Nyligen presenterades två rapporter som båda beställts för att klargöra om det förekommit oegentligheter inom klimatvetenskapen. Den ena hade till uppgift att undersöka verksamheten på Climatic Research Unit (CRU) på East Anglia University i Storbritannien efter att delar av enhetens e-post lagts ut på internet i slutet av förra året. Den andra skulle kontrollera om det fanns fler fel i FN:s klimatpanels (IPCC) senaste rapporter än den uppgift som gjorde gällande att alla Himalayas glaciärer skulle smälta inom 25 år. Båda fallen fick stor medial uppmärksamhet och i delar av bloggosfären togs uppgifterna som intäkt för att klimatvetenskapen inte är att lita på. Men rapporterna visar motsatsen. De slår fast att det inte finns några indikationer på att det förekommit fusk eller oegentligheter. Men rapporterna i sig har inte fått någon större uppmärksamhet. Risken är att vad folk kommer ihåg är tveksamheten om några resultat från CRU eller att det fanns fel i någon av IPCC:s rapporter, inte att majoriteten av uppgifterna i rapporterna är korrekta och att klimatvetenskap på CRU bedrivs enligt konstens regler.
Det finns indikationer på att medielogiken inte alltid främjar en spegling av sakernas tillstånd, utan att det istället är det avvikande – även om det bara företräds av en minoritet – som uppmärksammas. Det är nämligen så man kan få en nyhet. Att alla är överens eller att det är som det ska säljer inte. Det är också en uttalad uppgift för medierna att rapportera om det som talar mot den etablerade vetenskapliga ståndpunkten. Vi vill ha och behöver medier som lyfter fram de få som vågar ifrågasätta förgivettagna sanningar om vår värld, som går emot strömmen och visar civilkurage. Samtidigt kan resultatet av just denna önskan att ge utrymme till minoriteten ibland få konsekvenser som vi inte riktigt hade tänkt oss. Och risken är förmodligen större om denna minoritet är resursstark och har företrädare som åtnjuter högt förtroende både hos allmänheten och samhällseliten.
Men, säger någon, till vetenskapens grundvalar hör ett kritiskt och värderande förhållningssätt där utsagor och resultat prövas för att se om de kan stämma. Det är också det sätt på vilket vi faktiskt får fram ny vetenskaplig kunskap, genom att ta reda på mer om det vi vet lite eller är osäkra på. Inte heller vetenskapen sysselsätter sig med att publicera det redan kända. Ibland sker också upptäckter som gör att vi får anledning att ompröva grundläggande uppfattningar och börja om från början med nya system, till vilka de gamla bara delvis kan anpassas. Det är förstås riktigt. Till största delen är emellertid vetenskapen kumulativ. Vi lägger bit till bit och ökar successivt vår kännedom om världen och hur den hänger ihop. Sålunda har vi exempelvis misstänkt sedan 1930-talet och vetat sedan 1950-talet att rökning är skadligt för hälsan. Ett imponerande antal studier har fastslagit det som för många idag framstår som en närmast intuitiv sanning. Hur kom det sig då att cigarettindustrin i decennier kunde göra troligt att dessa resultat var behäftade med sådan osäkerhet att man inte skulle ta dem som intäkt för att göra något?
I boken Merchants of doubt. How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming (Bloomsbury Press, 368 s) av de amerikanska vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik M Conway diskuteras precis denna fråga. Vad var det som möjliggjorde ifrågasättandet av sedan länge väl etablerade samband mellan exempelvis rökning och lungcancer? Oreskes och Conway visar övertygande hur ett mindre antal forskare, inte sällan fysiker som gjorde sig stora namn under Manhattanprojektet, letade reda på svagheterna i vissa samband och exploaterade just dessa. Genom att peka på att ett visst samband inte var helt klarlagt kunde man skapa tveksamhet kring den övergripande sanningen att rökning är skadligt för hälsan, och tobaksindustrin kunde fortsätta att sälja cigaretter och vinna de mål där rökare stämt industrin för sin ohälsa.
I sammanlagt sju kapitel visar Oreskes och Conway i en rad exempel hur en liten grupp med starkt institutionellt stöd och stort förtroende lyckats så tvivel om riktigheten i en rad etablerade förhållanden. Det gäller underlaget för The Strategic Defense Initiative, eller Stjärnornas krig som det ofta kallades, sambandet mellan luftföroreningar och försurning, kopplingen mellan freoner och ozonhålet, existensen och orsaken till global uppvärmning samt förekomsten av passiv rökning. Strategierna har i regel varit desamma även om en viss variation har förekommit. Ett antal forskare, ofta med sin expertis inom helt andra områden, har lyckats skapa uppmärksamhet kring sina egna tolkningar av förhållandena och därigenom ifrågasatt etablerad kunskap. Detta har i sin tur lett till att politisk handling skjutits upp med motiveringen att mer kunskap behövs.
Ibland har de använt sig av den rättvisedoktrin som finns i amerikanska medier och som stipulerar att båda sidor av en konflikt ska få utrymme i tv-rutan. Den motsvaras närmast av kravet på opartiskhet i svensk public service. Men många gånger har inte detta verktyg behövts. Den position dessa män har haft som före detta rådgivare, krigsveteraner eller erkända akademiker har i sig räckt långt och med stöd av exempelvis The George Marshall Institute har man räckt ännu längre.
En fråga som smyger sig på är varför det övriga forskarsamhället inte ställt sig upp och försvarat sina resultat emot dessa angrepp. Svaret är bland annat att forskare är forskare och inte politiker eller debattörer. Deras håg står inte till det polemiska och svart-vita utan de föredrar att väga för och emot, att avslöja osäkerheter och ibland låta sig övertygas om att de har fel. De har valt sin bana efter intresse, och för de flesta av dem är det debattklimat som råder i media fullständigt främmande. De tekniker som används, såsom smutskastning och skrämsel, fungerar verkligen på forskarna som inte förmår slå tillbaka med samma medel. Karaktäristiken är förstås tillspetsad, men där finns flera korn av sanning. Samtidigt var det många som just sa emot, i flera fall som Oreskes och Conway beskriver. Men det räckte inte i det övriga bruset.
Den historia som Oreskes och Conway berättar är både obehaglig och upprörande. Och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Författarna sägs ha bättre bevis i vissa fall än andra och debatten om hur man ska tolka en del dokument och deras tillkomst lär fortsätta. Att tvivel producerats och saluförts visar emellertid Oreskes och Conway på ett övertygande sätt. Samtidigt dröjer sig frågan om varför kvar. Vad drev dessa män – för de verkar uteslutande ha varit män? Författarnas förklaring vilar på en kontextuell förståelse av deras uppväxt och professionalisering. De tjänade och försvarade sitt land och det västerländska systemet under andra världskriget, och det med stor framgång. De fick inflytelserika positioner i samhället och åtnjöt stort förtroende. Även om andra världskriget tog slut var kampen inte helt över. Det fanns fortfarande faror att försvara USA mot och hoten hette efter krigsslutet kommunism och socialism. Dessa måste motarbetas med alla medel. (Och under en period i USA:s historia tillgreps också en rad medel vi inte längre ser idag.) Kopplingen mellan denna politiska övertygelse och de ovan beskrivna närmast systematiska ifrågasättandena av vissa etablerade samband var att de utgjorde marknadsmisslyckanden och därför krävde statlig intervention. Men eftersom en stark stat med stora regleringsuppdrag skulle undvikas till varje pris var det viktigt att undanröja behovet av reglering. Om inte cigaretter var skadliga fanns heller inget behov av förbud och reglering. Om inte freoner skadade ozonhålet behövde man inte förbjuda dem. Att det fanns en föreställning om att miljöaktivister och även olika typer av forskare som sysslade med miljöfrågor låg politiskt åt vänster vittnade liknelsen med ”vattenmeloner”: gröna på utsidan, men röda inuti.
I ett av de avslutande kapitlen visar Oreskes och Conway hur det i dag pågår ett ifrågasättande av Rachel Carson som person och de beslut om att förbjuda DDT som följde på hennes uppmärksammade bok ”Silent Spring” (1962). Carson anklagas för att döda miljontals barn i Afrika varje år eftersom DDT skulle ha oskadliggjort malariamyggorna. Att ifrågasätta etableringen av fakta i samtiden kan tyckas rimligt på många sätt, men varför ägna sig åt en så gammal historia? Skälet är enligt författarna att om man kan visa att det begicks ett regleringsfel då, kan det lika gärna begås regleringsfel nu. Ett problem med just den här historieskrivningen är emellertid att användningen av DDT avtog långt innan det förbjöds eftersom det visat sig mindre verkningsfullt, dels på grund av resistens hos myggorna, dels för att det måste kombineras med en rad andra åtgärder. Men dessa fakta försvinner återigen, och en väl formulerad artikel kan ta sig ända in på tidningssidor i New York Times. Att strategin uppfattas som fruktbar illustreras av blogginlägg jag sett nyligen som kallar 1980-talets kamp mot försurning för hysterisk. Genom att så tvivel om riktigheten i centrala beslut i det nyligen förgångna får man samtida processer att se än mer osäkra ut.
Men om nu inte New York Times kan skilja på vad den samlade vetenskapen säger och inte säger om skadligheten eller förtjänsterna hos DDT hur ska vi, allmänheten, kunna veta? Att behovet av att kunna etablera fakta i medierna inte bara gäller vetenskapliga nyheter vittnar olika typer av faktagranskningar månaderna före riksdagsvalet om. Ett flertal medier, både etermedier och tryckta, har reportrar som kontrollerar uttalanden som politiker gör mot uppgifter som finns att hitta hos SCB och andra myndigheter. Att kunna fälla för osaklighet är ytterligare ett sätt att öka trovärdigheten och medvetenheten i systemet. Men mot de rapporter som faktiskt är sanna men vars rapportering ger en osann bild av helheten finns inte mycket att göra. Vår förhoppning får stå till grävande journalister som inte bara återger vad en viss organisation presenterar på sin senaste presskonferens utan även kritiserar och ifrågasätter resultat av vetenskapliga undersökningar. Til syvende og sidst måste vi förstås alla ställa oss frågan om vem vi vill lita på.
