Det är senhöst 1754. Till ljudet av en illa stämd trumma tågar en procession fångar ut ur Paris. Efter tio dagsmarscher skall de nå kuststaden Lorient varifrån de kommer att skeppas till Indien för att försvara Frankrikes intressen mot övriga kolonialmakter i området. En av männen i truppen har dock ett fläckfritt förflutet och anträder den långa resan frivilligt. Denne 22-åring bär det ståtliga namnet Abraham Hyacinthe Anquetil-Duperron (1731-1805). Att låta sig rekryteras utanför fängelsets portar var för honom det enda sättet att själv finansiera sin resa till andra sidan jordklotet. Väl där väntar honom ett uppdrag av sällsynt slag: att söka reda på zoroastrismens heliga texter tillskrivna religionsstiftaren Zarathustra (cirka 660- 583 f Kr).
Detta är upptakten till en spännande historia med åtskilliga drag gemensamma med filmers och romaners äventyrsfiktion: den unge hjälten strävar oförtrutet mot sitt mål oaktat han på vägen ständigt är nära att duka under - som offer för alla upptänkliga
febersjukdomar, som fånge i händerna på engelska soldater, som lovligt byte för en kringhärjande elefant, vid ett annat tillfälle för en lös tiger, och inte minst som lockelse för kvinnor som faller för hans intagande yttre. Här fattas inte heller en duell med dödlig utgång föranledd av en, förmodad, kärleksaffär. Vid sidan av dessa melodramatiska strapatser gick Anquetil-Duperron under sin långa bortovaro i närkamp med främmande språk som persiska, avestiska och sanskrit, i försöken att översätta de heliga texter som han till sist fann i staden Seurat på Indiens västkust, norr om Bombay. Därtill köpslog och grälade han med de parser som högst motvilligt vägledde honom in i zoroastrismens skrifter och riter. (Zoroastrismen var ursprungligen en forniransk religion vars anhängare på 800- och 900-talen e Kr trängdes undan främst till norra Indien där dess utövare ännu i dag kallar sig parser.)
Till sist väntade honom även en livslång strid hemma i Europa för att få den tidens lärde att erkänna äktheten i
de erhållna manuskripten och kvaliteten i det mödosamt utförda arbetet. Då han så småningom likaså översatte upanishaderna bemöttes han återigen med misstro. Eftervärlden har dock gett honom upprättelse. Hans översättningar uppvisade visserligen brister, men de utgick från verk som var äkta och som tack vare hans insatser för första gången blev tillgängliga för en europeisk publik. Schopenhauer hörde till exempel till dem som läste och tog intryck av Anquetil-Duperrons latinska version av upanishaderna. Han lär ha deklarerat att han där fann sina egna tankegångar uppenbarade.
Historien om Anquetil-Duperron är redan berättad, först och främst av honom själv i den inledande delen av hans översättning av zoroastrismens heliga verk, Avesta, utgiven i tre band 1771 med titeln ”Le Zend Avesta”. Här skildrade han i ett 500 sidor långt ”Discours préliminaire” (förord) den Indienresa som kom att uppta en stor del av hans ungdom. I en tid då britter och fransmän bekämpade varandra såväl hemma i Europa - det så
kallade sjuårskriget pågick mellan 1756 och 1763 - som på indisk mark, och då ett flertal europeiska nationer konkurrerade om handeln i kolonierna, utgjorde Anquetil-Duperron en udda resenär. Han beskrev i förordet hur hans okonventionella ärende väckte förbryllan bland människor som han mötte: ”män och kvinnor frågade mig, då de såg att jag inte var militär, inte heller köpman eller missionär, vad jag hade kommit för att göra i Indien: ”Besöka er”, svarade jag.”
År 1754 inträffade den avgörande händelsen i Anquetil-Duperrons liv. Ett dittills outtytt utdrag ur Avestan, vilket hade sänts till Europa av en handelsman några år tidigare, förevisades i Paris där den blivande resenären fick tillfälle att se dem. Han blev eld och lågor: ”På stället beslöt jag mig för att berika mitt fädernesland med detta märkliga verk!” En kort tid därefter befann han sig på väg, med följande persedlar - nogsamt dokumenterade i ”Le Discours” - i kappsäcken: två skjortor, två näsdukar, ett par strumpor, en uppsättning
”matematiska instrument”, en hebreisk Bibel, samt ytterligare ett par böcker. Han skulle inte återkomma till europeisk mark förrän åtta år senare, då som krigsfånge på ett engelskt skepp, men genast frisläppt efter landstigningen i Portsmouth. Med sig fraktade han vid detta tillfälle 180 handskrivna gamla manuskript på fornpersiska och sanskrit, liksom sina översättningar av Avestan till franska, och egna anteckningar.
Den målande framställningen i ”Le Discours” gör att hela resan - först med båt till kuststaden Pondicherry i Indien, sedan sjövägen västerut till Goa, slutligen landvägen mellan Goa och Seurat, dit Anquetil-Duperron anlände i maj 1758 - låter sig föreställas som en rad filmscener, ibland myllrande av folk, ibland med en tärd och isolerad människa i fokus: överfarten ombord på skeppet le Duc d”Aquitaine, där Anquetil-Duperron - trots att han befriats från militära plikter och för sin forsknings skull erhållit förmåner såsom en egen hytt och måltider tillsammans med kaptenen - är nära att
duka under av feber och sjösjuka, månader av societetsliv och leda bland degenererade européer i Pondicherry, ensamfärden till häst och fots på den indiska landsbygden - kappsäckens näsdukar tjänar än som huvuddukar till skydd mot solen, än som lersilar vid brist på dricksvatten - och slutligen resans mål, Seurat.
Väl framme ger han sig omedelbart i kast med att tillägna sig avestiska och därpå med att översätta de manuskript av Avestan som han, efter många omständliga och laddade turer, kommer över. Från parsernas sida är man avvaktande mot denne främling som bokstavligen gör intrång på deras heliga mark; besöker de ”tystnadens torn” där seden bjöd - och i viss mån ännu bjuder - att man placerade de avlidna och lät dem förtäras av rovfåglar, och bevistar en offerritual i det heliga eldtemplet förklädd till parser. Allt dokumenterar han minutiöst för sina landsmäns framtida upplysning. Det skall dock dröja långt efter hans hemkomst 1762, innan man i Europa är beredd att tillägna sig dessa kunskaper.
Anquetil-Duperron förblev en outsider under hela sitt liv. Trots att hans arbete så småningom tillmättes stort värde, vann han knappast någon berömmelse heller efter sin död. Under 1900-talet kunde religionshistorikern Raymond Schwab därför inleda sin monografi ”Vie d”Anquetil-Duperron” (1934) sålunda: ”Det är en allvarlig glädje [jouissance sévère] att vara nästan ensam om att känna till en stor man, eller, åtminstone, en stor karaktär”. Sedan dess har ytterligare verk ägnats hans forskargärning. Som exempel kan nämnas Jean-Luc Kieffers arbete ”Anquetil-Duperron: L”Inde en France au XVIIIe siècle” från 1983. Likväl skymtar denne upptäcktsresande ännu som en relativt okänd skuggestalt i upplysningens Europa. Det är ett öde som är oförtjänt. Dels har berättelsen om hans Indienfärd och översättargärning, som sagt, ett stort underhållningsvärde, dels fick hans resa, som sålunda tog sin början för exakt 250 år sedan, viktiga konsekvenser. Inte minst ledde den utökade kunskapen om Asien till en omprövning
av det europeiska kulturarvet.
I sitt översiktsverk om orientalismen, ”La Renaissance Orientale” från 1950, skildrade Raymond Schwab hur tänkare och diktare i Europa, under en period som han fastställde till åren mellan 1765 och 1850, ägnade ett febrilt intresse åt allt vad som var orientaliskt. Under högrenässansen hade den grekiska och romerska antiken betraktats som mest väsentlig för mänsklighetens senare utveckling. Denna betydelse tillskrevs nu i stället de asiatiska kulturerna. Voltaire utnämnde till exempel redan på 1750-talet, i ”L”essai sur les møurs”, Indien och Kina till de äldsta civilisationerna och fastslog att från dem hade Europa hämtat allt. I den mån man tidigare hade uppmärksammat kontinenten öster om Medelhavet hade fokus främst riktats mot de bibliska och islamiska länderna samt Kina, medan mellersta Asien hade förblivit relativt outforskat. Men som en följd av att reseskildringar och vetenskapliga arbeten ägnades även detta område, utvidgades den europeiska kännedomen om Orienten
under det sena 1700- och det tidiga 1800-talet. Ett viktigt led i denna utveckling utgjordes av Anquetil-Duperrons lingvistiska och religionsvetenskapliga landvinningar i Indien, liksom av dennes bittre rivals, engelsmannen William Jones, upptäckter inom samma område.
De nya rönen framställde alltså den europeiska kulturen som mindre unik och inflytelserik än man tidigare hade antagit. Anquetil-Duperron skrev utan omsvep i en anteckning från 1759. ”Asien är en obrukad jord som vi européer är okunniga om. Ändå är det här som mänsklighetens källa står att finna.” Bland utkasten till hans arbeten fann man vidare infogad en papperslapp där han framkastade hypotesen att platonismen hade inspirerats från orientaliskt håll, med tanke på att den ”presenterade samma sanningar” som de zoroastriska källorna och upanishaderna. Han antog alltså att den grekiska antika kulturen kunde härledas längre bakåt i tiden och österut. I denna bemärkelse intog han en attityd påminnande om Voltaires i ”L”essai sur les møurs”.
Men de nya upptäckterna inbjöd dessutom till att ifrågasätta kristendomen som den enda sanna trosläran; hebreiskan som det äldsta språket och Bibeln som direkt inspirerad av Gud. De franska upplysningsfilosoferna var snara att utnyttja dessa angreppsmöjligheter. Anquetil-Duperron, som var troende katolik och hade studerat teologi och hebreiska i Paris och Holland, företog däremot sin Asienresa med ambitionen att belägga Bibelns innehåll: en gång existerade det verkligen ett primitivt utvalt folk, släktskapsförhållandena angivna i Gamla Testamentet stämmer. Encyklopedisterna - Voltaire och Diderot med flera - förlorade helt tilliten till hans forskning om zoroastriska och hinduiska skrifter, då de insåg att han aldrig skulle utnyttja sina rön till att framställa den kristna läran som absurd och motsägelsefull. Man anslöt sig i stället till en vida spridd uppfattning, formulerad ungefär ett sekel tidigare av den intellektuelle biskopen av Avranches, Pierre-Daniel Huet: någon profet vid namn Zarathustra
har aldrig existerat, utan denna gestalt uppfanns i själva verket på 300-talet e Kr med Moses som modell. Sålunda framställdes saken även av Denis Diderot i hans artikel om perserna i ”Encyklopedien”.
Sedan man alltså frånkänt religionsstiftaren historisk existens, måste man i konsekvensens namn avfärda den zoroastriska religionens skrifter - Avestan - som falska. Den långa Indienresan utdömdes med andra ord av tidens intellektuella som misslyckad. Anquetil-Duperron mottog dessa angrepp med stoiskt lugn, och inskränkte sig till att sakligt bemöta vad han uppfattade som missuppfattningar om hans arbete. Samma fördragsamhet visade han mot slutet av sitt liv då han under långa perioder levde på existensminimum, ”utan eld” och ”obekant med lakan och dunbolster”, i sin lägenhet i Paris. Detta armod hindrade honom ingalunda från att fortsätta arbeta, bland annat med översättningen av upanishaderna, vilka han kommit över - inte i original på sanskrit men väl i en persisk utgåva från 1656 - genom en fransk
officer som tjänstgjort i Indien. Efter att först ha översatt dem till franska utgav han dem i en latinsk version 1801-1802. Likt en yogi var han höjd över materiella behov, och han motsåg döden som en själens befrielse.
I sin bok ”Orientalism” (1978) presenterar Edward Said Anquetil-Duperron som en ”excentrisk jämlikhetsteoretiker”, inom vilken katolsk tro och indisk religiositet ingått en förening. Och Schwab skriver i sin monografi att fransmannen slutade som ”en uppriktig anhängare av hinduisk panteism”. Denna beredvillighet att harmoniera snarare än att kontrastera skilda trosåskådningar, motsvarades av Anquetil-Duperrons övertygelse om alla folkslags lika värde. Han var en tidig motståndare till slaveriet och kritiserade det koloniala övervåld som han själv blev vittne till under sin resa. Dessa ståndpunkter hindrade honom dock ingalunda från att som varm patriot understödja Frankrikes koloniala projekt i Indien. En motsägelsefull och sammansatt person, således, som visserligen präglades av sin
tids eurocentriska syn på Orienten, men som samtidigt skapade förutsättningar för en mer nyanserad världsbild.
