Serbiska milismän har bränt ner kroatiska och muslimska hus. De har våldtagit kroatiska och muslimska kvinnor, mördat kroatiska och muslimska barn, plundrat kroatiska och muslimska familjer samt provocerat fram hat mot alla kroater och muslimer, till och med mot alla som inte är serber... Detta har nu skett i stor skala.
Männen i Den serbiska vakten [en milisgrupp] berättade om hur 20 av dem hade våldtagit en 13-årig muslimsk flicka. De var inte med om några strider, och inga serber hade heller massakrerats där [...] De finns inga exempel på att serber har drabbas på liknande sätt som muslimerna i Nevesinje, Trebinje eller Foca.
Där [i Kroatien] finns flera miliser från Serbien, som chetniks, Dusan ”den förskräckliges” styrkor och andra frivilliga vars främsta mål inte är att delta i kriget, utan att plundra och begå övergrepp mot den oskyldiga kroatiska civilbefolkningen.
De flesta serbiska milismän är ”stora patrioter” som aldrig lämnar tv:n eller ”befriare” som är kapabla till vad som helst. Men dessa miliser samlas helst kring guldaffärer, banker och välfyllda affärer. De har inget militärt värde. Men de plundrar bra.
Citaten ovan handlar om krigen i före detta Jugoslavien. Nej, de härrör inte ifrån korrupta amerikanska medier, onyanserade liberala debattörer eller antiserbiska västliga journalister. De kommer från initierade serbiska källor under krigen. De kommer i tur och ordning från en krönika av Mira Markovic (Slobodan Milosevics fru) från oktober 1994, ett uttalande som en milisledares fru gjorde för serbiska medier i maj 1993, en rapport från fronten till den jugoslaviska arméns högkvarter i Belgrad den 23 oktober 1991, samt från en intervju med bosnienserbernas överbefälhavare Ratko Mladic i den bosnienserbiska arméns tidning i juni 1995. De härrör alltså från tiden innan massakern på tusentals muslimer i Srebrenica.
Citaten står att finna i Norman Cigars och Paul Williams fylliga Indictment at the Hague: The Milosevic Regime and Crimes of the Balkan Wars (New York University Press, 2002, 339 s), som består av en genomgång av några av de brott regimen ansvarade för. Cigar och Williams är forskare och arbetade med boken när resurserna till domstolen i Haag var knappa. Därför gick de igenom källor om brotten som kunde vara till underlag för åtal, vilka sedan sammanställdes och publicerades.
När man läser denna välbelagda dokumentation slås man till att börja med av att allt tal om att krigen var framsprungna ur ”historiskt hat mellan folken” eller ”urgamla motsättningar” är nys. I stället framträder en bild av hur nätverk av socialistiska och högerextrema politiker, höga tjänstemän, militärer och poliser samt gangsters och kriminella samverkade i välorganiserade operationer för att fördriva ickeserber. Orsakerna var flera, alltifrån chauvinistisk nationalism och tron att det man gjorde var defensivt och förebyggande till ren vinningslystnad.
Boken behandlar främst övergreppen under kriget i Kroatien 1991 och inledningsskedet av kriget i Bosnien 1992. Det serbiska inrikesministeriet (som har egna väpnade styrkor), den jugoslaviska arméns säkerhetstjänst och delar av den tungt beväpnade polisen har, enligt Cigar och Williams, stor skuld i krigsutbrotten och övergreppen. Och författarna belägger detaljerna i förloppen. Milisgrupperna - skyldiga till de värsta övergreppen - var ofta berusade och illa disciplinerade, men deras insatser samordnades på högre ort, läs Belgrad. För krig och övergrepp sker sällan spontant. De är beroende av vapendistribution, samordnade transporter, chartrade bussar, tillförsel av bränsle och ammunition, dolda penningflöden från statens budget till vapenköp och så vidare. Samt enskilda personer som sitter vid sina skrivbord och kontor och organiserar detta.
En fallstudie (som bygger på intervjuer med nästan 1 000 personer utförda i regi av Ludwig Boltzmann Institute for Human Rights) beskriver hur den etniska rensningen av staden Zvornik i östra Bosnien gick till. Detta är alltså bara en av många kommuner som drabbades av de serbiska nationalisterna våren 1992. Zvornik, en stad med 80 000 invånare varav drygt hälften muslimer, ligger vid Drina på gränsen mellan Serbien och Bosnien. Det är en viktig väg- och järnvägsknut. Redan årsskiftet 1991/92 placerades jugoslaviska stridsvagnar ut kring staden. Under senvintern ökade den militära närvaron från den jugoslaviska armén, men soldaterna bar serbiska symboler. Många tillhörde de förband som hösten innan slagits i Kroatien, vid Vukovar där omfattande övergrepp begicks sedan staden fallit.
Polisen i Zvornik var både serbisk och muslimsk, och arbetade under våren i blandade patruller för att markera den då ännu påbjudna etniska samlevnaden. Detta förändrades plötsligt den första veckan i april, då de serbiska poliserna tog med sig vapen, bilar och utrustning och lämnade staden. Den 7 april anlände sedan milisledaren Arkan och hans män till Zvornik, och dagen därpå besköts staden med artilleri ifrån själva Serbien och av krypskyttar. Den jugoslaviska armén i samarbete med Arkans Tigrar och Seseljs chetniks (Vojislav Seselj var partiledare för det serbiska radikala partiet och ledare för chetnikmilisen) intog sedan staden, ett par dagar efter att Bosnien hade förklarat sig självständigt efter folkomröstningen.
När staden intagits regerade Seseljs och Arkans män; de plundrade, våldtog, torterade och mördade. En FN-tjänsteman, José Maria Mendiluce, passerade staden i bil en av dessa dagar och såg serbiska milismän fylla flera lastbilsflak med döda kroppar av civila - även barn, kvinnor och åldringar. Många muslimer flydde omedelbart staden. En serbisk kriskommitté tog över administrationen den 8 april och vädjade till flyktingarna att återvända. Få vågade, eftersom milismännen fortfarande skövlade staden.
En deklaration från de nya myndigheterna sade att alla män behövde ett nytt pass från Zvorniks nya serbiska myndigheter för att få röra sig fritt. Flera av de muslimska män som ansökte om ett sådant pass hos polisen deporterades då till ett uppsamlingsläger där många misshandlades och mördades. Muslimer förbjöds sedan att arbeta såvida de inte arbetade på sjukhuset. De flesta serber som bodde i Zvornik hade lämnat staden dagarna kring attacken. När anfallet kom valde några få att delta i förföljelserna av sina grannar, medan de flesta var passiva och inte ens vågade tala med sina muslimska grannar av rädsla för de serbiska nationalister som regerade staden, men somliga hjälpte dem med exempelvis mat (även matbutikerna hade plundrats av milismännen). Åtskilliga av de intervjuade vittnade om en särskild händelse, när en ung serbisk kvinna höggs ihjäl med kniv av serbiska milismän efter att hon försökt skydda sina muslimska vänner.
Efter denna inledande terror sände Radio Zvornik ut meddelanden att alla bosatta i Zvornik måste registrera sina bostäder och ägodelar före den 15 maj, annars skulle de tillfalla de serbiska myndigheterna. Många flyktingar återvände för att inte förlora sina hus, men bara för att finna nya milisgrupper i staden. Och åtskilliga av återvändarna fängslades i läger. Samtidigt hade en ”Byrå för husbyten” skapats. Muslimerna utlovades (falskeligen) hus i andra delar av Bosnien om de gav sitt hus till de serbiska myndigheterna i Zvornik. Många skrev över sina hus till de serbiska myndigheterna för att få lämna staden där de ständigt svävade i livsfara, och få de rätta stämplarna i de identitetshandlingar som krävdes för att kunna ta sig genom vägspärrarna som hade satts upp runt staden.
Den etniska rensningen skedde alltså i två faser: en första med våldsam terror, en andra med administrativa medel. Att detta var en välorganiserad operation råder det knappast tvekan om. Eller med milisledaren Seseljs egna ord: ”Operationen i Zvornik hade förberetts sedan lång tid tillbaka. Och den genomfördes väl.” Seselj sitter nu i Haag anklagad för brott mot mänskligheten.
Det brukar sägas att övergrepp sker i många eller alla krig, men det ska kanske betonas att rensningen av Zvornik skedde ett par dagar efter de skottlossningar i Sarajevo den 6 april som brukar ses som början på kriget i Bosnien. Det rådde alltså inget krig i staden eller den delen av Bosnien när rensningen skedde.
En del av övergreppen, och delvis en motor för dem, var själva plundringen. Cigar och Williams belägger hur hela lastbilskonvojer med stöldgods gick österut, till Serbien, under kriget i Kroatien och under början av kriget i Bosnien. Höga militärer i jugoslaviska armén har vittnat om att de flesta frivilliga deltog mest för att plundra, och att de flesta sedan återvände med en ny stulen bil fylld med stöldgods. Vid Dubrovnik stals stora segelbåtar som transporterades med lastbilar till Belgrad. Den före detta direktören för Belgrads konstmuseum har hävdat att serbiska miliser tog hem tusentals konstföremål som krigsbyte, och att Arkan var den största profitören på detta område. Även flyktingar från Bosnien, som tog sig över Drina till Serbien för transit till annat land, har vittnat om att Arkans milis behärskade broarna och tog mellan 500 och 800 D-mark per flykting för att släppa dem vidare till transit i Serbien.
Det säger sig självt att myndigheterna i Serbien kände till och hade kunnat stoppa den storskaliga plundringen om de hade velat. Seselj har vittnat om att hans chetniks utrustades och beväpnades av det serbiska inrikesministeriets specialstyrkor och att deras operationer organiserades av Serbiens säkerhetstjänst i samröre med den jugoslaviska armén. Arkans män var beväpnade av och opererade i samarbete med den jugoslaviska armén. Många av milismännen rekryterades från den undre världen: 20 procent fanns i polisregistren enligt en undersökning från 1991.
Detta betyder naturligtvis inte att alla serber är skyldiga, eller att bara serber är skyldiga. Den extrema nationalismen vänder sig inte bara mot andra folk, utan även mot de medlemmar av det egna folket som utmanar och ifrågasätter ideologin. Vittnesmålen i boken talar också om hur oppositionella serber förföljts av de hårdföra milismännen, om hur serber som vägrat mörda muslimer i lägren har skjutits ihjäl, om hur serber som försökt hjälpa sina muslimska grannar har mördats. Krigens och övergreppens aktörer var inte de olika folken, utan enskilda personer och organisationer. Enligt Cigar och Williams använde Milosevic miliserna även för att bli av med kompromissvilliga serber som ville förhandla fram fredliga lösningar på konflikterna i krigens initialskeden. De användes även mot den interna oppositionen i Serbien runt 1990.
Kriget i Bosnien beskrivs ofta som ett inbördeskrig. Men den bosnienserbiska sidan beväpnades från själva Serbien. Enligt Cigar och Williams sträckte sig involveringen från Belgrad längre än så. Sommaren 1995 fanns säkerhetsstyrkor och poliser från Serbien i delar av den bosnienserbiska republiken. Enligt bosnienserbiska medier betedde sig dessa illa mot den serbiska lokalbefolkningen och uppfattades som en ockupation från Belgrad.
Cigar och Williams tar bara upp övergrepp från Milosevicsidan, vilka i och för sig också är de mest omfattande. I dag sitter även kroater och muslimer i Haag åtalade och dömda för olika övergrepp. Vad man ska komma ihåg att dock att deras övergrepp skedde sedan krig brutit ut, och sedan deras sida utsatts för etnisk rensning och massakrer. Ingen ursäkt, men kanske en förklaring.
Mycket av detta är känt sedan tidigare, men det senaste året har det i vissa kretsar kommit att bli en sanning att de jugoslaviska upplösningskrigen var EU:s eller USA:s fel, att den serbiska sidan inte begick systematiska övergrepp och att Milosevic egentligen inte var värre än någon annan. Därför finns det behov av att friska upp minnet. För den som verkligen vill ta reda på fakta i frågan är det inga problem. Litteraturen och forskningen i ämnet växer.
