Under ett hemligt krigsspel 1993 övergav den svenska regeringen neutraliteten. Sverige stödde i stället de baltiska staterna mot ett aggressivt Ryssland. Valet var lika överraskande som logiskt: inte sedan andra världskriget hade Sverige spelat en så aktiv och central roll i vårt närområde som åren kring Baltikums frigörelse 1989-94.
För första gången finns nu en skildring av Sveriges samlade agerande i Baltikum under dessa dramatiska år. Den ges i två böcker skrivna av Lars Peter Fredén – den svenske diplomat som mer än någon annan agerade i händelsernas centrum. Förra året kom Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989–1991 (Atlantis, 324 s). Nu finns fortsättningen i Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska staternas första år i självständighet 1991-94 (Atlantis, 528 s).
I Sverige kopplas ofta det kalla krigets slut till Berlinmurens fall i november 1989. Månaderna dessförinnan hade Sovjetledaren Michail Gorbatjov brutit med historien genom att vägra sätta in sovjetiska stridsvagnar mot det östtyska folket. Nationalencyklopedien uppger också att kalla kriget upphörde 1989-90. Årtalet 1990 syftar på att den globala konfrontationen mellan supermakterna USA och Sovjet avtog då.
Men om vi i stället riktar blicken österut så blir slutdatum för kalla kriget ett annat. De estniska, lettiska och litauiska folkens frihetskamp mot Sovjetimperiet pågick till 1991. Inte förrän 1994 kunde de dra en suck av lättnad då de sista ryska förbanden drogs bort. Våra östra grannfolk är ofta en blind fläck i det svenska medvetandet. För den som vill förbättra både synfält och närminne finns nu chansen. Fredéns skildring utgör med sina noter, personförteckningar och kalendarier över händelserna ett referensverk av internationell klass.
Åter till november 1989. Helt i skymundan av frigörelsen i Sovjetimperiets utkanter besökte då den ännu okände svenske diplomaten Lars Fredén Sovjetrepubliken Lettland. Det var hans andra besök i Riga och han skulle tala inför sällskapet Lettland-Sverige som just inrättats. Sverige hade vid den tiden inte någon klar Baltikumpolitik och den 38-årige diplomatens räddningsplanka blev att tala allmänt om nära band mellan länderna.
Då reste sig en gammal man i publiken: ”Herr konsul, ni talar om de nära banden! För min del vill jag bara säga att mina minnen från Sverige, de finns här på mina handleder.” Så lyfte gamlingen, profetliknande, upp sina armar märkta av djupa ärr. Det gick ett sus genom auditoriet. Mannen var en överlevande från Baltutlämningen. En av de 146 balter i tysk uniform som 1946 tvingades tillbaka till Sovjet av svenska regeringen. På kajen i Trelleborg hade han försökt begå självmord genom att slå sönder glaset i militärbussen och skära upp handlederna. Förstämning spred sig i salen men Fredén räddade situationen genom att förklara att baltutlämningen även i Sverige var kontroversiell och trycka mannens hand.
Episoden blixtbelyser en plågsam gemensam historia. På andra sidan Östersjöns järnridå en massiv baltisk misstro mot Sverige. Och hos oss en neutralitetspolitik med solidaritet med förtryckta folk långt borta – men mestadels en stum tystnad inför balternas decennier i fångenskap.
Mötet i Riga 1989 pekade också framåt, mot försoning och gottgörelse. En situation som riskerade att spåra ur och förvärras räddades genom snabb analys och agerande. En krishantering i mikroformat. Epilogen kom i juni 1994 när 40 legionärer från baltutlämningen besökte Sverige och togs emot av utrikesministern och kungen.
Krishantering genom förebyggande diplomati i allt större format är det återkommande temat i Fredéns verk. För oss journalister som skrev om Baltikum var Fredén känd som en vandrande uppslagsbok. Lika kunnig och full med fakta som han var – lika diskret var han då om sina uppdrag.
”Förvandlingar” är en initierad frontskildring från den baltiska självständighetskampen. Här påminns vi om hur utrikesminister Sten Andersson 1989 fick löpa gatlopp i svenska medier för sina svar i Tallinn och Vilnius att Baltikum inte var ockuperat. Det var folkrättsligt korrekt, men politiskt tondövt och enligt Fredén var orsaken att utrikesministern helt enkelt inte hade läst på inför resan. Sveriges accept av Sovjets återerövring av Baltikum 1944 hade ändå fördelen att vi 45 år senare kunde sända våra diplomater dit andra länder inte kunde.
Fredén (och hans chef, generalkonsuln Dag Sebastian Ahlander i Leningrad, som 1992 gav ut sin bok ”Spelet om Baltikum”) rapporterade inte endast hemåt. De understödde alltmer frigörelsen och Sveriges flagga markerade internationell närvaro på vad Moskva dittills sett som sin egen förgård.
I det sovjetiska medvetandet var de baltiska staternas korta självständighet (1920-40) nämligen just – en parentes. Det Gorbatjovs regim inte gjorde i Östberlin skedde i stället i Riga och Vilnius i januari 1991: pansar sändes ut för att krossa folkens självständighetskamp. Fredén var som förste västdiplomat modigt på plats i Vilnius och skildrar det dramatiska och till slut misslyckade sovjetiska kuppförsöket där.
I Moskva utsattes Gorbatjov själv för ett kuppförsök i augusti 1991. Balterna grep då tillfället och återupprättade sin självständighet.
För svensk del sammanföll detta med riksdagsvalet i september 1991. Ingvar Carlssons s-regering efterträddes av Carl Bildts borgerliga fyrpartiregering och svensk säkerhetspolitik fick en nystart. Fredén med sitt stora kontaktnät i Baltikum lyftes in i den svenska maktens centrum som opolitisk tjänsteman. Uppgift: att vara databank och idégivare till statsminister Bildt och dennes specielle sändebud för Baltikumfrågor. Det innebar spel på hög nivå där Fredén gjorde 50 resor till Tallinn, Riga, Vilnius, Moskva och Washington.
Europas säkerhetspolitiska karta ritades om under 90-talet och Sveriges egenintresse var att inte hamna i ett sämre läge. Metoden var att åter knyta politiska, ekonomiska och andra band med våra nyfunna grannar. När Ryssland krympt till 1500-talets gränser gällde det också att få bort resterna av Sovjets militära hot.
De stolta balterna konfronterades 1991 med problem som de behövde hjälp med: behandlingen av de ryska befolkningsgrupperna, de ryska trupperna, ryska militära spanings- och atomanläggningar, de pensionerade ryska officerarna och kontrollen av de egna territorierna med mera. I alla dessa frågor fanns risken för akuta kriser som kunde ha spårat ur totalt, ytterst i våldshandlingar. Flera avvärjdes genom skytteldiplomati med Bildt och Fredén i nyckelrollerna. Stockholm var också informell informationscentral för ledande västländers insatser. Den höga svenska aktiviteten i Baltikum blev en del av Sveriges inträdesbiljett under våra egna EU-förhandlingar (jämsides med svensk fredstrupp i Balkankrigen).
I ”Återkomster” använder Fredén ännu hemligt material i budskap till och från Rysslands president Boris Jeltsin. Luckor fylls av intervjuer, exempelvis med Estlands förre president Lennart Meri, nyligen avliden. Här ges fascinerade interiörer från hur Meri 1994 gjorde upp med Jeltsin (Sverige närvarade symboliskt i form av en flaska Absolut vodka som tömdes).
Inom svensk diplomati är Fredéns initierade skildring unik. Böckerna utgör den mest omfattande och initierade skildringen av svensk säkerhetspolitik sedan krigsåren. En motsvarighet är diplomaten Sven Grafströms postumt utgivna ”Anteckningar 1938-54”. Både Grafström och Fredén verkade under dramatiska år.
”Det visade sig att en liten stat som Sverige ibland kan spela en betydelsefull roll, inte som medlare men som budbärare, dialogpartner och opinionsbildare”, skriver Fredén. Ett exempel är den enorma ryska missilförsvarsradarn i Skrunda i Lettland. Dess existens var reglerad i avtal mellan Sovjet och USA, vilket äventyrade Rysslands hela truppreträtt från Lettland. Här för oss Fredén ända in i Vita husets Situation Room. Han var ende utomstående i möten mellan USA:s president Bill Clinton och de lettiska partiledarna. Det kändes ”som att vara lots på ett jättefartyg”. Sveriges uppgift var att mjuka upp och ”leverera” letterna medan USA skulle övertyga och ”leverera” Ryssland – det lyckades.
Med ”Återkomster” får vi också de första interiörerna från statsminister Bildts kansli, en sammansatt bild. ”Lika kyligt resonerande och flexibel som han kunde vara i sakfrågor, lika känslobetonat inflexibel kunde han bli när vissa principer stod på spel.” När Ingvar Carlsson återkom som statsminister 1994 växlades svensk Baltikumpolitik ner i en lägre växel. Dels sågs balterna som ”normala” länder, dels tyckte socialdemokraterna att Bildtregeringen varit väl äventyrlig. Carl Bildts stora Baltikumtal i november 1993, om att Sverige inte kunde stå neutralt om våra tre grannar angreps, kritiserades för att vara ”nykarolinskt” och ett övertramp.
Fredén skriver att Baltikumtalet inte innebar något nytt. Här håller jag inte med. Sveriges säkerhetspolitiska doktrin hade länge inneburit ett slags automatisk neutralitet (”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”). 1992 ändrade Bildt-regeringen i samråd med s-ledaren Ingvar Carlsson detta till att neutraliteten blev en
möjlighet bland flera (”att kunna vara neutralt vid krig i vårt närområde”). Men vad Bildt sade i talet 1993 var att han hade ”svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val” om balterna angreps. Fredén konstaterar att neutralitet var otänkbar. Neutraliteten som 1992 varit möjlig blev alltså omöjlig 1993 – onekligen en nyhet.
Men varför sade Bildt så? Först i februari 1995 kunde SvD avslöja orsaken. Den svenska regeringen hade i maj 1993 samlats i ett bergrum och hållit en topphemlig krigsövning. Övningen hade täcknamnet Carina. (Namnet och detaljerade fakta ströks vid publiceringen 1995. Detta för att undvika ett tryckfrihetsåtal mot SvD, vilket visar hur känsligt läget då ännu var.)
I övningen angrep Ryssland de baltiska staterna både genom ryska friskaror ledda av utbrytargeneraler och invasion stödd från Moskva. I spelet bröt neutralitetspolitiken ihop. I motsats till 1940 då Norges kung Haakon inte fick stanna i Sverige gav regeringen i övningen 1993 den estniska regeringen asyl. Sverige kunde
inte plötsligt avbryta sitt engagemang på hög nivå för de baltiska grannarna. Regeringen gick inte in i kriget så länge övningen varade, men gav massivt stöd, som under finska vinterkriget mot Sovjet 1939-40. Det unika med övningen var att alla fyra partiledarna deltog och beslutade överge den officiella doktrinen.
I verkligheten handlade dock regeringen Bildt påfallande försiktigt i militära frågor. Det militärt starka Sveriges stöd till balterna var de första åren försiktigt (Finland hade lägre politisk profil men skänkte tyngre vapen till Estland).
I januari 2002 när Estland, Lettland och Litauen förhandlade om EU-inträde gav utrikesminister Anna Lindh i sak samma signal som Bildt 1993. Det var svårt att tänka sig Sverige neutralt om ett EU-land angreps. I dag går svenska försvaret helt in för internationella militära insatser. Sverige leder den Nordic Battle Group som 2008 ska rycka ut under EU-flagg. Där ingår även Nato-länderna Estland och Norge.
Officiellt kallar sig Sverige fortfarande militärt alliansfritt. Men i dag saknas analyser, linjetal och öppna debatter om både möjligheter och risker med dagens säkerhetspolitik. Tillåts regeringen Persson hålla krisövningar där politiken bryter samman? En början vore att läsa Fredéns verk. För den som känner sin nutidshistoria och sin egen position löper mindre risk att hamna i ett sämre läge när den säkerhetspolitiska kartan åter ritas om.
