Vem drömmer du om att vara? Säger sådana drömmar något om dig, om oss och den tid vi lever i? För omkring hundra år sedan drömde skolbarn enligt en enkät i denna tidning om att vara Gustav II Adolf. Det gällde både pojkar och flickor. Inte alla, för en del drömde hellre om att vara Gustav Vasa, andra om att vara Karl XII. Först på fjärde och femte plats kom icke-kungligheter och då skilde sig pojkar och flickor åt. Pojkarna ville vara Sven Hedin och flickorna Selma Lagerlöf.
Hur ser dagens drömmar ut? Inte vet jag, men vågar anta att någon form av mediepersonlighet finns med i bilden. Och det gjorde det ju strängt taget redan för hundra år sedan eftersom Lagerlöf och Hedin liksom kungarna i hög grad var mediepersonligheter, men för att kalla dem mediepersonligheter fordras ett brett mediebegrepp, som handlar inte bara om dagstidningar (och idag etermedier), utan också om romaner, utställningar, bilder, skolböcker och så vidare.
I böcker för hundra år sedan beskrevs kungarna i uppbyggligt nationalistisk anda och skolbarnen läste såväl Hedins ”Från pol till pol” som Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Symboler förflyttades och omvandlades mellan olika medier. I skämtteckningar försågs Hedin med karolineruniform och kragstövlar.
Den traditionella press- och medievetenskapen har under senare år utmanats av en kulturhistorisk riktning som har en betydligt bredare uppfattning om vad medier är, hur de samspelar med varandra och vilken roll de spelar i samhällslivet. Ett exempel på detta är Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten. Symboler och handlingsmönster för den svenska pressens medarbetare från 1870-tal till 1930-tal (Mediehistoriskt arkiv 11, 346 s). Den lades fram i våras vid tema Kultur och Samhälle i Linköping.
Vad menas med att det våras för journalisten och vad har symboler och handlingsmönster i sammanhanget att göra? Kanske ett exempel hämtat från mellankrigstiden kan illustrera detta. Det handlar om en sentida efterhandskonstruktion, Barbro Alvings (Bangs) memoarer, men Jarlbrink menar att den fångar mellankrigstidens stämningar. Alving beskriver sina drömmar som ung om att bli journalist. Dessa drömmar var storstilade, hon skulle bli en flygande reporter som skickades hit och dit varhelst världshändelserna exploderade. Hon ville bli en känd journalist och visste vad som fordrades, nämligen en passande klädsel. På den tiden var det fråga om en trenchcoat med slängande skärpändar: ”En sådan hade jag redan. Det hade journalister i filmer.”Här har vi alltså symbolerna flygplanet och trenchcoaten samt handlingsmönstret att resa till oroshärdar.
Alving hänvisar till filmens värld och flera av oss får säkert någon av 30-talets filmhjältar framför ögonen när vi läser Alvings beskrivning av den välanvända trenchcoaten, till exempel Clark Gable i Frank Capras ”Det hände en natt”. Förutom trenchcoat bar han en grovstickad kavaj med pipa i bröstfickan. Han var oändligt nyfiken och hade en förmåga att prata med alla och envar, humoristisk och ett uns cynisk, men med ett välplacerat hjärta. Här framträdde en journalistisk personlighet värd att bli och stolt att vara. Den här journalistdrömmen – så såg den inte ut 50 år tidigare och så ser den inte ut idag heller. Men på 1930-talet var reportern ett med det moderna.
Under 1800-talets senare del framställdes journalister i text och bild med sax och klisterburk i handen. De satt och klippte ut bitar ur andra tidningar och fyllde på det sättet spalterna i den egna tidningen. Då var inte journalist någon etablerad term. Under denna tid talades det ofta om publicister och litteratörer. Publicisterna var enkelt uttryckt fint folk som skrev personligt hållna betraktelser och gjorde sina utspel på litteraturens och politikens fält. Litteratörerna kunde till exempel i August Strindbergs ”Röda rummet” framställas som en illa sedd samling brödskrivare som utan tvekan på en vresig redaktionschefs kommandon skandaliserade eller hyllade människor.
Det fanns vid denna tid en annan berättelse om journalister som hade framtiden för sig. Den handlade om reportern. Här var journalister inte någon som vidarebefordrade andras mer eller mindre pålitliga sanningar. I reportagen gjordes klart att det som var värt att veta endast kunde förmedlas av reportern. För detta fordrades att reportern lämnade redaktionsbordet, klisterburken och saxen. Det kunde handla om sedesskildringar som i Claës Lundins ”Omnibuskåserier” från färder med hästdragen buss i Stockholm. Här fanns också det stora äventyret i den enormt uppmärksammade skildringen av Stanley, han som under umbäranden och strapatser fann Livingstone.
Kring sekelskiftet 1900 uppträdde termer som journalist, reporter och redaktör. Stor roll spelade berättelserna om nya journalisttyper i föregångslandet USA. En annan ny kulturtyp var den kvinnliga journalisten, ibland kallad pennskaftet efter Elin Wägners roman från 1910. Wägner tecknade här ett liv av ständig jakt på små och stora händelser där ett pennskaft i Stockholms tidningsvärld ena dagen satt vid referentbordet i Folkets hus A-sal med de andra murvlarna och sedan rusade till redaktionslokalen och skrev referatet mitt i natten. Nästa dag kunde hon få uppdraget att åka till Södermalm och intervjua en skräddare, som vunnit på lotteri eller en arbetarhustru, vars man för en timme sedan fallit ner från ett tak, eller en gumma, som blivit anklagad för att vara änglamakerska.
Den kvinnliga journalisten kunde i den svenska stumfilmen ”Hon, Han och Andersson” från 1926 visa sig vara en smartare nyhetsjägare än en manlig kollega. I reklamen för denna äventyrskomedi utlovades ”Sol, Sommar. Sensationer!” Vem skulle inte vilja uppleva detta liv?
Publicisten fick alltså konkurrens av en mer självmedveten nyhetsjournalist i kampen om att vara den dominerande kraften på journalistikens fält. Detta har behandlats i tidigare forskningsinsatser om journalistkårens professionalisering och mediernas textformer, men dessa har ofta varit närsynt intresserade av medieinstitutionerna. Med Jarlbrinks resultat får vi en bredare skildring som snuddar vid det sinnligt påtagliga som i Wägners beskrivning av pennskaftets rörelser mellan olika rum, även om Jarlbrink drar sig för att på allvar föra in det kroppsliga i sin analys.
Här ser Jarlbrink ett fält med två oppositionella poler: en publicistisk pol angränsande till politikens och kulturens fält och en journalistisk pol där skrivandet underordnades marknadens krav, men där normer och roller samtidigt definierades som journalistikens egna. Denna nyhetsjournalist fick i filmer, annonser och populärkultur en allt större roll så långt som Jarlbrink följer utvecklingen, vilket är fram över 1930-talet. De typiska redskapen blir skrivmaskinen, de moderna transportmedlen och, som redan har framgått, kläderna. I en annons för herrkläder i branschorganet Journalisten lovprisades en blå cheviotkostym som gjorde journalisten rätt klädd för varje tillfälle: på premiären, vid intervjun och på redaktionen. Ett allroundplagg för en allroundmänniska.
Ett reportage kunde gömma en hjälteberättelse. Knut Stubbendorff hade tidigare skrivit en roman om en reporter som tog sig fram per flygmaskin, 1930 begav han sig i en rullande ishavsskuta till Vitö där man funnit lämningar av Andréexpeditionen. Stubbendorff hittade lämningar som hade förbisetts. En nyhetsjournalist gjorde alltså egna upptäckter. Så här sammanfattar Jarlbrink mellankrigstidens journalisttyp:
”I en press med högt tempo och stenhård konkurrens blev kreativitet och smartness det som ledde till journalistisk framgång – och till att man blev en journalistisk personlighet. Nyhetsjaktens kamp både krävde och skapade hjältar. /… / Genom berättelserna – journalisternas egna såväl som filmens och romanernas – tilldelades journalisten en aura av frihet, utmaningar och äventyr. Berättelserna synliggjorde journalisternas arbete och skapade journalistrollen som något att drömma om och vara stolt över, och som en nyhetsförmedlare publiken kunde förlita sig på.”
Det är endast på en punkt min entusiasm för Jarlbrinks avhandling är mer dämpad och den rör den teoretiska apparaten. Jarlbrink kombinerar två perspektiv. Det ena är hämtat från Erving Goffmans teorier om de roller vi spelar inför omvärlden. Jarlbrink menar att man kan överföra detta till den medierade kommunikationen. Det handlar då om vilken roll journalister i sina texter spelade inför publiken (vilket bland annat sker i reportage då journalisten talar om vad den gör och hur den går till väga) eller i berättelser om journalistiska bragder (skrivna av även andra än journalister). Fördelen är att Goffman betonar betydelsen av rekvisita och kläder och Jarlbrink kniper poänger när han uppmärksammar sådana saker i analysen.
Goffman har ytterligare en fördel i det att han inte är överutnyttjad i svensk forskning. Jarlbrinks andra perspektiv är dock på gränsen till att vara det. Han använder Pierre Bourdieus fältbegrepp för att fånga in kampen mellan olika journalister, mellan olika positioner på ett fält. På fältet stred aktörerna om vem som skulle få tillhöra fältet och vad som skulle belönas. Till exempel: var det skapandet av nyheter som skall ge den största belöningen eller en ledare som lade fast en politisk kurs? Kampen stod om ideal och erkännande. Och det ligger nära till hands att i det här sammanhanget tala om ett fält. Fråga en som vet – jag har själv gjort det i en studie. Frågan är emellertid hur väl Goffman och Bourdieu trivs samman. Bäddar man ner dem i samma säng är risken stor att de börjar kivas. Och det är det som händer i Jarlbrinks slutkapitel där en känslig läsare får en viss yrsel av att ömsom och mestadels befinna sig i rollernas värld och ömsom i en värld av positioner. Mer än förvånande är här att Jarlbrink inte utnyttjar Bourdieus habitus-begrepp, som tar upp det kroppsliga i fältanalysen. Hursomhelst, skall man tvärt lägga samman Goffman och Bourdieu, bör man göra det med hjälp av ett egentillverkat spännbälte av genomtänkt och gedigen konstruktion.
Det finns emellertid ett perspektiv till i avhandlingen, ett perspektiv som jag tror är mer fruktbart för en kulturhistorisk analys av detta slag och det är kulturtyper . Termen brukar associeras med George Simmels analys av det nya moderna livet i storstaden vid sekelskiftet 1900. Själv använde han inte begreppet, men reflekterade över typer som storstadsmänniskan, främlingen, den fattige, äventyraren och slösaren. Vid denna tid använde emellertid andra termen kulturtyper (eller sociala typer). Det förekom flitigt i tidens medier och det är på den vägen det kommer in Jarlbrinks avhandling, där han om den tiden säger att de svenska tidningsmedarbetare var etablerade och igenkända som populära sociala typer som litteratörer, publicister och reportrar. Enligt min mening är det skapandet av kulturtyper som är kärnan i den fascinerande kulturhistoriska berättelse Jarbrink har gett oss läsare.
