beckett skriver att han är glad att Sugar Ray vann får läsaren veta att det gäller matchen den 9 december 1955 då Sugar Ray Robinson blev världsmästare i mellanvikt genom att slå ut Carl ”Bobo” Olson. Flera av breven under denna period är skrivna på franska; de återges både i original och i engelsk översättning.

Den första volymen som omfattade åren 1929 till 1940 publicerades 2009 och nu är det redan dags för volym två av planerade fyra. Den här gången börjar det 1940 och slutar 1956 – året han fyllde 50. ”18 000 dagar och inte mycket att visa upp”, konstaterar han kort.

Denna volym börjar endast i teorin 1940 för under krigsåren var Beckett med i franska motståndsrörelsen; några brev från den tiden finns inte bevarade så boken börjar de facto den 17 januari 1945 då Beckett är tillbaka i sin lägenhet i Paris på rue des Favorites.

1945 hade Beckett ett visst begränsat rykte i en liten grupp litterära finsmakare. Han hade skrivit två romaner, ”Watt och Murphy”, några dikter och en kort essä om Marcel Proust. Men i stort sett var han okänd. 1956 var han en världsberömd dramatiker; åtminstone en avhandling hade ägnats hans verk. Han inbjöds till akademier och tillställningar runt om i världen.

I det allmänna medvetandet, i den mån ett sådant alls existerar, är väl Beckett fortfarande mest känd som dramatiker, som författare till pjäser som ”I väntan på Godot”, ”Slutspel” och ”Lyckliga dagar”. Ändå vill jag gärna göra gällande att Becketts välförtjänta rykte som ett av förra seklets största litterära genier inte i första hand vilar på hans dramatik utan på hans romaner eller vad man nu bör kalla den trilogi med prosatexter som kom till under dessa år: ”Molloy”, ”Malone dör” och ”Den onämnbare”. De tre utgör en successiv nedmontering av romanens rekvisita och till slut återstår bara en röst som mumlar allt närmare mörkret och tystnaden. Han skulle närma sig dessa ännu mer i det storartade prosaverket ”Hur det är” från 1961. I min egen alldeles privata litteraturhistoria är han och Jorge Luis Borges de två sista helt omistliga författarna.

Under denna period möter Beckett sin franske förläggare Jérôme Lindon på Editions de Minuit. Lindon såg omedelbart Becketts storhet. Han skötte om alla yttre kontakter, såg till att verket fick största möjliga spridning samtidigt som han skyddade sin författare från en yttervärld som Beckett inte vill veta av och som kanske inte ens var i stånd att hantera.

Den gestalt som framträder i dessa brev är en privat person med några nära och kära vänner som han släpper in på livet medan andra hålls utanför. I denna volym utökas vänkretsen med Lindon och med hans amerikanske förläggare Barney Rosset, några människor från teatern och konstens världar, ett par gamla vänner från tiden i Dublin finns fortfarande med i bilden.

Det är under dessa år som han klipper de sista banden med sitt gamla hemland. Han hade redan övergett engelskan till förmån för franskan som sitt litterära verktyg. Då hans bror låg för döden skriver han från Dublin: ”När jag snart kommer att vara den enda kvarvarande av min familj hoppas jag att aldrig behöva återvända.”

Becketts inställning till sitt eget verk är mångtydig och splittrad. Han säger sig avsky det och menar att det inte är mycket att visa upp efter 50 år här på jorden. Men Gud nåde dem som utan att fråga om lov petar och ändrar i det. När Simone de Beauvoir och Les Temps Modernes visar sig endast vilja publicera första halvan av ”Suite” blir han förbittrad och besviken; ännu argare blir han när en annan publikation ändrar i hans text utan tillstånd. Han hoppas kunna stämma förlaget och Lindon måste lugna honom. Dessa två tillfällen är enda gångerna under dessa år som Beckett, åtminstone brevledes, tappar humöret.

Annars är det en lågmäld pessimism som genomsyrar många av breven. Det gäller att skruva ner förväntningarna till ett minimum och ändå bli besviken. När hans författarkollega Robert Pinget ber om råd svarar Beckett: bestäm själv men vet att vilket beslut du än kommer att fatta kommer du att ångra det.

Framgång eller motgång på det världsliga planet bekommer honom knappast alls. I själva verket känner han sig mer hemma bland motgångarna; framgången med Godot har till största delen berott på missförstånd. En av hans vänner säger till honom ”Du har aldrig ett gott ord att säga om andra än om de misslyckade”.

Att läsa en författares brev kanske inte ersätter en biografi men de ger en närvarokänsla som en biografi sällan lyckas åstadkomma. Vi läser breven över Becketts axel så att säga och är med när det händer, nästan i realtid. Man kommer Beckett in på livet som aldrig annars.

Beckett har som sagt skruvat ner förväntningarna och vill gärna stänga världen ute utan att bli eremit; han beskriver sig själv så här: ”mycket trött, dum, smutsig, gammal och viljelös”. Gång på gång mot slutet av den period som dessa brev omfattar berättar han att han inte skrivit något på flera år och undrar om han någonsin kommer att orka skriva något igen. När han skriver är det inte för att mena något: ”Det handlar om ord vars funktion inte främst är att ha en betydelse utan att slåss – dåligt hoppas jag – mot den tystnad som de leder tillbaka till.”

I hans verk finns ingen symbolik; han menar vad han säger, varken mer eller mindre. Den reducerade syn på vad hans språk förmår, hans asketiska estetik, är en av orsakerna att han tackar nej till erbjudanden att tonsätta dramatik. Beckett tar gång på gång uttryckligen avstånd från alla försök att blanda eller kombinera olika konstarter. För honom är drama enbart ord och handling. Efter att hört Racines ”Andromaque” på radio säger han att det bara är ord men vilka ord!

Det kan man i lika hög grad säga om Becketts egna texter som ofta är för att använda ett begrepp som sällan förknippas med hans verk oändligt vackra. Det gäller också delar av breven när de går från trivialt prat om vardagsangelägenheter till ett slags minimalistisk men ändå magnifik retorik.

En betydande del av breven ägnas olika uppsättningar av ”I väntan på Godot” och hur de olika rollerna skall besättas. Ett tag var det tal om Buster Keaton och Marlon Brando i New York-versionen men därav blev intet. Samma öde rönte planerna på Alec Guinness i London. Att döma av dessa brev är en tysk uppsättning i ett fängelse med fångar i alla rollerna den som skänker honom störst glädje. Här var det inga teaterdivor som spelade Pozzo och Lucky och Estragon utan i många fall just de människor från samhällets botten som Beckett gärna identifierade sig med. Han är också mer än vanligt intresserad av en Godot-uppsättning i New York där alla roller spelas av svarta skådespelare: ”Stora svart män… håll i hatten 2 meter och 12 centimeter (Lucky)!”

Något tjatigt blir det väl här och där i diskussionen om Godots första och ganska stapplande steg på scener runtom i världen. Å andra sidan ger det läsaren än en gång känslan att få vara med när teater- och litteraturhistoria skapas.

Beckett bodde tillsammans med Suzanne Deschevaux-Dumesnil som under de svåra åren hjälpte till med uppehället genom sömmerskejobb och som han först flera år efter denna andra volym skulle gifta sig med. Hon tjänade också som front när hon slår fast att Beckett säger nej till alla intervjuer. Senare skulle hon kalla det Nobelpris som Beckett fick 1969 för ”en katastrof” eftersom det gjorde honom till ett slags offentlig person, en roll som han konsekvent vägrade att spela.

Men också under dessa år, då kändisskapet ännu inte med full kraft drabbat honom, drog han sig mer än gärna undan. Han hyrde en enkel stuga några mil från Paris, ”i gyttjan vid Marne”, där han helst ägnade tiden åt att påta i marken. Han talar med långt större entusiasm om de hål i jorden han gräver där än om sina alltmer hyllade prosastycken och pjäser.

I ett brev till den av Beckett så beundrade konstnären Bram van Velde skriver han så här och kanske det sammanfattar hans litterära projekt: ”Jag söker ett sätt att ge upp utan att tystna helt och hållet.” Om man inte visste att Beckett fortsatte att skriva, om än i alltmer reducerade former, skulle man tro att slutet inföll redan i mitten av 50-talet: ”En stor trötthet och behov av mörker och av en smal säng och att långsamt överge allting.” Eller så är hans enda önskan att begrava sig ute i leran och yla mot molnen. Ibland låter han som en gestalt i en roman. Nog skulle Watt eller Murphy kunna säga något i stil med detta: ”Jag är fruktansvärt trött och avdomnad men ännu inte tillräckligt trött och avdomnad. Att skriva är omöjligt men ännu inte tillräckligt omöjligt.” Man anar nästan här de sista orden i ”Den onämnbare”: ”jag kan inte fortsätta, jag fortsätter.”

Kanske kan någon få för sig att läsningen av dessa brev skulle vara en deprimerande upplevelse. Ingenting kan vara mera felaktigt. Hos Beckett finns en distans och klarsyn som är befriande. Stor litteratur är aldrig deprimerande, den må sedan vara hur pessimistisk som helst.

Visserligen ser han världen som ett slags apspel som han motvilligt tvingas delta i, men samtidigt känner han en sympati för alla stackare som tvingas vara med, precis som han känner ett slags medlidande med de daggmaskar han vill undvika att skada när han gräver i jorden. Han såg människans elände. Utifrån den insikten beskriver han redan 1949, 40 år före sin död, sitt moraliska och estetiska projekt: ”Jag kan aldrig mer gå med på något annat än handlingen utan hopp, lugn i sin förtappelse.”