I år är det 40 år sedan den norske botanikern, krigsveteranen, äventyraren och forskaren Thor Heyerdahl gav sig ut på Stilla havet i en båt byggd av vass. Båten döptes till Ra efter den fornegyptiska sol- guden och äventyret var ett experiment avsett att undersöka om det var möjligt för forntidens egyptier att korsa Atlanten och nå Sydamerika. Besättningen, inklusive Heyerdahl själv, bestod av sju män från olika världsdelar och resan förevigades på film.
Många med mig minns filmen om Ra från barndomen. Bilden av Thor som vinkar adjö till sin fru efter veckor av båtbygge vid pyramidernas fot är fortfarande tydlig på näthinnan. Sen den stora resan. De barbröstade, seniga männen som blev skäggigare och skäggigare, de fantastiska färgerna när den guldgula papyrusbåten kontrasterade mot det djupblå havet. Och framförallt minns jag rösten. Heyerdahl som lugnt och långsamt lät sitt berättande ackompanjera bilderna med sin ljusa, nästan pojkaktiga stämma.
Ra nådde nästan målet. Med uppföljaren Ra II kom man hela vägen fram och Heyerdahl ansåg det bevisat att egyptierna kunde ha fört sin civilisation på Atlantens strömmar till Sydamerika, där den blommade ut i kulturerna i Peru och Mexico. Idéstoffet bakom Ra-expeditionerna utgjorde en hårt skruvad fortsättning på de undersökningar som Heyerdahl hade genomfört på polynesiska öar några årtionden tidigare. Detta engagemang inleddes med Kon-Tiki-expeditionen 1947, där Heyerdahl och hans besättning reste med en balsaflotte från Perus kust för att bevisa att kolonisationen av Polynesien mycket väl hade kunnat ske från Sydamerika och inte från Asien, vilket var den gängse uppfattningen. Resan slutade på ett korallrev utanför Raroia, vilket Heyerdahl ansåg verifierade teorin.
Det tyckte däremot inte den akademiska expertisen som helt avfärdade Kon- Tiki-expeditionen, vilket föranledde Heyerdahl att fortsätta sina undersökningar. I jakten på bevis för det Sydamerikanska kulturinflytandet ledde han ett antal arkeologiska utgrävningar, bland annat på Galapagosöarna och Påskön. Resultaten publicerades i en rad vetenskapliga artiklar, såväl som i hans populära reseskildringar.
Även om Heyerdahl fick ett visst erkännande för sina resultat, bidrog hans arbete aldrig på allvar till att forma bilden av Polynesiens förhistoria. Heyerdahl blev istället en stridens man med många belackare. Han iklädde sig rollen som out- sider och refererade med raljant ton till sina akademiska kritiker som ”de skriftlärda”. Innerst inne tog han antagligen rätt illa vid sig av den hårda kritik han mötte, ett avfärdande som han ansåg var både orättvist och orättfärdigt. För Heyerdahl framstod det massiva motståndet som ett utslag av en vetenskaplig prestige riktad mot honom som utomstående.
På sätt och vis var hans besvikelse välgrundad. Men den vetenskapliga prestige som låg till grund för kritiken var inte primärt kopplad till Heyerdahls avsaknad av adekvat akademisk bakgrund. Den kan snarare härledas till det faktum att de syften, teorier och resultat som Heyerdahl presenterade, inte alls passade in i det vetenskapliga paradigm som forskningen befann sig inom då Heyerdahl grävde efter indianer på Påskön.
Sett mot arkeologins teoretiska utveckling kan Heyerdahls vetenskapliga insatser ses i en ny dager. Genom sitt arbete definierade han det som blivit arkeologisk normalvetenskap. Hans utgångspunkter retade det etablerade arkeologiska etablissemanget eftersom han inte tog hänsyn till den inomvetenskapliga debatten. Norrmannen följde helt enkelt sina instinkter, och hans intresse för den Polynesiska övärldens kultur och historia var tämligen pragmatiskt. Där fanns en gåta som skulle lösas och den gåtan bestod i hur i all sina dar kulturfolk kunnat hamna på avlägsna öar i Stilla havet? Att medvetet verka utifrån en aktuell arkeologisk diskurs var inget som intresserade Heyerdahl.
Vad var det då hos Heyerdahl som avvek och uppenbarligen retade det arkeologiska etablissemanget? Ja, för att ge en kort resumé över nämnda vetenskaps historia så befann sig fältet i ett teoretiskt uppvaknande under efterkrigstiden. Det tidiga 1900-talets forskning präglades av ett kulturevolutionistiskt synsätt, där människans kulturella utveckling sågs som en trappa med den västerländska civilisationen på det översta trappsteget. I botten fanns sten- ålderns primitiva jägar- och samlarfolk.
Fram till andra världskriget var arkeologin främst sysselsatt med definitionen av olika forntida kulturer. Variationer i de materiella lämningarna studerades och användes för att definiera olika kulturer, dess kronologier och inte minst deras ursprung. Storskaliga förändringar, såsom till exempel jordbrukets spridning, förklarades genom migrationer och folkvandringar från kulturens kärnområden, vilka för Europas del ansågs vara det östra Medelhavsområdet och främre Asien.
Denna kulturhistoriska arkeologi hade ett tämligen pessimistiskt synsätt på primitiva kulturers möjlighet att klättra på civilisationens stege. Framsteg och utveckling förklarades med invandring eller inflytande från andra högre stående kulturer. Det teoretiska förtecknet i denna arkeologi blev den så kallade diffusionen, det vill säga idén om spridningen av kulturella element genom folkförflyttningar.
Efter andra världskriget började många av den kulturhistoriska arkeologins grundpelare svaja. Ideologiskt blev det av naturliga skäl svårare att tala om kulturers koppling till folk och etnicitet. Dels på grund av det allmänna ideologiska läget efter Nazitysklands fall och de ohyggliga övergrepp som skett utifrån polariserade uppfattningar av liknande karaktär, dels för att kulturhistoriska arkeologers arbeten aktivt använts i rasistiska och nazistiska syften. Även om arkeologin säkerligen fortsatte med att producera etiskt tvivelaktiga bilder av forntiden, skulle det uttryckliga teoretiska fundamentet för detta i mångt och mycket försvinna inom den västliga kultursfären.
Men det stod även klart att det kulturhistoriska angreppssättet, där arkeologins uppgift främst blev att datera, klassificera och fundera över ursprung, av många upplevdes som en begränsning som uteslöt stora delar av förhistoriska människors liv. Inspiration hämtades från socialantropologin, och även från ekonomiska teoretiker som Marx. Detta medförde framförallt att funktionella och ekonomiska aspekter på forntida samhällen samt sambandet mellan miljö och kultur i större utsträckning började intressera arkeologerna. En generell ståndpunkt växte fram; att kultur var resultatet av sambandet mellan miljön och människans förmåga att anpassa sig till denna.
I detta synsätt kopplades kultur och mänskligt beteende till de naturliga förutsättningarna, och det fanns inte längre något behov av eller intresse för folkvandringar och deras eventuella samband med kulturell utveckling. Som alla förstår passade Heyerdahls idéer inte alls in i den samtida arkeologins syften och målsättningar. Långväga resor över haven som förklaringsmodell till uppkomsten av ideologi och kulturella praktiker stod inte högt i kurs då Thor Heyerdahl satte spaden i jorden på Påskön i mitten av 1950-talet.
Heyerdahl betraktades alltså som en diffusionist, en rest från den kulturhistoriska arkeologi som de samtida akademikerna ansträngde sig hårt för att fjärma sig från. Och Heyerdahl var också diffusionist, uttryckligen. Hans teoretiska bas, om man kan tala om en sådan, var inspirerad av tidiga brittiska arkeologer som Grafton Elliot Smith och W.J. Perry, vilka kan anses vara några av den kulturhistoriska diffusionismens galjonsfigurer. Framförallt Smiths teorier är smått fantastiskt läsning idag. Engelsmannen menade att de förutsättningar som bäddade för den egyptiska civilisationen var unika och omöjligen kunde uppstå någon annanstans. Egyptierna spred sedan sin kultur till resten av världen genom handelsresor. I det tänkande Smith representerar härstammar all civilisation från östra Medelhavsområdet och västra Asien. Dessa kulturfolk var ett slags epicentrum, vars sätt att leva nådde den okultiverade världen som ringar på vattnet genom migration och folkvandringar.
För Heyerdahl var denna tanke central och hans kulturbegrepp var uttalat evolutionistiskt. Samhällen av jägar/samlar- karaktär levde i ett primitivt mörker på det lägsta trappsteget upp mot civilisationens ljus. Han kunde omöjligen föreställa sig att dessa stenåldersmänniskor kunde utvecklas till så avancerade samhällen som de sydamerikanska Inka- och Mayakulturerna. Ursprunget måste sökas någonstans och metoden blev samma tvärkulturella jämförande som många arkeologer ägnat sig åt under det tidiga 1900-talet: Likartade kulturella uttryck, såsom pyramider och solkult, är tecken på inflytande från kärnområdet. För Heyerdahl var detta det stora bakomliggande syftet, att söka ursprunget till de sydamerikanska och polynesiska kulturerna.
Sålunda var Heyerdahls utgångspunkter hopplöst otidsenliga ur ett arkeologiskt forskarperspektiv. Att resonera kring kulturellt ursprung och förklara förändringar med diffusion var inte bara otidsenligt, det var dessutom i allra högsta grad politiskt inkorrekt eftersom det väckte associationer till det tidiga 1900-talets arkeologiska kulturklassifikation.
Därför var Heyerdahls Kon-Tiki-expedition och utgrävningarna på Påskön som ett rött skynke för många av de arkeologer som var mitt uppe i formulerandet av nya uppgifter för den arkeologiska vetenskapen. På sätt och vis ställde sig detta i vägen för de resultat som Heyerdahl faktiskt producerade. Undersökningarna på Påskön och Galapagosöarna visar till exempel på tydliga uttryck för sydamerikanskt inflytande. Även om tiden och nya förfinade arkeologiska metoder gett de flesta av Heyerdahls belackare rätt, är det anmärkningsvärt att han togs emot så kallsinnigt av sin samtid.
I vissa avseenden kan dock Heyerdahls insatser ses som progressiva. Hans intellektuella väsen var en salig blandning av gamla och tämligen unkna idéer och en stor dos innovativt nytänkande. Ifrågasättandet av vedertagna sanningar, såsom den närmast allenarådande tanken att Polynesiens kolonisation skedde från Asien, ledde till nyanseringar i bilden av forntiden. Heyerdahls arkeologiska undersökningar kan inte helt avfärdas, utan visar på ett intressant inflytande från det Sydamerika som är svårt att bortse ifrån.
Men hans främsta egenskap var hans syn på människan som, bortsett från hans tankar om primitivism, i grunden var positiv. Han insåg något mycket viktigt i studiet av människans historia; vår utveckling, vårt beteende och vår kultur handlar om brytandet av barriärer. Människan karaktäriseras av sin innovationslusta och en ständig strävan efter att utmana sina gränser, oavsett om detta handlar om resor över havet, religionsskiften eller tekniska landvinningar.
Det som framförallt fascinerar då Heyerdahls insatser ställs mot den arkeologiska vetenskapens teoretiska utveckling, är det faktum att vad som anses vara kunskap i mångt och mycket kan relateras till samtidens rådande akademiska klimat. Teoretiska paradigm och sociala strukturer ligger till grund för accepterandet av sanningar om både då och nu. Thor Heyerdahl hamnade rätt med sina båtar, men allt som oftast snett i forskningen. Han var, med Karl Gerhards ofta använda metafor, en katt bland hermelinerna.
