Idag är det 65 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget kunde upphöra i Europa. Nazisterna hade besegrats och de allierade firade triumfen. Kriget skrevs in i historieböckerna som det godas seger över det onda. Än idag är det få som invänder mot en sådan historieskrivning. Men under de senaste decennierna har berättelserna om kriget nyanserats. Intresset för terrorbombningar av tyska städer, sovjetiska soldaters våldtäkter och tvångsförflyttningar betyder att tyskarnas entydiga roll som förövare har omförhandlats. Men 1945 saknades nyanser och frågetecken existerade knappast. Fredsbygget påbörjades och blev en succéhistoria. Ett lamslaget västra Europa reste sig ur ruinerna och en enastående ekonomisk tillväxt följde.
Intresset för andra världskrigets historia är större än någonsin. Dramaturgin upphör inte att fascinera. Vad som hände sedan, eller rättare sagt konsekvenserna av kriget, väcker sällan samma engagemang. Demobiliseringen av miljoner och åter miljoner soldater, som innebar personliga tragedier och omvälvningar, är idag en bortglömd historia jämfört med nazismens ondska, de stora slagen och de ödesdigra politiska besluten. Den ryms inte heller i nationella hjälteberättelser. Historikern Alan Allports bok om Stor- britannien åren efter 1945, Demobbed. Coming Home After the Second World War (Yale University Press 265 s), är därför viktig. I denna synliggörs svårigheterna för andra världskrigets hemvändande soldater att anpassa sig till ett nytt liv och mer allmänt krigets sociala och kulturella avtryck.
Britternas minnesbilder av 1945 domineras av glädjerus, folkmängden som samlats på Trafalgar Square, festligheterna på gatorna och Churchills segertal. I deras föreställningsvärld var Storbritannien fortfarande en supermakt. Demobiliseringen som följde på fredsslutet, med fyra miljoner män och hundratusentals kvinnor som återvände till ett civilt liv i Storbritannien inom loppet av 18 månader, ingår däremot inte på samma sätt i det kollektiva minnet.
Det officiella Storbritannien uppfattade det som oproblematiskt att brittiska soldater bytte uniformer mot civila kläder. Logistiken och mottagandemaskineriet ansågs fungera väl. De flesta av soldaterna var också glada över att återvända hem och mottogs ofta med öppna armar av familj och vänner. Samtidigt har även de mest framgångsrika och välanpassade veteranerna vittnat om hemkomstens alla problem. De fick abrupt lämna kriget, som förvisso var dystert, farligt och nedbrytande, men som med sina rutiner och disciplin ändå gav mening och struktur i till-varon. Efter time out från vanligt socialt liv, från karriärer och relationer, skulle de plötsligt återgå till en civil vardag. En sådan omställning var långt ifrån friktionsfri vare sig för den återvändande soldaten, för hans familj eller samhället. Tidningarna såg inte heller alltid att det bakom nationell yra, känslor av lättnad och optimism fanns osäkerhet, frustrationer och privata nederlag. Segerglädjen lade en dimridå över hemvändande soldaters besvikelser och desillusioner.
Bland den brittiska befolkningen fanns självklart tillförsikt och stora förväntningar på framtiden men samtidigt en med- vetenhet om de sociala problem som kunde uppstå i samband med soldaternas hemkomst. En underström av fruktan och oro kan avläsas i samtida hotbilder och scenarier. Enligt ett skräckscenario hade kriget gjort soldaterna våldsbenägna. De återvände hem arga och bittra med våldet färskt i minnet. Krigets stress hade reducerat deras förmåga till självkontroll. I mångas ögon var de dessutom smittade av främmande idéer och betraktades därmed som potentiella våldsverkare. Far- hågorna förstärktes av en våg av populära thrillers som framkallade en bild av ett brutaliserat Storbritannien plågat av män formade av krigets våld och fördärvelse. Soldaterna möttes vid hemkomsten därför inte bara av tacksamhet utan även av försiktighet och misstänksamhet.
Våldsbrotten och kriminaliteten ökade ganska riktigt också i Storbritannien under efterkrigsåren. I samtiden förklarade många brottsvågen med att det civila livet inte kunde ge veteranerna de pengar och möjligheter som de längtade efter. Andra hävdade att soldaternas moral hade fördärvats under kriget och att deras förmåga att se skillnaden mellan rätt och fel hade rubbats. Män som tränats att döda hade fått sitt normsystem förstört. Allport menar emellertid att anklagelserna mot veteranerna är överdrivna och ser istället det ökande antalet brott i perspektivet av samhällsutvecklingen i stort. Att veteraner likväl bröt mot lagen uttyder han bland annat som en revolt mot vardagens lunk. De sökte spänning och livet vid front-en hade lärt dem att förakta konventioner.
Kriminaliteten bland veteranerna tolkades även som en verklighetsflykt. Krigets mytiska tillvaro levde kvar i männens drömvärld och utgjorde en stark subkultur i efterkrigstidens brittiska samhälle. Enligt Allport ledde verklighetsflykten dock inte nödvändigtvis till brott. Sina dagdrömmar levde veteranerna också ut i fiktionens värld. När krigsveteran Ian Fleming publicerade sin första roman ”Casino Royale” 1953 träffade han rätt i tidsandan. Med surrogat som James Bond fick våldsromantiken en galjonsfigur och uttråkade män kunde återuppleva krigets mentala värld.
Efterkrigsårens skräckscenarier och hotbilder ser Allport dessutom inte bara som en reaktion på den specifika historiska händelsen eller rättare sagt andra världskriget, utan också som utslag av vanföreställningar, ofta med förgreningar i det förflutna. Motsvarande farhågor fanns efter Napoleonskrigen och inte minst efter första världskriget, där hotbilder om brutala massor som återvände hem från skyttegravarna fick starkt genomslag.
Minnena från åren efter första världskriget framkallade också hotbilder om en annalkande och djup lågkonjunktur. Under 1920-talet levde över 300000 brittiska soldater på understöd. Tiggare i uniform var ett vanligt inslag i gatulivet i mellankrigstidens Storbritannien. Arbetsmarknaden återhämtade sig egentligen inte förrän vid nästa krig. Många av de återvändande soldaterna förväntade sig därför att tjäna levebrödet genom att sälja tändstickor eller att sjunga på gator. Men historien upprepade sig inte.
Intressant är framför Allports analys av krigets återverkningar i den privata sfären, i stort som smått. Böcker som utkom efter krigsslutet med titlar som ”Living Together Again”, ”Soldier to Civilian” och ”Sex Problems of Returning Soldiers” vittnar om vilka frågor som upplevdes som aktuella. Tidningarnas frågespalter bombarderades med berättelser om äktenskapsproblem.
I många äktenskap kände parterna knappt varandra 1945. Vid krigsutbrottet, när männen inkallades till militärtjänst, var det rusning till altaret och antalet bröllop det högsta i Storbritanniens historia. Och efter smekmånaden for maken iväg och hade lite kontakt med sin fru under kriget. Äkta makar som hade varit gifta i år var vid krigsslutet i praktiken nygifta. Miljoner britter skulle plötsligt för första gången lära sig att leva med varandra, dessutom i en tid med bostadsbrist och ransoneringar. För den förväntansfulla makan liksom för barnen var det ofta en främling som återvände hem. Minnen av fadern var diffusa. Han framstod inte sällan som en abstraktion och associerades med ett fotografi på spiselhällen.
För kvinnorna som stannade kvar innebar krigsåren hårt arbete och liten fritid. Förvisso har dessa kvinnor i senare historieskrivning romantiserats som frontfigurer för feministisk frigörelse. Men som Allport påpekar såg de under kriget sällan sig själva i den rollen.
Demobiliseringen betydde däremot att skilsmässorna ökade. Siffrorna talar ett tydligt språk. 1935 skilde sig 4000 par i England och Wales, 1945 16000 och två år senare 60000. I två tredjedelar av alla ansökningar om skilsmässor 1946 och 1947 angavs otrohet som orsak. Inte minst anklagade männen sina fruar för att ha varit otrogna under kriget. Allport noterar att dessa två år är enda tidpunkten i Storbritanniens historia som fler män än kvinnor begär skilsmässa.
Enligt mytbildningen hade brittiska kvinnor ofta haft utländska soldater som älskare. I juni 1944 fanns mer än en och en halv miljon amerikanska soldater i Storbritannien och därtill kom fransmän, polacker och italienare. En kärleksrelation med en utlänning betraktades dessutom som moraliskt mer förkastlig än en vanlig otrohetsaffär. Undersökningar visar emellertid att de utländska soldaterna i mindre utsträckning var inblandade i otrohets- affärer än vad som antogs i samtiden. Förvisso arbetar Allport med en statistik där det finns ett stort mörkertal. Likväl konstaterar han att de brittiska soldaternas misstro mot sina fruar var överdriven och att de i sina anklagelser påverkats av föreställningar om utländska soldater som kvinnoförförare.
Även männen hade förstås varit otrogna. Oftast handlade det om relationer till kvinnor i befriade områden eller prostitution. Men också denna statistik innehåller ett mörkertal. Förmildrande för männen var förstås samtidens dubbelmoral, det vill säga att manlig och kvinnlig sexualitet granskades med olika måttstockar. Manlig sexualitet antogs underförstått vara naturlig och oundviklig och det fanns därför överinseende med gifta eller ogifta soldaters sexuella utsvävningar. Kvinnlig sexualitet bedömdes efter andra normer, vilket betydde att kvinnor synades och anklagades för moraliska misstag betydligt oftare än män.
Hemvändande soldaters svårigheter har under efterkrigstiden i vår del av världen kanske främst uppmärksammats i samband med Vietnamkriget. I åtskilliga amerikanska filmer skildras Vietnamveteranernas trauman från ett krig som var föga populärt i USA och som ur amerikansk synvinkel saknade glorifierande segrar. De hemvändande möttes av likgiltighet, ibland fientlighet. De påminde amerikanerna om ett politiskt och moraliskt tvivelaktigt krig som de helst ville glömma. Veteraner från krigets Irak möts inte heller alltid med entusiasm. Men som Allport visar med sin bok är svårigheterna inte nödvändigtvis mindre för soldater som återvänder hem som hjältar.
Det är främst på individnivå Allport identifierar relevant källmaterial, vilket betyder att enskilda människoöden hamnar alltför mycket i fokus. Men samtidigt lyckas Allport skickligt lyfta upp demobilisering på en generell nivå. Genom att komplettera med tidningar och romaner inringar han efterkrigsårens föreställningsvärld och urskiljer generella mönster i en problematik som fortfarande är aktuell.
Påfrestningarna för hemvändande soldater tycks vara tidlösa. I Storbritannien visar dagens statistik att var tionde i fängelse och var fjärde hemlös är krigsveteran. Självmordsfrekvensen bland veteranerna är hög. Däremot har insikten om soldaters prövningar och svårigheter att resocialiseras ökat. I Sverige, med mycket begränsade militära erfarenheter de senaste tvåhundra åren, föreslås exempelvis upprättandet av ett veteransoldatcentrum för ett bättre omhändertagande av svenska soldater som stridit utomlands. Även deras anhöriga ska få hjälp. Sådana funderingar fanns inte 1945.
