De stora tänkarna har knappast haft någon respekt för barnets tankeliv. René Descartes ansåg att barnet var hopplöst förlorat i nuet. John Locke menade att den nyfödda hjärnan var tom som ett oskrivet blad. Enligt William James uppfattade det nyfödda barnet omvärlden bara som ett surrande virrvarr. För Sigmund Freud var barnet omedvetet upp till fem års ålder. Även i moderna filosofiska encyklopedier upptar änglar betydligt fler referenser än barn. Hur det är att vara en fladdermus frågar sig den kände amerikanske filosofen Thomas Nagel i en berömd essä. Men hur är det att vara en bebi? Vilka tankar rör sig i spädbarnets huvud och när börjar barnet bli medvetet om sin kropp, sig själv och sin omgivning?
Dessa frågor tas nu upp av den amerikanska psykologiprofessorn Alison Gopnik i boken The Philosophical Baby (The Bodley Head, 2009, 244 s). Hon menar att studier av barnets tänkande är av intresse för att förstå fundamentala frågor om medvetande, identitet, sanning, kärlek och moral. Hon slår hål på en rad myter om att barnet är mindre kompetent än den vuxne.
Barnets intelligens är inte lägre, den är annorlunda. Redan under det första levnadsåret är hjärnan som en magnet, som absorberar fonem i alla de språk bebin exponeras för. Det har visats hos niomånaders amerikanska barn som genomgick ett språkexperiment på en särskild ”lekskola” inrättad vid Washingtonuniversitetet i Seattle. Kines-amerikanska psykologistudenter fungerade som förskollärare och tilltalade barnen bara på mandarin. Dessa barn kunde sedan känna igen kinesiska ord, till skillnad från amerikanska barn i en kontrollgrupp som bara tilltalades på engelska. Detta visar att de nervkretsar som är av betydelse för kinesiska vidareutvecklas i det universella språkcentrum som man enligt Noam Chomsky föds med. Om de inte stimuleras går de i träda, vilket också förklarar varför japaner har svårt att skilja på r och l, och spanjorer på b och p, det vill säga konsonanter som de inte tränats att uppfatta som små barn.
Bebin kan alltså betraktas som en världsmedborgare. Men barnet är inte bara språkligt kompetent på sitt sätt utan kan också använda sig av den statistiska sannolikhetskalkyl som lanserades av den engelske prästen Thomas Bayes på 1700-talet. Barnet väljer det mest troliga alternativet av flera möjligheter när det lär sig hur världen fungerar. Bayesianismen är det matematiska sättet att närma sig sanningen, även om man inte helt når fram. När ett åttamånaders amerikanskt barn hör mamman säga ”pretty baby” så låter det som ett ord: ”prettybaby”. Hur kan bebin förstå att mamman säger ”pretty baby” och inte ”pre”, ”tyba” och ”by”. Jo, därför att barnet parar ihop de mest sannolika fonemen, som han eller hon känner igen. Med statistisk sannolikhetskalkyl kan en treåring klura ut hur en leksaksmanick fungerar, medan vi vuxna kanske inte lyckas trots att vi kan läsa bruksanvisningen.
Gopnik hävdar också att barnet på sätt och vis är mer medvetet än den vuxne. Han eller hon reagerar på allt som händer i omgivningen. Tänk på när man skall gå 300 meter till en affär med en treåring. Den vuxne tänker bara på några enstaka saker, såsom vad som skall handlas. Så inte hos barnet, vars tankeflöde knappast begränsas. Alla sinnesintryck tas in och kommenteras såsom det mesta som visas upp i skyltfönstren, trottoarens rutiga stenar och avloppsbrunnar, mötande människor på väg, barn, gamla och hundar – allt väcker frågor som barnet sedan bombarderar den vuxne med. Promenaden på Storgatan i en svensk stad är lika spännande för barnet som Fifth Avenue för den vuxne. Barnet är alltså mycket mer medvetet och uppmärksamt på en massa små saker och händelser, medan vi som vuxna är mer fördjupat medvetna om en sak åt gången. Det sprakar alltså betydligt mer i barnets hjärna, när nerverna kommunicerar med varann och det bildas upp till en miljon synapser i sekunden. I själva verket kan det ibland vara bättre för vuxna att tänka som barn för att vara kreativa. Mognaden av hjärnan, särskilt dess pannlob, kan begränsa vårt tänkande och vi får svårt att genomskåda felaktigheter, till skillnad från barnet i sagan ”Kejsarens nya kläder”.
En treåring i förskolan håller också på moraliska principer, såsom att det inte är rätt att slå sina kompisar. Redan vid ett halvt års ålder tittar barn med gillande på en figur som hjälper en annan uppför en brant, medan barnet vänder bort huvudet med ogillande när den ena figuren knuffar ner den andra. Men det förutsätter att dockorna är försedda med stora ögon, som de kan få kontakt med. Det tycks vara nödvändigt för den empatiska känslan. Det autistiska barnet tittar på allt annat än ögonen och har alltså svårt att känna empati.
Enligt Gopnik kan man likna det lilla barnets hjärna vid det gamla Paris, bestående av ett gytter av smågator, innan Haussmann började riva och istället bygga upp de stora boulevarderna. Den omogna hjärnan är som en djungel med små nervbanor, som går kors och tvärs, från exempelvis hörselsnäckan till synbarken. Teoretiskt sett kan fostret höra blixten och se åskan. Men i och med att barnet exponeras för sinnesintryck, det talade ordet, sång och musik gallras ”onödiga nerver” bort medan de som används förstärks. Nerver som stimuleras formar nätverk tillsammans, medan nerver som inte mottar sinnesintryck försvinner.
Redan på 60-talet visade Nobelpristagarna Torsten Wiesel och David Hubel att synbarken går i träda om den inte mottar några synintryck från ögonen. Det kan exempelvis gälla barn med medfödd starr, som måste opereras tidigt för att undvika att bli blinda. Nerverna blir också ”tjockare” genom att förses med nervskidor om de stimuleras. Hjärnforskaren och pianisten Fredrik Ullén har hos vuxna pianister påvisat ett samband mellan hur ofta och länge de övat att spela piano som barn, och tjockleken på de hjärnnerver som är engagerade i pianospel. Det är därför det är så viktigt att stimulera barnets hjärna. Use it or lose it!
Men man får inte överdriva. Bebisar i USA som får se de pedagogiska dvd-programmen Baby Mozart, Baby Einstein och liknande blir inte alls smartare, snarare tvärtom enligt en ny studie. Nej, små barn – och större också för den delen – behöver framför allt uppmärksamhet, föräldrarnas uppmuntrande ögon som svarar på barnets ständiga mantra: ”Se på mig! Se på mig!” Det är därför passivt tv-tittande även av pedagogiska program är ganska värdelöst. Istället måste man ständigt prata med barnen, sjunga, dra ramsor, läsa högt, gunga dem på knäet och så vidare. Och det är inte fel att prata med dem på flera språk. Om mamman är svensk och pappan fransman skall de tala sina egna modersmål med barnet och inte tvärtom, för då kan språken blandas ihop.
Mer än hälften av allt blodsocker går åt till att hålla hjärnan igång hos bebin, till skillnad från cirka 20 procent hos den vuxne. Det gäller även när vi inte anstränger hjärnan med något problem eller dylikt. Man talar om hjärnans spontana aktivitet, som kanske håller igång den inre monologen – den som exempelvis upptar Leopold Blooms hjärna genom hundratals sidor i Joyces ”Odysseus”. Han tänker på vad som har varit och vad som komma skall. Men små barn för inte en inre monolog på samma sätt. De lever mer i nuet, utan så mycket självbiografiska tankar eller framförhållning som vuxna.
Är vi samma jag från den dag vi föds, som när vi börjar skolan, gifter oss, yrkesarbetar och pensioneras? Ja och nej. Bland andra den svenske forskaren Jonas Frisén har nyligen visat att vi har samma nervceller livet ut i hjärnbarken, där medvetandet och jaget anses vara lokaliserat. Han har gjort detta genom att analysera isotopen kol-14 i hjärnor hos nyligen avlidna individer som föddes under kalla krigets dagar på 50- och 60-talen. Då var nämligen halten av denna isotop hög i atmosfären på grund av alla överjordsexplosioner av atom- och vätebomber. Kol-14 tas upp av arvsmassan, när cellerna delar sig. På så sätt kan man se när de nya cellerna bildades. I hjärnbarken kunde man bara finna nervceller som märkts in med kol-14 från tiden före födelsen, medan flera andra typer av celler visade sig också märkas in senare i livet. Det visar entydigt att nervcellerna i hjärnbarken inte nybildas efter fostertiden, till skillnad från celler i andra delar av hjärnan och i kroppen för övrigt.
Å andra sidan har människan en exceptionellt lång barndom, då hjärnans nätverk påverkas framför allt av lärandet. Men också av hur föräldrarna och andra vårdnadshavare tar hand om barnet, ger det uppmärksamhet och kärlek. Musungar som blir negligerade har svårare att klara intelligenstest som vuxna och blir dessutom mer stresskänsliga, vilket avspeglas i förändringar på gen-nivå. Det har man också sett hos vuxna människor, som begått självmord och som visat sig ha blivit slagna som barn. Man talar numera alltmer om epigenetik – det vill säga hur miljöfaktorer påverkar generna, vilket kanske är av särskilt stor betydelse hos människan med sin långa barndom. I den vetenskapliga tidskriften Nature (februari 2009) visas en bild av ”den andra strängen” av DNA-spiralen, vilken är det kulturella arvet som formar oss framförallt under barndomen.
Gopnik skriver i förordet att det här är ingen handbok för föräldrar om hur de skall kunna fostra sina barn till att bli duktiga. Men ändå kan man som läsare inte låta bli att dra vissa slutsatser, såsom att barn bör börja lära sig ett andra språk så tidigt som möjligt, vilket naturligtvis är särskilt viktigt för invandrarbarn. Barn med läs- och skrivsvårigheter måste identifieras mycket tidigare än för närvarande och tränas med särskilda metoder, medan hjärnan är som mest mottaglig. Lärandet måste helt enkelt baseras mer på kunskaper om hur barnets hjärna fungerar, såsom att förstå betydelsen av att tillfredställa barnets belöningssystem.
Man frågar sig dock när man läser Gopniks bok, om inte vuxna är klokare i några avseenden jämfört med barn. Jo, när det gäller omdömet och exekutiv förmåga, så mognar dessa senare, först när alla nerverna i framloben försetts med nervskidor – vilket i sin tur möjliggör snabbare nervledningsförmåga. Därmed kan man snabbt referera till tidigare erfarenheter som lagrats i hjärnan. Framhjärnan är viktig framför allt för att den hämmar eller bromsar spontana impulser. På så sätt kan man göra mogna överväganden innan man går till handling. Det kan förklara varför unga bilförare oftare råkar ut för olyckor, trots snabbare reaktionsförmåga. Det kanske också talar för att hjärnan behöver ha uppnått en viss mognad innan man kan bli beslutsfattare och politiker.
Alison Gopnik har tidigare medverkat i John Brockmans bok ”Curious Minds: How a Child Becomes a Scientist” (2004), i vilken ett tiotal framstående universitetsprofessorer berättar om sin barndoms betydelse för deras akademiska karriär. Trots att många av dem var barn till relativt fattiga föräldrar utan universitetsutbildning så fanns det gemensamma nämnare såsom mycket läsande, täta besök på bibliotek och teater. Det bekräftar betydelsen av orden och språket för barnet, som den ryske psykologen Lev Vygotsky postulerade på 1920-talet – en av få tänkare före Alison Gopnik som förstått att barnet är en filosofisk varelse.
