Under detta Strindbergsår har det då och då framhållits att den flitigt brevskrivande författaren, som inom sig hyste inte bara den största elden i Sverige, utan också den rastlösaste tankeverksamheten och otåligaste formuleringsgnistan, skulle haft stor glädje av dagens många snabba kommunikationsmodeller. Det gäller förstås inte bara Strindberg. Exempelvis skulle även Hjalmar Bergman, vilket också har sagts, säkert med förtjusning ha anammat vår tids digitala kontaktvägar. ”Brev, sex dagar gamla, är onekligen en rätt obekväm samtalsform och underlättar icke samarbetet”, skriver Bergman från Florens till Victor Sjöström 24/1 1921. Brevet ingår i den nyutkomna tredje delen brev från Hjalmar Bergman: Brev III. 1916–1924 (Bonniers och Hjalmar Bergman Samfundet, 764 s), redigerad och med kommentarer av Kerstin Dahlbäck.

Den liksom Strindberg för alla nyheter lyhörda Bergman såg tidigt filmens möjligheter och han är en av de första svenska författarna som skriver filmmanus. Filmdiskussionerna för han i första hand med sin uppdragsgivare Victor Sjöström, som är adressat till 58 av volymens 424 brev. Stumfilmen, som det här handlar om, var uppenbarligen en kreativ utmaning för hans visuella fantasi och gestaltskapande förmåga. För Bergman och Sjöström, som båda ofta befinner sig på rörlig fot och där korrespondensen handlar om snabba avgöranden när det gäller de filmmanus Bergman arbetar med, blir den långsamma postgången problematisk och breven måste därför kompletteras med såväl telefonsamtal som telegram.

När Sjöström hade flyttat till USA för att där göra film, lockade han i slutet av 1923 över Bergman som manusförfattare till Santa Monica i Kalifornien. Bergmans brev hem till Sverige andas en stigande olust. Till systern Elna S:t Cyr skriver han 13/2 1924: ”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig men hela landet och dess människor och seder och bruk och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt att jag formligen lider.” Drygt en månad senare är han redan på väg tillbaka till Europa utan att ha haft någon framgång med sina filmmanus i Hollywood.

Med tanke på de komplexa romanbyggen – ”En döds memoarer” (1918), ”Markurells i Wadköping” (1919), ”Herr von Hancken” (1920), ”Farmor och Vår Herre” (1921), ”Chefen fru Ingeborg” (1924) – med invecklade relationshistorier och psykologiskt komplicerade förlopp som har sysselsatt Bergmans tankar under dessa år då han befann sig på själva krönet av sitt författarskap, är breven förvånansvärt fattiga på det mesta som rör litteratur. Undantag är bland annat breven till svågern Tor Bonnier, som var hans förläggare – men då rör det sig mest om annonsering, upplagor och intäkter.

Litteratur i mer substantiell mening diskuterar han främst med författarkollegerna Hans Larsson och Algot Ruhe i ganska glesa men betydelsefulla brevväxlingar. Särskilt ett av breven till Larsson, daterat 21/2 1922, är centralt och ofta citerat. Han talar där om sina senaste böcker som ”avskedstaganden”: ”I Markurell från kärlek o familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått. Avsked i godo vill jag gärna hoppas – eljes intet värda vare sig för mig eller andra.” Därmed går Bergman också, på ett sätt som är ovanligt i breven, in på den mer personliga bakgrunden till författarskapet.

I inledningen gör Dahlbäck, som också har forskat kring Strindberg som brevskrivare, en jämförelse mellan de två giganterna: medan Strindbergs brev, dagboksanteckningar och litterära produktion glider samman till en helhet där ”stoff och formuleringar transporteras mellan de olika texttyperna”, tycks Bergmans författarskap ”emanera ur ett självgenererande fabulerande skilt från verkligheten”. Att fabuleringen inte var skild från den egna verkligheten visar uttalandet till Hans Larsson. Dahlbäck talar också träffande om ”de skönlitterära texternas kodade budskap” och om ”brevens undanglidande och antydande information”.

Både det kodade och det undanglidande hittar man i en självpresentation från 1923, som trycktes först i det nittonde bandet av Bergmans ”Samlade skrifter” (1952) och därefter av Tor Bonnier i dennes memoarbok ”Längesen” (1972); Dahlbäck citerar den i en not. Bergman berättar där distanserat kåserande i tredje person om hur han som barn bad till Jesus om ”att den Yttersta Domen komme snart”. Han skulle då hålla Jesus ”i rocken”, men på Jesus fråga om hur han skulle göra med alla de andra människorna svarar han: ”Jag skulle se, hur de bar sig åt.” Och han avslutar hela texten: ”Han har haft och har en outsläcklig passion för att ’se hur folk bär sig åt’. Ibland skriver han upp, vad han ser, i en bok.”

Visserligen såg han nog också hur han själv bar sig åt, och smugglade in sina iakttagelser i såväl romaner som dramatik, men utan att blottställa sig. I själva verket göms här en viktig paradox när det gäller Bergmans personlighet. Han tecknar med osviklig skärpa mänskliga egenskaper och beteenden som ofta går överstyr, han synliggör – delvis påverkad av Freud och psykoanalysen – djuppsykologiska skikt i sina diktade gestalter, men det är också hans enda metod att hantera sina egna demoner. I ett berömt brev till hustrun Stina 18/12 1914, som ingår band II av Bergmans brev, skriver han: ”Jag tog dig för att vara ensam med dig i min värld.” I stort sett utvecklar sig äktenskapet också så som han kräver i brevet, med måttlös svartsjuka från hans sida och med tillägg av de slitningar som uppkommer ju mer öppet han bejakar sin homo- eller bisexuella läggning.

Inte bara i sina romaner, utan också som brevskrivare döljer han sig ofta på olika sätt mer än han visar sig – inte oväntat diskuterar han i brev till Hans Larsson 9/5 1923 psykologiska skyddsmekanismer. Brevet är svar på en artikel av Larsson, som utgår från en passus hos Heidenstam, där denne skriver om en späd yngling som uppträder i en många nummer för stor rustning. Bergman engageras av Larssons artikel och kallar hela problematiken ”den kanske mest konstanta och centrala punkten” i sin tankevärld och hänvisar särskilt till ”Herr von Hancken”.

Men hur mycket han än hyllar vad han kallar sanningen och tanken om själen utan rustning, tillgriper han oupphörligt skydd av olika slag. Ett sådant är vad Dahlbäck kallar ”den litet jollriga familjejargongen”, som i breven till modern – de upptar en dryg fjärdedel av boken – ibland kan bli rent skärande. Grodan eller Quäckan, som han kallar henne, får ta emot det ena rara brevet efter det andra från sonen som alltid förblir mammas Baffe.

Någon enstaka gång bränner det till, men han räddar sig strax upp på skenbart fast mark, som när han i ett brev till modern 21/11 1920 blottar hela sin förtvivlan och kallar sig ”liket på vandrande ben” och fortsätter: ”Jag är död, käraste Mamma min, o Gud give jag vore begraven. Men tag nu inte denna utgjutelse för allvarligt. Den är nog bara ett utslag av reströtthet – fast inte denna resans.”

År 2009 respektive 2011 utkom de två första banden av Hjalmar Bergmans brev under redaktion av Kerstin Dahlbäck och Sverker R Ek. Enligt förorden hade arbetet fördelats så, att Dahlbäck redigerade och kommenterade breven till familjen, medan Ek hade breven till övriga adressater inklusive hustrun Stina om hand. Kerstin Dahlbäck är i det tredje bandet ensam redaktör, medan Sverker R och Marianne Ek har gjort en nätupplaga av Bergmans brev 1900–30, utgiven av Umeå universitet. Där ingår helt enkelt de brev som Sverker R Ek redigerade och kommenterade i de två första banden, samt brev till andra adressater än familjen, dock fortfarande inklusive hustrun, som ingår i det nyutgivna tredje bandet och de brev till samma adressatkategorier som är avsedda att ingå i det fjärde och avslutande bandet.

Nätpubliceringen är trots sina positiva sidor vad gäller tillgänglighet och sökbarhet inte oproblematisk. När Sverker R Ek nu har valt att lämna det gemensamma bokprojektet, innebär det att han och Kerstin Dahlbäck, våra två mest kvalificerade Bergmanforskare, har genomfört ett komplicerat redigeringsarbete var för sig av samma material. Mycket riktigt kan man hitta skiljaktigheter när det gäller sådant som ingår både i den digitala versionen och i det tredje bandets brev – det kan gälla dateringar, uppgifter i fotnoter etcetera.

Exempelvis har paret Ek daterat två brev till Stina Bergman från Köpenhamn utan årtal ett år tidigare än Dahlbäck. Datumen 18 och 19 oktober finns utskrivna i breven och ifrågasätts inte, men årtalet sägs i nätupplagan vara 1922, medan det i den tryckta versionen anges till 1923. I en not uppger Dahlbäck att hon har bestämt årtalet med hjälp av Bergmans almanacka, medan paret Ek inte motiverar sitt val av årtal. För den vanliga läsaren är det förstås omöjligt att avgöra vem som har rätt, men det är uppenbart att paret Ek har problem med det första brevet, där Bergman berättar att han på en biograf just har sett filmen ”Eld ombord”, som han själv hade skrivit manus till. Filmen var visserligen inspelad 1922, men den hade inte premiär förrän i februari 1923 och paret Ek måste därför anta att Bergman förväxlar den med en annan film. För Dahlbäck är uppgiften däremot inte problematisk, eftersom hon förlägger Köpenhamnsbesöket ett år senare.

Som ensam redaktör har Dahlbäck gjort en enastående arbetsinsats, som omfattar inte bara samma brev från den aktuella perioden som paret Ek har lagt ut på nätet, utan dessutom breven till modern och systern Elna. Att hela den generösa notapparaten i det tredje bandet skulle vara absolut felfri är förstås otänkbart; likväl skulle en förlagsredaktör, om någon sådan hade funnits, med lätthet ha kunnat avlägsna en rad av de förargliga småfel som nu förekommer. Någon gång blir det mer flagrant än annars, som när spanska sjukan uppenbarligen beskrivs utifrån olika källor i olika noter.

I ett brev till filmproducenten Herman Rasch den 5 juli 1924 talar Bergman om sitt ”städse mer eller mindre vagabondiska” hem, och man häpnar över hans enorma produktivitet med tanke på de nomadiska förhållanden han levde under. Erik Hjalmar Linder skriver i ”Se fantasten” (1983), den sista delen av sitt stora trebandsverk om Bergman, om hur dennes ”mentala hälsa fordrade ett så gott som oavbrutet skapande”, vilket förklarar den höga produktionstakten. Somrarna vistades han och hustrun på den lilla ön Segelholmen utanför Dalarö, medan övriga årstider tillbringades på olika håll i Europa, och helst i Florens, där de vid ett tillfälle, enligt brev till Martin Lamm den 1/5 1923, ”anslöto /…/ till ett storartadt fascist-tåg”. Den politiskt indifferente Bergman, som förfärades av våldet i det första världskrigets Europa, såg uppenbarligen Mussolini och fascismen som en garant för ordningens återställande i det kaotiska Italien. Linder misstänker dessutom att de uniformerade ynglingar som marscherade under fascismens fanor kan ha attraherat honom och bidragit till hans positiva attityd.

De år som den här volymen täcker innebar stora omvälvningar i Hjalmar Bergmans liv. När vi lämnar honom med ett knippe nyårshälsningar för 1925, är han en sliten och alkoholiserad författare som får allt svårare att tämja sina demoner. Ännu är några av de verk som ska hålla eftervärlden sysselsatt oskrivna, framför allt den ojämna romanen ”Clownen Jac” med sin nyckelknippa till författarskapet som helhet. Men den verkliga storhetstiden är över. Han är 41 år och han har sex allt tyngre år kvar att leva.