Hur modernt var Moderna Museet vid invigningen den 9 maj 1958? Hur modern är denna institution i dag, när den har slutfirat de första 50 åren? Precis som Janus – den romerska guden – har ­Moderna Museet två ansikten: ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka mot det förflutna. Museet är ett forum för samtidskonst. Parallellt fungerar det som ett skyddsrum för kulturarvet. Å ena sidan skall det framstå som en oberoende helhet, en fristående arena, där samtida konstuttryck får prövas. Å andra sidan ­ingår det som en del i ett större sammanhang och har som nationalmuseum för modern konst ett uppdrag att skapa, bevara och visa en representativ samling. Denna dubbelhet har blivit en del av institutionens identitet. Verksamhetens framgång bestäms av huruvida dessa motstridiga ärenden att såväl finnas i nuet som att motverka förgängligheten balanseras mot varandra.

2008 var ett händelserikt jubileumsår på Skeppsholmen. Firandet lämnade sina avtryck både i museets utställningsprogram och i dess interiör. Vid tre skilda tillfällen har utställningsserien ”Tid & plats” visat hur konstscenen i Rio de Janeiro, Milano/Turin respektive Los Angeles såg ut vid den tidpunkt då Stockholm fick sitt nya museum för modern konst. I jubileumsprogrammet ingick utställningen av popkonstnären Andy Warhol och surrealisten Max Ernst. Samtidskonsten stod i centrum för ”Eklips – konst i en mörk tid”.

Inför jubileet hängdes samlingarna om. Den omvända kronologin kvarstår som grundstruktur. Nyckelverken fortsätter att locka publik, men omplaceringar har skett i samtliga 18 salar. Nyförvärven inom det pågående projektet ”Det Andra Önske­museet” börjar steg för steg komplettera samlingen med flera verk av kvinnliga konstnärer. Konst av Louise Bourgeois, Dorothea Tanning, Judy Chicago och Caro­lee Schneemann med flera har flyttat in i huset. Manliga konstnärskap är emellertid fortfarande överrepresenterade.

Under året genomfördes också en del förändringar i interiören. Yinka Shonibares ”Varm vägg” och ”Kall vägg” ersattes av ett nytt verk. Den amerikanska konstnären Barbara Krugers textbaserade collage med citat av bland annat Goethe och Barthes löper nu på väggarna i huvudentrén, i sjösideentrén samt i lobbyn på plan 4. Fotobiblioteket flyttades till nya ­lokaler. Pontus Hulténs visningsmagasin invigdes i närvaro av dess arkitekt Renzo Piano, som delade Hulténs experimentlusta och visioner om ”det öppna museet”.

Som ett avslutningsackord i detta långa firande kommer Historieboken. Om Moderna Museet 1958–2008 (red: Anna Tellgren, Moderna Museet & Steidl Verlag, 470 s). Denna massiva bokpjäs lanserades under ett symposium som med internationella gäster på talarlistan hölls på museet i mitten av oktober. Från omslagsbilden stirrar Robert Rauschenbergs get – ”Monogram” (1955–59) – som idag har blivit något av ett varumärke för Moderna Museet. (Volymen, som formgivits av kommunikationsbyrån BrittonBritton, är omsluten av en förvisso elegant kassett, som dock tillverkats för trång. Som en följd av detta har sidorna skurits svårförsvarligt snålt i marginalerna, men ändå krävs en orimlig ansträngning för att befria boken från fodralet.)

I volymen ingår ett konstbidrag i form av en text, ”Museala framtider – direkt, dokumenterat, distribuerat”, av den polsk-brittiska konstnärsduon Marysia Lewandowska och Neil Cummings. Verket, som också utvidgats till ett filmprojekt, är en framtidsvision om hur Moderna Museets 100-årsjubileum kommer att firas. Museets tänkta dåvarande chef, ”Ayan Lindquist”, intervjuas i Asiatiska mångfaldssfärens nätverk. Denna futuristiska framtidsmodell sammanför utopi och dystopi som om de vore ett siamesiskt tvillingpar.

Att behöva vänta ytterligare 50 år på att en kvinna ska förestå Moderna Museet är för övrigt ingen upplyftande prognos. Sedan starten har museet haft åtta chefer. Bland dem finns bara en kvinna. Efter att museets tredje chef Pontus Hultén efter 13 år hade övergått till sin tjänst på ­Centre Pompidou i Paris, stod museet formellt utan ledare. Under ett par månader hösten 1973, innan Philip von Schantz skulle tillträda som ny överintendent i december samma år, leddes verksamheten i ett delat ledarskap av Carlo Derkert och Karin Bergqvist Lindegren. Hösten 1978 återvände den senare som museichef efter von Schantz avgång; Bergqvist Lindegren är den hittills enda kvinnan i denna utpräglat manliga succession. Med den nyinvigda ­filialen Moderna Museet Malmö i Roo­seum fick konstvärlden ytterligare en manlig ledare. Genusstatistikens siffror är självkommenterande.

”Historieboken” är ett resultat av ett forskningsprojekt som för drygt två år sedan startade på museets initiativ. Rösterna skulle komma både inifrån museet och utifrån. Referensgruppen bestod därför både av museets intendenter och av sju fristående forskare. I en gemensam strävan och med intellektuell reda har man djupgrävt i museets historia och verksamhetsområden. Slutsatserna vecklas ut i tolv lärda essäer, som vilar på en solid arkivforskning och ett gediget intervjuarbete. Helheten är underbyggd med vetenskaplig kompetens och lång arbetserfarenhet.

Moderna Museet visas upp som vision, som samling, som arkitektonisk form, som arbetsplats och som mötespunkt. I denna kollektiva, flerstämmiga historieberättelse återkommer tre huvudspår: samlingens historia, museets olika verksamhetsområden samt ekonomiska ramar och politiska beslut som har influerat museets profil.

Historikern Martin Gustavsson utgår bland annat från regeringens regleringsbrev för att diskutera hur kulturpolitiken samt statliga respektive privata finan­sieringskällor i olika tider har styrt driftfrågor och haft inflytande över museets verksamhetsplan. Donationer, mecenater och sponsring är ingalunda nya frågor i det offentliga kulturlivet. Hur dessa historiskt sett har påverkat framväxten av Moderna Museets samling har konstvetaren Maria Görts och intendenten Annika Gunnarsson belyst i varsitt textbidrag. Görts visar bland annat hur donationer har spelat en avgörande roll för samlingen. Hon analyserar också förändringar i förvärvsstrategier. Kärnan i samlingen utgörs av amerikansk och fransk konst från 60- och 70-­talen samt de moderna klassikerna. Samlingens funktion som ”minne” är selektiv och inte sällan förknippad med de personer och dessas nätverk som under tidigare decennier haft inflytande över samlandet, skriver Görts. Sedan 2002 regleras emellertid museets samlande enligt ett nytt policydokument som ställer höga kvalitetskrav för den utländska konsten och förespråkar ett representativt urval av svensk konst.

Annika Gunnarssons text synliggör den ofta förbisedda delen av samlingen, som trots sin rikedom endast sporadiskt manifesteras i museisalarna: grafik och teckning. Uppfattade som efemära underskattas dessa verk som konstnärliga uttryck. Här väcks intressanta tankar både kring konstbegreppet och kring vad det är för slags konsthistoria som just denna del av samlingen berättar vid sidan av de stora klassikerna.

Det internationella intresset för samlingen avspeglas idag i omfattande utlån av bilder till förlag som producerar allt från almanackor till översiktsverk. Det är just reproduktionerna som fortsätter att göra samlingen berömd, konstaterar konstvetaren Jeff Werner. Utländska pressklipp, som utgör grunden för hans studie, avspeglar främst bevakningen av museets utställningsverksamhet och förmedlar bilden av museets storhetstid som synonym med Hulténs era på 60-talet.

Utställningarna ”Rörelse i konsten” (1961), ”Den inre och den yttre rymden” (1965), ”Implosion. Ett postmodernt perspektiv” (1987) och ”Sår” (1998) tillhör dem som haft avgörande betydelse för ­Moderna Museets identitet och som starkt påverkat svenskt konstliv. De utgör en utgångspunkt för konstvetaren Hans Hayden, som för fram hur utställningspraktiken i dessa fall har förändrat konsthistorien genom att introducera nya teman, brytpunkter och tolkningsmodeller. Begreppet ”samtid”, som till synes är neutralt, problematiseras här som en både nödvändig och riskabel kategori. Hayden visar hur utställningar som kommenterar sin samtid kan tolkas både som en provokation och som en sanktion på en och samma gång.

Moderna Museets tillfäl­liga lokalbyten och förändringar i huskroppen är föremålet för arkitekturhistorikern Eva Erikssons bidrag. Fram till 1994 var museet inrymt i Exercishuset, som nu hyser Arkitekturmuseet. Den befintliga museibyggnaden, som ansluter till den gamla, ritades av Rafael Moneo och invigdes 1998. Samma år träffades ett av de mest omdiskuterade besluten i museets historia: Fotografiska museet, som sedan 1971 hade varit en fristående avdelning inom Moderna Museet, integrerades med den övriga samlingen. Sammanslagningen, det fotografiska beståndet och förutsättningarna för utställningsverksamheten behandlas också i antologin, av Anna Tellgren, ansvarig intendent för fotografisamlingen.

”Historieboken” ger en levande bild av hur filmprogram, performance, happenings, poesi- och musikaftnar, debatt­serier och föredrag kontinuerligt har införlivats i museets verksamhet sedan den kulturella nyorienteringen på 60-talet. I en ständig förändringsvåg befinner sig även museipedagogiken som med inriktning på olika målgrupper har haft en avgörande betydelse i tillgänglighetsprocessen. Konstvetaren Martin Sundberg visar i sin tur hur museets kataloger successivt har förändrats från ledsagare över presenterade verk till fristående verktyg som lever ett förstärkt liv efter utställningar. (Publikationsförteckningen är också en av flera välfungerande bilagor.)

I en ständig rörelse mellan makro- och mikroperspektiv är ”Historieboken” en strävsam, både panoramisk och detaljfixerad berättelse som fångar flera aspekter av Moderna Museets historiska förutsättningar, ekonomiska villkor och verksamhetsprofil. En särskild aspekt av ”Historieboken” är den ordlösa berättelse som successivt växer fram ur det ymniga bildflödet. Urvalet är ett resultat av en om­fattande inventering av Moderna Museets fotografiska arkiv. Utöver fotoreproduktioner av guldkorn i samlingen är det främst minnesfoton som med en intensiv sensualism slår en bro över tid och rum och visar upp utsnitt i museets pulserande liv. Flera av dem publiceras för första gången. Det dokumenterande fotomaterialet frammanar stämningar och ger tillträde till en svunnen tid.

På så sätt blir man själv delaktig i publikens reaktioner under evenemang som ”Fem New York-kvällar” (1964), ”Black Panther Party” (1970), eller den uppsluppna barnverksamheten i museets pedagogiska verkstad. I en rad spontana porträtt passerar Marcel Duchamp, Lucio Fontana, Joseph Beuys med flera förbi.

”Med dagens accelererande tempo är det endast att konstatera att bildtänkandet nu är ett annat än för endast några år sedan. Ty för dagens konst är gårdagen ­redan gammal och morgondagen redan på väg”. Oåterkalleligt aktuella är dessa rader hämtade från Otte Skölds invigningstal, som hölls på Skeppsholmen i maj 1958. Oavsett skiftande kulturpolitiska vindar och historiens bedömningar av hur Moderna Museet har lyckats förvalta sitt dubbla uppdrag är det generellt sett fortfarande detsamma som när det formulerades. En sammanställning av 16 fotografier på köer till Moderna Museet 1966–98 visar flera generationer som delar samma längtan efter ett museum som skapas för alla utan att behöva tillhöra någon, ett museum som avspeglar nuet utan att tappa minnet.