För hundra år sedan hade ”Glada Änkan” premiär i Wien, Franz Lehárs operett i vilken ett sändebud från ett mycket litet land får uppdraget att i Paris gifta sig med en rik änka för att rädda statens finanser. Allt står och faller med greve Danilo; när han håller den stenrika änkan i sina armar står fosterlandets öde bokstavligen på spel. Men Pontevedro lät misstänkt likt Montenegro och vreden var stor på Balkan. Man kände sig missförstådd, man var förlöjligad, och Lehárs operett gav upphov till diplomatiska förvecklingar.
Hundra år senare kan det verka som om inte mycket har förändrats: fortfarande skulle Balkan kunna definieras som den del av Europa där en hel stats öde kan ligga i händerna på en enda person. Men av den skönsjungande och i grunden oförarglige förföraren har blivit en brottsling som måste utlämnas till den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag; greve Danilo Danilovitj heter numera Ratko Mladiç, Radovan Karadziç eller Ante Gotovina. Och på Balkan känner man sig lika missförstådd och kränkt som för hundra år sedan eftersom krigsförbrytarna i befolkningens ögon är hjältar, en uppfattning som kanske inte alltid delas av de som regerar, men som ändå protesterar mot att möjligheten för deras land att bli upptaget i Europa gjorts beroende av vad som händer eller inte händer med en enda person. Så har en general Mladiç eller en general Gotovina tagit hela nationer som gisslan och hittills inte, trots alla deras patriotiska försäkringar, varit redo att offra sig för fosterlandet som en gång greve Danilo.
Att sådana Balkan-staters förhållande till Europa bestäms av några enstaka personer kan tolkas som utslag av västeuropeisk arrogans. De skulle behandlas som primitiva, andra klassens stater i kontinentens periferi. Det ligger väl en del i en sådan kritik; inte heller vad gäller vår arrogans har mycket ändrats sedan Lehárs dagar. Men här finns ändå en hård kärna av obehagliga fakta. Ty dessa stater har dramatiskt förlorat i betydelse genom självförvållade krig, sin envisa oförmåga att anpassa sig till en modern värld och benägenhet att ägna sig åt självömkan i stället för självrannsakan. De är fattiga, plågade av kriminalitet, korrupta, knappast rättsstater i strikt mening och skulle de kunna resa anspråk på intensiv uppmärksamhet från väst så vore det först och främst som säkerhetsproblem. ”Mladiç” eller ”Gotovina” kan se ut som etiketter för detta tillstånd som knappast låter sig förändras utan att de först avlägsnas. Ändå hör dessa stater till Europa; det gäller för Serbien, Albanien eller Makedonien lika mycket som för Kroatien, för alla långt mer än någonsin Turkiet.
Men Europa låter sig inte reduceras till ett geografiskt eller historiskt begrepp, inte ens till en kulturell gemenskap. Det Europa som här avses handlar långt mer om just rättssäkerhet, marknadsekonomiska och demokratiska spelregler, om grundläggande värden och institutioner, om ett civilt samhälle och dess förmåga till självreflektion. Det är också med ett Europa definierat i sådana termer som de
balkanska staterna har sina problem; så ser visserligen drömmen om framtiden ut, men under en tunn yta av europeisk fernissa har på Balkan alltför mycket förblivit som det alltid varit.
Titos Jugoslavien var en kommunistisk diktatur som med diktatoriska medel löste en del av de problem som de nya nationalstaterna ännu inte kunnat lösa. Men på titoismens traditioner låter sig inte en modern europeisk stat byggas och det tillhör det balkanska dilemmat att man ändå - ibland aningslöst, ibland med berått mod - verkar ha byggt vidare just på dem. Inte minst gäller det uppfattningen av makt. Kanske låter sig den balkanska statsdoktrinen definieras som ett slags patriarkalisk postfeodalism: som ett tillstånd där en politisk klass lever i problematisk symbios med ett militär-polisiärt komplex, ofta med förbindelser bortom all offentlig insyn. Det militär-polisiära komplexet är själva centrum i detta maktsystem. Det förfogar över en stor, privilegierad personal och budget samt över diverse säkerhetstjänster som i krigstid snabbt kan byggas ut med paramilitära grupper, alla infiltrerade eller mer eller mindre direkt kontrollerade från centrum. Så såg det ut redan under Tito; men då hölls detta komplex i schack med hjälp av Titos unika auktoritet och prestige. Den politiska klassen hade sista ordet. Ändå var det på 60-talet mycket nära att Titos polischef Aleksandar Rankoviç störtat honom och ryckt åt sig initiativet från den titoistiska politiska klassen.
Den skulle slutligen störtas genom Jugoslaviens upplösning och de följande krigen. Samtidigt förblev det militär-polisiära komplexet i bakgrunden i allt väsentligt intakt. Under Jugoslaviens sista dagar ägde det i praktiken ett helt land, men skulle senare splittras upp på flera mindre samtidigt som en ny politisk klass försökte etablera sig i de nationalstater som ersatt Jugoslavien. Utåt har det lyckats; Europa tillåter inga öppna militärregimer, överstarnas Grekland var den sista. Men i stater som Serbien, Bosnien eller Kroatien måste den politiska klassen ta stor hänsyn till det militär-polisiära komplexets intressen, något som leder till spänningar och ömsesidig misstro.
Först långsamt har det gått upp för omvärlden hur makt utövas i ett sådant politiskt system. Egentligen är det märkvärdigt. Ty alltsedan ”revolutionen” i Rumänien för 15 år sedan har vi kunnat studera denna politiska koreografi, ett mönster som är sig förbluffande likt över Slobodan Miloseviçs fall i Serbien bort till det senaste maktskiftet i Ukraina. Upprinnelsen är oftast densamma: ett folkligt uppror utmanar den politiska makten och om upproret är spontant eller inte är i detta sammanhang ointressant. Plötsligt befinner sig regimen under gatans tryck (varvid uthållighet ofta är folkupprorets främsta tillgång) och snart blir det nödvändigt för regimen att vädja till det militär-polisiära komplexet. Är det redo att försvara regimen? Tänker man hålla sig utanför? Eller tänker man byta sida? De rumänska, serbiska och ukrainska folkupproren avgjordes alla i det ögonblick som den militär-polisiära apparaten valde att byta sida. För att inte förlora kontrollen - då till och med inbördeskrig kan bli följden - måste maktskiftet ske snabbt, utan alltför mycket insyn och besvärande frågor. Det rumänska förblir i sin bysantinska cynism exemplariskt: förberett sedan länge och med Nicolae och Elena Ceau,sescu för säkerhets skull arkebuserade efter en parodi på rättegång, utan besvärande publik eller vittnen.
Vi kan utgå ifrån att ett sådant sidobyte föregås av hårda förhandlingar där det militär-polisiära komplexet från upprorets ledare försöker vinna olika belöningar, men också garantier och amnestier för att inte behöva ta fullt ansvar för sina insatser på den gamla regimens sida. Så överlever komplexet kanske stärkt, åtminstone intakt. Först när de som blivit hjälpta till makten offentligt avlägsnar sig från vad som beslutats i hemlighet, uppstår dramatiska problem. I Serbien mördades premiärministern Zoran Djindjiç när han överskattade sina möjligheter och försökte bryta åtminstone en del av det militär-polisiära komplexets makt genom att börja arrestera flera av dess hantlangare. Djindjiç hade förklarat den organiserade brottsligheten krig, men skrev samtidigt under sin egen dödsdom därför att han inte hållit sig till vad man kommit överens om (eller till hur överenskommelsen uppfattades av dem han förhandlat med).
De militär-polisiära komplexen på Balkan kunde kraftigt bygga ut sin makt under krigen. Men sedan avtalet i Dayton råder fred och initiativet har återgått till den politiska klassen, angelägen om att återvända till Europa och göra sitt land kredit- och salongsfähigt genom att samarbeta med Haag och det internationella samfundet. Från alla stater som varit indragna i de balkanska krigen har krigsförbrytare därför utlämnats; sent, motvilligt, ibland efterspanade som säger att de reser ”frivilligt” till Haag, en formel för att den politiska klassen ska slippa framstå som springpojke åt utländska uppdragsgivare. Men så länge som Mladiç, Karadziç eller Gotovina inte befinner sig i Haag förblir deras stater kvar i Europas väntrum.
Från Belgrad eller Zagreb brukar det heta att de inte kan gripas eftersom de gått under jorden och man inte vet var de finns. Kanske finns de till och med utomlands. Detta är dock lögnaktiga undanflykter (Haags chefsåklagare Carla Del Ponte brukar uttrycka det mer diplomatiskt när hon säger att Belgrad och Zagreb ”inte tillräckligt” samarbetar med domstolen). Men bakom lögnaktigheten döljer sig inte så mycket trots eller oförmåga som rädsla. Den politiska klassen fruktar en konflikt med sin militär och polis; de efterspanade - med undantag för Karadziç - är generaler i uniform, de hör till det militär-polisiära komplexet och åtnjuter dess beskydd. Den som ger order om att arrestera dem måste därför räkna med att inte bli åtlydd och så framstå som maktlös. Den som skulle gå längre och kanske genomdriva en utlämning befinner sig i livsfara. I Zadar, i Ante Gotovinas hemtrakter, har borgmästaren hans porträtt på väggen i tjänsterummet.
Ingen polis skulle här kunna gripa Gotovina utan att brännmärkas som förrädare. Situationen är inte annorlunda i Serbien.
Kanske ännu mer fruktar den politiska klassen den egna befolkningen. Den är uppfödd på myter om försvarskrig, om eget lidande och föreställningen om den egna nationen som offer, dessutom övertygad om att allt som talar mot detta är propaganda, dirigerad från utlandet. Dessa fosterländska myter är fortfarande så starka att den politiska klass som utmanar dem måste räkna med att befolkningen tar till barrikaderna i stället för att stanna hemma framför tv:n. Det kan låta överdrivet. Skulle serberna i dag verkligen gå ut på gatan för att försvara en general Mladiç? Eller kroaterna sin hjälte Gotovina? Ingen vet säkert. Men redan osäkerheten borde vara nog för att öka vår förståelse för de serbiska och kroatiska politikernas dilemma.
Måste då Europa insistera på att några få personer ställs inför rätta innan dessa stater kan bli medlemmar av EU? Vore det inte bättre att dra ett streck över det förflutna? Det var Titos metod: efter den väpnade kampen mot utländska ockupanter - som till största del var ett inbördeskrig - stängde hans regim detta kapitel i Balkans moderna historia. Någon genomlysning av vad som verkligen hade hänt ägde aldrig rum. Historieskrivning ersattes med hagiografi eller mytbildning, slagord som bratsvo i jedinstvo (broderskap och enighet) upphöjdes till den enda sanningen om krigsåren. Resultatet blev ett samhälle som led av svårartad minnesförlust, förbjudet att rannsaka sitt eget förflutna. Till inte ringa del bidrog detta till de krig som skulle följa under 90-talet.
Att utkräva individuellt ansvar på Balkan är därför inte bara nödvändigt ur juridisk synvinkel utan också för att upprätta en ny syn på både historia och samhälle. Om krigsförbrytare skulle få löpa, vore det dessutom ett sätt att ge den politiska klassen absolution. Ty åren av symbios med det militär-polisiära komplexet har korrumperat många och komprometterat ännu fler; mutor, förbindelser med kriminella grupper eller till privatiseringar förklädda ekonomiska oegentligheter hör sedan länge till vardagen. Den politiska klassen anstränger sig numera för att befria sig från detta beroende. Men politikerna kan inte pressa den uniformerade kasten alltför hårt utan att den i självförsvar skulle börja visa hur insyltade också politikerna är. En stor majoritet av befolkningen tillbakavisar samtidigt alla ”diktat” från omvärlden. Följaktligen är nästan alla på Balkan intresserade av att ännu en gång få gå vidare som om ingenting alls hade hänt. Att då plötsligt avstå från att dra krigsförbrytare inför rätta skulle med europeiskt sigill ge hela denna politiska vardag en aura av anständighet, helt enkelt urholka trovärdigheten hos det Europa som här fortfarande väntar på att etableras.
Omvärlden gör därför rätt i att kräva att krigsförbrytare som Mladiç, Karadziç eller Gotovina överlämnas till Haag. Allt står och faller nu som då med den enskilde. Operettens libretto gäller fortfarande. Bara Franz Lehárs musik får vi denna gång försöka klara oss utan.
