”Sex till åtta skivor bröd om dagen” var inte Socialstyrelsens utan Brödinstitutets reklam till konsumenterna. Men det var till myndigheten som de flesta konsumenter associerade; tilltalet tycktes välbekant. Myndigheterna har under hela 1900-talet informerat och rått oss om hur vi bör leva våra liv. Rökning är farligt och rödvin kanske är nyttigt i Danmark men inte här i Sverige. Parmaskinka är farligare för svenska gravida kvinnor än för finska eller engelska, och tyska barn bör inte dricka svart te.
Under 1900-talet har statens råd till medborgarna kommit att beröra allt fler områden och nått allt längre in i vardagen. Och därmed har de öppnat dörren för de i dag allestädes närvarande experterna. Via kvällspressen når dessa experter – oavsett om de verkar i statens tjänst eller ej, och oavsett om de är självutnämnda eller kan hänvisa till akademiska meriter – in i det allra mest privata. Experter ger i dag inte bara allehanda hälsoråd, de uttalar sig kring snart sagt allt som rör såväl vår vardag som vår fritid. Och även om vi inte följer alla råd är det svårt att inte följa åtminstone några av dem, att inte då och då lita mer till dessa vardagens experter än till sig själv.
Kanske är tilltron till experter ett uttryck för den moderna människans allmänna osäkerhet. Kanske är det ett uttryck för samhällets professionalisering. Klart är emellertid att experterna inte lämnar oss någon ro. Ju osäkrare vi känner oss desto viktigare blir experterna. Och kanske är det därför som experter under hela 1900-talet har spelat en så viktig roll vad det gäller barn och barnuppfostran. Föräldraskapet börjar i dag med tabloidpressens råd om hur man säkrast blir med barn, går via mödravårdens föräldrautbildning och amningspropåer för att avslutas med barnböcker, internetgrupper, uppfostringslitteratur och mängder av annan information i doktor Spocks anda. Uppenbarligen finns det få tillstånd som kräver så mycket expertkunskap och så många goda råd som just föräldraskapet.
Också för hundra år sedan utdelade experter i läkarböcker goda råd om hur kvinnan bör ligga för att konceptionen ska ske och hur man bäst nattar ett kinkigt barn. Den amerikanska journalisten Ann Hulbert menar i sin Raising America: Experts, Parents, and a Century of Advice about Children (Knopf, 450 s) att det var just under det sena 1800-talet och kring sekelskiftet 1900 som experter – i det här fallet de vetenskapligt skolade pedagogerna, psykologerna och barnläkarna – fick en allt större roll. I det industrialiserade samhället ställdes människorna inför andra problem än tidigare. Barndomen eller snarare föräldraskapet professionaliserades som så mycket annat och mödrar som tidigare förlitat sig på religiösa regler, sunt förnuft och traditioner vände sig till experterna och deras mer vetenskapliga blick på barnen. Hulbert talar om att barnuppfostran därmed maskuliniserades. Samtidigt tilldelades modern en ny roll – att föda och uppfostra framtidens befolkning var ett nog så viktigt samhällsuppdrag och även i USA hänvisades till Ellen Key och hennes idé om kvinnan som en samhällsmoder. Staten har länge haft uppenbara ambitioner att påverka hur mammor och pappor har uppfostrat sina barn: dessa barn ska ju så småningom bli landets framtida befolkning.
Även om det huvudsakligen är föräldrarnas oro som ligger till grund för den veritabla uppsjö av uppfostringslitteratur som finns, har även det statliga engagemanget haft ett ansenligt inflytande. Och experter har mer än gärna gett råd till 1900-talets oroliga föräldrar. Kanske ska man hellre tala om 1900-talet som ett föräldrarnas århundrade än det barnens århundrade som Ellen Key förutspådde.
I Sverige har myndigheternas och experternas inverkan på föräldraskapet stadfästs inte minst genom olika barnavårdslagar. Sedan 1924 har det varit möjligt för samhället att träda i föräldrarnas ställe om dessa inte sköter sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Enligt den första barnavårdslagen från 1924 kunde de barn som var sedligt försummande omhändertas av samhället, och redan sju år tidigare hade det inrättats en så kallad barnavårdsman vars uppgift var att hjälpa, kontrollera och uppfostra föräldrar, i synnerhet ogifta och ensamstående mödrar. Huvudsyftet med deras verksamhet var att bistå de ensamstående mammorna och se till att barnens ”börd” fastställdes. I detta ingick också att se till att fäderna betalade sitt underhåll, vilket internationellt sett inte var helt vanligt. Om detta skriver Helena Bergman i sin avhandling i historia, Att fostra till föräldraskap. Barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat 1900-1950 (Acta Universitatis Stockholmiensis, 380 s.).
Via barnavårdsmannen skapades inte bara en ny professionell roll för framför allt kvinnor, utan också modersrollen professionaliserades då de ensamma, ogifta mödrarna skulle lära sig mödraskapets plikter. Här kan man knyta an till Hulbert, som menar att föräldrarnas föräldrar kom att bli de främsta experterna. Det var framför allt mödrarna som utsattes för experternas omsorger i såväl USA som här i Sverige.
Bergman slutar sin undersökning 1950, men detta innebar dock inte slutet för den svenska föräldrafostran. Också efter andra världskriget satsade myndigheterna på att lära föräldrar hur de bäst skulle lyckas uppfostra de medborgare som skulle befolka det framtida Sverige. Inte minst radion användes i detta syfte. En medveten strategi: kvinnor som gick hemma hade svårt att få tid över för studiecirklar och bokläsning – däremot kunde de lyssna på radion. I antologin Politik, påverkan och vägledning. Om barn, jämställdhet, mat och olycksfall i utbildningsprogrammen (Skrifter i utbildningsprogrammens historia 2003:7, 416 s), om Utbildningsradion i Sverige diskuterar författarna bland annat hur radio och tv via Utbildningsradion har använts för att fostra föräldrar.
Informationen och expertråden ställde sig redan från början i statens tjänst, och ett par tidiga program behandlade till exempel hur och vad barn skulle äta. Här är det, vilket Eva Gullberg påpekar, lätt att dra slutsatser kring hur staten försökte värna om framtidens medborgare genom att göra dem sundare. Detta var också ett av de uttalade målen med de kostråd till barn som förmedlades via radion.
Radio, och senare tv, förblev en kanal in i hemmen. Under 60- och 70-talen försökte man via Utbildningsradion förändra uppfattningen av föräldraskapet genom att motarbeta hemmafrun och försöka integrera fadern. Anne-Li Lindgren visar hur olika experter observerade barnen för att lära sig om dessa ”små människor” och i förlängningen kunna lära mammor och pappor om vad föräldraskapet och barndomen verkligen innebär. Liksom under 40-talet var tilltron till experterna och deras kunskaper stor.
Experter skapade också medvetet nya områden och arenor där de kunde verka. Thomas Dahl visar hur experter kunde vetenskapliggöra exempelvis de olyckor som barn ofelbart råkade ut för. Ett antal läkare startade redan under 40-talet en kampanj för att fästa uppmärksamheten på olycksfall i hemmen, och ett par decennier senare betraktades tidigare ofrånkomliga vardagsolyckor som
föräldrarnas ansvarsområde.
Detta är ett tydligt exempel på hur experter samtidigt som de försökt hjälpa föräldrar att skydda sina barn och därmed minska deras ängslan, har skapat nya orosmoln och ansvarsområden. I samma takt som experter förenklat föräldrarnas vardag har de således komplicerat den. Historieprofessorn Peter N Stearns har satt just den ängslan som många föräldrar känner i centrum för sin bok om föräldrar, barnuppfostran och experter: Anxious Parents: A History of Modern Childrearing in America (New York University Press, 249 s).
Under 30-talet betonades i flera uppfostringsböcker att barn av naturen var utsatta, ömtåliga, lätta att skada och därmed i behov av skydd. Det var föräldrarnas plikt att erbjuda barnen detta skydd och till sin hjälp fick de en uppsjö av expertråd. Experterna skulle hjälpa föräldrarna i kampen att rädda barnen undan allehanda faror, och det var ett digert arbete eftersom faror lurade snart sagt överallt i det moderna samhället. Detta gjorde, menar Stearns, föräldrar oroliga och rädda, vilket i sin tur förstärkte tilltron till experterna.
Det tydligaste exemplet på den symbios som Stearns menar finns mellan experter, föräldrar och de senares ängslan är plötslig spädbarnsdöd. Stearns hävdar att denna symbios ska ses som en följd av sörjande medelklassföräldrar som inte kunnat acceptera sina barns död. I sin jakt på en bekräftelse att de inte gjort något fel har de vänt sig till experter. Till en början var tanken således att experterna skulle lugna de ängsliga föräldrarna, men följden har enligt Stearns blivit stegrad ängslan snarare än tvärtom, eftersom experterna hela tiden har pekat på fler faktorer som kan spela roll. Så om plötslig spädbarnsdöd tidigare knappast var ett känt fenomen, har det med tiden blivit ytterligare en av de faror som föräldrar måste skydda sina barn genom att bete sig på ett riktigt sätt. I stort sett varje del av barnets liv har under 1900-talet blivit föremål för föräldrars oro och därmed också för experternas råd.
Det var, enligt Hulbert, en av dessa experter, psykologen G Stanley Hall, som myntade begreppet adolescent och identifierade puberteten som en tid då man varken är barn eller vuxen och då det därför krävs speciella regler. Ungdomstiden var enligt Hall en tid för experimenterande och frihet i pedagogiskt syfte, tydligt skild från barndomens mer reglerade tillvaro. Med den ökade fritiden och friheten kom också nya problem. Stearns pekar i sin bok på barnens tristess som ett av flera problem som föräldrar därmed fick brottas med. Filmer, tv och serietidningar har ratats av experter som inte tyckt att detta varit den rätta näringen för de uttråkade ungdomarna.
Men om en expert ville ge både barn och föräldrar mer frihet, betonade andra, inte sällan nästa generation av experter, att föräldrar borde hålla i tyglarna. När så Benjamin Spock 1946 gav ut sin bok om sunt förnuft i barnavård, där försökte undvika pekpinnar och i stället uppmanade föräldrar att lita på sig själva, gick han emot den tidigare generationens råd om hårdare tag. Hulbert betonar att det funnits ett tydligt pendlande mellan liberala och auktoritära experter. Hårda tag har ersatts av mjuka, och fri uppfostran har i sin tur så småningom kallats flum.
Tydligt framträder i dessa böcker den symbios som hela tiden funnits mellan föräldrar och experter. Oron har närt experterna, och experterna har närt oron. Och där någonstans mitt emellan har föräldrar trots videovåld, elkontakter, allergener, blöjeksem och sömnlösa nätter för det mesta klarat av att uppfostra sina barn.
Experterna har alltså blivit så vanliga att det nu till och med skrivs historia om dem, och det finns inte mycket som tyder på att de är på väg att försvinna. I alla fall inte vad det gäller barn och barnuppfostran. Fortfarande delas Folkhälsoinstitutets skrifter ut till nyblivna föräldrar, mamma- och pappagrupper fortsätter att växa, medan blöjtillverkare och barnmatsföretag passar på att skicka ut sina expertråd och tips om alltifrån goda sängvanor till babymassage. Tonen är visserligen tillåtande i de officiella skrifterna – föräldrar råds till och med att inte lita på experter utan på sig själva -, men det betonas samtidigt vilket ansvar det innebär att vara förälder. Detta, sägs det, kräver både kunskap och självkännedom. Och denna kunskap liksom självförtroendet att våga vara förälder är det tydligen experterna som ska ge oss, i dag liksom för hundra år sedan.
