Enorma hotell och dyra bostadsrätter breder ut sig i Baltimores hamn. Klyftan mellan denna stadsdel och den övriga, till stor del försummade, staden växer.
I kriminalserien ”The Wire”, vars fjärde säsong visats i SVT under hösten, skildras en stad där den svarta majoritetsbefolkningen är nerdragen i knark, gängkrig och hopplöshet. Politikerna är korrupta och poliserna desillusionerade. Staden är Baltimore och tro det eller ej, men trots knarkproblemen i de gamla charmiga radhuslängorna utgör dess innerstad en glittrande turistmetropol med många miljoner besökare varje år. Det handlar om två olika världar som rumsligt sett lever sida vid sida, men som erfarenhetsmässigt aldrig möts.
”The Wire” och dess rakare och enklare föregångare ”Uppdrag Mord” är en nagel i ögat på lokala makthavare som vill framhäva stadens företräden för en besökare: den attraktiva hamnen med dess fiskrestauranger, nöjesanläggningar och shopping som attraherar mängder av turister varje sommar. Helst bör vi inte nämna de drygt 40 000 övergivna radhusbostäderna och de problem som dessa drar till sig.
Baltimores stadsplanering har en fascinerande efterkrigshistoria. Historikern Stephen V Ward berättar i antologin Culture, Urbanism and Planning (red Javier Monclus och Manuel Guardia, Ashgate, 293 s) om hur städer åter skulle göras trivsamma och underhållande som ett svar på ekonomisk och social stagnation. Pionjären hette James Rouse, en byggherre som kom att bli känd för den så kallade Baltimoremodellen men också för sina festival marketplaces, gallerior för underhållning och lyxkonsumtion.
Berättelsen börjar 1954 då stadens fastighetsvärden hade börjat dala och den vita medelklassen utvandrade till förorterna. En kommitté bildades för att vända utvecklingen och presenterade fyra år senare en till stora delar privatfinansierad plan för att förnya en del av innerstaden. Resultatet blev Charles Center, ett modernistiskt glas- och betongbygge med såväl kontor och boende som affärer.
År 1964 växte ambitionerna avsevärt i och med att kommittén lanserade en plan för förnyelsen av inre hamnen. Nu hämtades dock finansieringen till stor del från offentliga skattkistor, huvudsakligen stadens och den federala statens. Projektet var ett privat-offentligt partnerskap av det slag som senare blev populärt bland annat i Storbritannien på 80-talet. Det omfattade experter och nätverk från privat sektor även om det var staden eller andra offentliga organ som var byggherre.
Ward undviker, omedvetet eller avsiktligt, att ta upp en parallell utveckling i Baltimore. 50- och 60-talen innebar en kraftig polarisering mellan svarta och vita. Staden gick från att ha varit en huvudsakligen vit stad till att få ett snabbt växande inslag av fattig svart befolkning som flyttade in söderifrån för att söka de industrijobb som redan höll på att försvinna från staden. Den utvecklingen, som kallats blockbusting, innebar att cyniska fastighetsmäklare utnyttjade den vita medelklassens rädsla för den inflyttande svarta arbetarklassen.
Utvecklingen som gjorde West Baltimore – den stadsdel i vilken ”The Wire” utspelas – svart beskrivs av Edward Durr i ”Blockbusting in Baltimore” (1997). Resultatet blev att vita sålde sina radhus till underpris och förskansade sig i förorten, medan allt fler svarta fick trängas ihop i innerstadens alldeles för få bostäder. Processen påskyndades kraftigt av federala motorvägsbyggen som gjorde det mycket enklare att bo i förorten och pendla in till staden.
I slutet av 60-talet befann sig samhället nära ett fullständigt sammanbrott. Liksom i andra amerikanska städer utbröt våldsamma raskravaller efter mordet på Martin Luther King. De vitas skräck för den svarte ”andre” späddes på ytterligare och innerstaden polariserades mellan en kraftigt förslummad yttre del där svarta och koreaner fick bo, och en inre del med kontor och nöjesanläggningar.
Den radikala kulturgeografen David Harvey har i ”The Condition of Postmodernity” (1989) och i flera artiklar beskrivit Inner Harbor som en karnevalmask, en vacker fasad som förs upp för att dölja ett ruttnande innanmäte. Han tog utgångspunkt i raskravallerna 1968 och ser den påföljande utvecklingen av innerstaden med dess postmodernistiska arkitektur som en reaktion på de växande ras- och klassklyftorna i det amerikanska samhället. Inre hamnen skall locka en penningstinn medel- och överklass med ofarliga nöjen. I dag har vi en situation där de svarta i hög grad har lågbetalda tjänsteyrken som väktare och städare, medan vita dominerar inom högbetalda tjänsteyrken där högre utbildning ofta är en förutsättning. Två stora arbetsgivare, Johns Hopkins University och Mercy Hospital, har ett starkt inflytande över stadens utveckling.
Byggherren Martin Millspaugh ger i antologin Waterfronts in Post-industrial Cities (red Richard Marshall, Spon Press, 194 s) ett självupplevt perspektiv på utvecklingen i Inner Harbor. Resultatet är en hyllning till förnyelsen, vilket inte är ovanligt i forskningen om waterfronts, som ofta förs av framgångsrika entreprenörer, arkitekter och byggherrar som själva varit insyltade i de studerade byggprojekten. Millspaughs bidrag är ett belysande exempel på att den som sitter med stora praktiska erfarenheter om förnyelseprogrammens fällor och möjligheter ofta saknar den kritiska blicken och distansen till föremålet. En sådan text måste i första hand ses som ett vittnesmål, inte som ett kritiskt forskningsresultat.
Historier om detta enorma hamnprojekt brukar säga att det var en ensam stark man, borgmästaren Donald Schaefer, som personligen såg till att det faktiskt genomfördes under 70-talet. Schaefer, som senare blev guvernör, är i dag närmast en mytisk gestalt på grund av sitt sätt att detaljstyra och ta personligt ansvar för politiken. Dagens lokala politiker är bara en skugga av Schaefer som tycktes förkroppsliga borgerlighetens moral, affärssinne och flit. I början av 80-talet var Baltimore känd som staden som genomgått ett under. Strax efter att de stora turistanläggningarna hade färdigställts, år 1983, besöktes Baltimore av 4000 representanter från närmare hundratalet städer spridda över världen. Baltimore befann sig i byggherrars, stadsplanerares och lokalpolitikers blickfång. Särskilt brittiska industristäder i kris fattade under 80-talet intresse för Baltimores metamorfos från ful ankunge till svan.
Nu var det emellertid så att delar av inre hamnen byggde på illusioner. Eftersom det federala systemet för subventioner och skattelättnader var mycket komplicerat framstod projektet lätt som mer privatfinansierat än vad som var fallet. Svenske arkitekten Kaj Granath drar i sin nyligen utkomna avhandling Respektfull förnyelse. Om kunskap och öppenhet i stadsplaneringsprocessen (Chalmers tekniska högskola, 179 s) fram tidslinjen till det tidiga 2000-talet, och visar där hur drömmen om inre hamnen har förfelats på senare år.
Idén var från början att göra den oattraktiva hamnen tillgänglig för allmänheten och att öppna den för småbåtar och turism. Ett planerat motorvägsbygge som skulle gå rakt genom hamnen stoppades genom högljudda protester från invånarna i Fells Point och Federal Hill, två bostadsområden intill hamnen. På den tiden räknades fortfarande medborgarnas röst, och staden försökte verkligen planera innerstaden.
Under 90-talet har däremot frånvaron av planering varit regel. Ett problem var att byggandet hade avstannat helt i amerikanska städer. För staden handlade det om att med alla tänkbara medel locka till sig de få investerare som var intresserade av att bygga. Under tidigt 90-tal byggdes två stora arenor intill hamnen. Något senare planerades de första skyskraporna i hamnen, trots protester från boende som förgäves organiserade sitt motstånd i en grupp kallad Waterfront League. År 2001 invigdes ett trettiotvå våningar högt hotell, Marriott, och följs nu åt av två nästan lika höga torn. Byggnaderna är av en helt annan skala än tidigare byggnader i hamnen och visar karaktären hos framtidens Inner Harbor: massiv och ogenomtränglig.
Efter hand har fastighetsspekulanter tagit över hamnen, och i dag byggs den igen med enorma hotell och övervärderade bostadsrätter. Hamnen med dess vattenspegel blir allt mindre tillgänglig för dem som inte är förmögna, och därmed blir klyftan mellan denna stadsdel och den övriga, till stora delar förslummade, staden ännu större. Som den uppenbarligen luttrade stadsforskaren Kunzman skrivit: ”Varje berättelse om förnyelseprojekt börjar med poesi och slutar med fastighetsaffärer.” Inre hamnen, liksom många andra innerstadsprojekt, är i dag inte längre samhällsprojekt utan har vinst som enda mål, och därmed har de förlorat sin tidigare legitimitet för offentligheten. Inner Harbor har, säger kritiker, visat sitt rätta ansikte.
Det fanns åtminstone ett starkt skäl till varför Baltimoremodellen spreds över världen under 80-talet. Staden reste sig praktiskt taget ur askan, som lämnats av industrin när den flyttade ut, och blev en stor turistdestination på bara tiotalet år. James Rouse skapelse Harborplace, inre hamnens kronjuvel när restaurang- och butiksgallerian öppnades 1980, lockade bara under sitt första år 18 miljoner besökare. Boston hade genomgått en liknande utveckling något tidigare – även där var Rouse tidigt inblandad, men genom sin framträdande plats i USA:s historia var Boston redan en etablerad turistdestination (mycket i egenskap av platsen för det första artikulerade motståndet mot den brittiska kolonialmakten).
Under decenniets första år uppförde Rouse liknande anläggningar i en rad amerikanska städer, även om de stora statsanslagens tid definitivt var förbi. Ronald Reagan skar genast kraftigt i utgifterna för stadsförnyelse när han tillträdde presidentposten 1981. Numera finns snarlika kopior av Harborplace bland annat vid South Street Seaport i New York, Sydneys Darling Harbour och Port Vell i Barcelona. New Yorks version har dock ansetts vara mindre lyckad, inte minst som den ligger som en isolerad ö i södra Manhattans finanskvarter. Som Ward visar kan listan göras lång på stora städer spridda över världen som låtit sig influeras av Baltimore.
Historikern Nicholas Dagen Bloom ger i Merchant of Illusion: James Rouse, America’s Salesman of the Businessman’s Utopia (Ohio State University Press, 223 s) en biografi över Rouses livsverk, och Baltimoreprojekten som Rouse ägnade sig åt under senare delen av sitt liv ägnas en stor del av boken. Till skillnad från senare byggherrar i Baltimore var James Rouse trots allt en upplyst kapitalist. I en tid då kalla kriget var mycket verkligt och Sovjetunionen var USA:s fiende ville han visa att kapitalismen hade ett samvete. Rouse var långt från socialist men lät sig ändå påverkas av socialdemokratisk ideologi. Han ville i grunden reformera boendet i Baltimore, och lät grunda mönsterförorten Columbia utanför Washington DC, där vita och svarta, välmående och mindre bemedlade skulle leva sida vid sida. Columbia av i dag har emellertid utvecklats till en förort för de förmögna.
Dagen Bloom nyanserar bilden av Baltimoremodellens framgång något genom att peka på att flera städer begick stora misstag när de okritiskt kopierade Harborplace, som Flint i delstaten Michigan där bilindustrin hade lagts ner och där arbetslösheten var tjugofyra procent när Water Street öppnade portarna. Fiaskot var ett faktum i Flint. Baltimoremodellen är inte ett framgångsrecept som kan lagas om och om igen utan att ta hänsyn till platsernas historia och förutsättningar.
