Varför är de skånska sädesfälten, de blekingska och bohuslänska skären samt de halländska badstränderna svenska? Därför att denna dag för 350 år sedan, den 26 februari 1658, avträdde Danmark-Norge vid freden i Roskilde dessa landskap till Sverige. Men hur gick det till när lacket på fredstraktaten hade torkat och landskapen skulle göras svenska på riktigt?

Ett territorium erövras av en annan stat. För vår inre syn kan vi se skaror av utblottade flyktingar, vi kan föreställa oss en brutal ockupationsmakt och en befolkning som lider under att behöva inordna sig under nya, främmande seder och förbjudas tala sitt eget språk. I takt med att nationalismens gissel har plågat mänskligheten allt värre under de senaste 200 åren har vi blivit alltmer benägna att tänka i sådana banor även beträffande den äldre historien. Mer eller mindre starkt har nationella tolkningar präglat bilden av Skånelandskapens övergång till Sverige.

Den nationella vinklingen i forskningen har inte så mycket handlat om att man bedömt händelserna utifrån ett danskt perspektiv i Danmark och ett svenskt i Sverige. Snarare var svenska och danska historiker länge överens om att ”danskt” och ”svenskt” var centrala storheter för att förstå vad som hände.

Knud Fabricius frågade i sitt fyrabandsverk ”Skaanes Overgang” (1906–58) varför danskarna i Skåne miste sin nationalitet och försvenskades, medan danskarna i Nordslesvig, som var tyskt 1864–1920, behöll sin. Det var en självklarhet för honom att svenskt, danskt och tyskt var ungefär likartade storheter då som nu. Också den svenska forskningen har suttit fast i sådana nationella bilder. ”Försvenskning” har varit det namn man har givit processen och Jerker Rosén uttryckte 1943 mycket klart vad han ansåg vara målet för den svenska politiken: det var att ”försöka göra den danska befolkningen svensk”.

Trots denna enighet finns det påfallande lite forskning gjord kring hur denna ”försvenskning” gick till. Det har lämnat fältet fritt för mytbildningar, och det finns idag två myter som existerar parallellt. Antingen menar man att övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik. Eller också menar man att övergången tvärtom kännetecknades av stor brutalitet från svensk sida, men att en skånsk identitet ändå inte lät sig knäckas.

Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.

Skåne inlemmades faktiskt inte i kungariket Sverige 1658 utan blev en av den svenska kronans provinser. Det var en viktig skillnad. Liksom andra europeiska stater var Sverige uppbyggt som en konglomeratstat. Skånes erövrare Karl X Gustav var kung i Sverige, hertig i Estland, Livland, Pommern och Bremen-Verden, herre till Ösel och Wismar, och så vidare. Det var inte tomma titlar. Alla dessa områden styrdes på sina egna sätt, hade sina lagar, sina kyrkoordningar, sina adelsprivilegier och regleringar av stadslivet. De hade också olika politiska system. Den centrala delen, själva det svenska riket, hade en riksdag där adel, präster, borgare och bönder från Småland i söder till Norrbotten i norr, från Värmland i väster till Karelen i öster samlades. Provinserna hade däremot inte säte där utan hade i regel sina egna lantdagar.

Det var därför följd­riktigt, och i enlighet med europeisk sed, att erövringarna fick provinsstatus. Deras rätt att behålla sina gamla lagar och privilegier stadfästes i Roskilde­freden. Skåne, Halland och Blekinge kom att betraktas som en enhet, hertigdömet Skåne. Nu började förhandlingar med den lokala eliten om hertigdömets styrelse. På en lantdag i Malmö 1662 fastställdes ett slags författning, Malmö recess, som på flera sätt gav Skåne en gynnad ställning. De gamla lagarna och privilegierna behölls, men invånarna fick ändå säte och stämma på den svenska riksdagen, och lika rätt med svenskar till ämbeten i staten.

Snarare än ”försvenskning” kunde man tala om perioden 1658–75 som en ”förskånskning”. Skånelandskapen hade inte haft någon utpräglad särställning inom Danmark, även om de, liksom Själland och Jylland-Fyn, bevarat sin medeltida landskapslag. Nu fick den skånska eliten fördelar av att vara både utanför och innanför Sverige, framför allt genom att adeln behöll sina mer omfattande danska privilegier men trots det fick ingå i den svenska eliten. 1666 beslutades det också, på skånskt initiativ, att ett universitet skulle anläggas i Lund. Det var en stor skånsk framgång, nådd i kamp med Göteborg och Jönköping, som nu fick vänta i århundraden på sina lärosäten.

Det finns emellertid ingen anledning att idyllisera statsbytet. Den svenska staten var bra mycket starkare och mer centraliserad än adelsväldets Danmark-Norge. Skatter och tullar höjdes – de ansågs tillhöra de ”fundamentallagar” som Roskildefreden gav den svenska kronan rätt att ändra. Inkvartering av militära ryttare blev en hård börda. Att dessa bördor också drabbade det kvarvarande Danmark efter det kungliga enväldets införande 1662 gjorde knappast att de upplevdes som lättare av de skånska bönderna. Biskopen i Lund, Peter Vinstrup, förklarade i en predikan att övergången var Guds straff för skåningarnas synder. Men skåningarna kunde återvinna Guds nåd, menade han, genom att vara lojala mot sin nya överhet.

Det var dock si och så med lojaliteten när det upprustade Danmark-Norge 1675–79 i skånska kriget försökte ta tillbaka det som förlorats. Det förefaller lätt för danskarna att rekrytera skåningar till de gerillaliknande friskytteförbanden, som svenskarna föraktfullt kallade snapphanar (stråtrövare) och straffade drakoniskt. Skånska kriget blev en blodig affär, kanske det grymmaste krig som någonsin utkämpats på nordisk botten. För den svenska statsledningen med den unge Karl XI i spetsen måste det ha varit en chock att nästan ha förlorat dessa rika, nyss vunna provinser. Skåne måste säkras för framtiden. Om man alls kan tala om en ”försvenskning” under 1600-talet, handlar det om en rad åtgärder som sattes in från 1678 och några år framåt.

Det gällde att få invånarna att frivilligt avstå från den särställning som de fick i Roskilde­freden. Sedan Karl XI på riksdagen 1680 avsevärt stärkt sin makt i riktning mot envälde i Sverige, var han stark nog att kunna genomdriva sin vilja också i provinserna. Prästerskapet och städerna övertalades 1681 att begära att svensk kyrkoordning och stadslag skulle införas. På landet införde man 1683 svensk lag och rättegångsordning utan att fråga allmogen och de gamla tingsdomarna ersattes av svenska häradshövdingar. Samma år slutade förhandlingarna med adeln med att de svenska adelsprivilegierna infördes. Det är dock betecknande att adeln ändå kunde rädda vidare vissa fördelaktiga bestämmelser. Adeln förblev socialt och ekonomiskt stark i Skåne.

Under skånska kriget hade Skåne och Blekinge, uppenbarligen som en bestraffning för invånarnas samröre med fienden, fråntagits sin riksdagsrepresentation. Men vid riksdagen 1686 deltog representanter från alla de tre gamla östdanska landskapen. Den formella inkorporeringen i Sverige var därmed ett faktum, nästan 30 år efter Roskildefreden.

Denna ”försvenskning” rörde sig främst på ett administrativt och politiskt plan. Att kulturellt ”omnationalisera” befolkningar stod sällan eller aldrig högt på programmet för regimerna i det gamla Europa. Men det är intressant att det ändå fanns vissa kulturella inslag i politiken. Redan 1678 uttryckte Karl XI det som att ”gemütherne måtte blifwa dragne ifrån then inclination the till Dannemark hafva”. Befolkningen skulle vänjas vid det svenska språket genom att predikan och gudstjänst skulle ske på svenska. Klockarna förbjöds undervisa med danska böcker medan svenska ABC-böcker och katekeser skulle spridas. Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige.

Dessa tankar om en kulturell integration lyfts ofta fram när man vill hitta belägg för en hård försvenskning. Men de räckte inte särskilt långt. Svenska blev visserligen kyrkans och administrationens språk, även om prästerna inte var lika nitiska för svenskheten i praktiken som i sina rapporter till överheten. Att försöka ändra på befolkningens vardagsspråk var det dock aldrig tal om. Många flyktingar återvände från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas.

Knud Fabricius menade att det sänkte sig en järnridå i Öresund, men alla tecken tyder på att denna ridå hade stora rosthål. Kvinnliga handlande i Helsingborg kände sig trakasserade av de nya tullbestämmelserna men fortsatte trots det sina turer till Helsingør. Ännu efter kriget förekom flyttningar från Danmark till Skåne, inte bara av hemvändande flyktingar. En man skrev 1699 till den svenska guvernören om en häst han köpt i Köpenhamn och berömde sig av att ha infört en bra stridshäst i riket. Det är typiskt för kommunikationen från invånarna till den nya överheten, där det inte framkommer någon rädsla för att nämna kontakter med Danmark eller den danska tiden, och ingen ängsligt påtagen demonstrativ svenskhet. Vardagslivet påverkades föga.

På lång sikt blev naturligtvis Skåne, Halland och Blekinge mer ”svenska” i en allmän mening. De danska härjningarna under skånska kriget, som avbränningen av Lund 1678, kan ha bidragit till att civilbefolkningen inte visade någon villighet att stödja danskarna när de 1710 gjorde ännu ett återerövringsbesök. Efter det karolinska enväldets fall 1718 betydde förmodligen riksdagen, med sina frekventa och långa möten i Stockholm, mycket för att skola in befolkningen i en svensk politisk kultur. En bonde från Blekinge, Olof Håkansson, blev bondeståndets ledande politiker under många år.

Förvandlingen av det gamla Östdanmark till det nya Sydsverige kan inte förstås i ett perspektiv av 1800-talsnationalism – och absolut inte i ett perspektiv av 2000-talets etniska politik – utan måste förstås i sitt 1600-talssammanhang. Den innebar inte att en befolkning med moderna nationella känslor skulle omnationaliseras. Den innebar, på normalt vis för tidens Europa, att ett område fick en ny härskare, som bekräftade områdets gamla lagar och privilegier, men övertog den högsta politiska makten, inklusive kravet på utrikespolitisk lojalitet. Den grundläggande frågan för den svenska statsmakten var inte hur man skulle göra danskarna svenska, utan hur man skulle göra invånarna lojala.

Formellt blev Skånelandskapen en del av den svenska staten 1658, men de blev en del av riket Sverige först på 1680-talet. Delar av nationalstaten Sverige kunde de inte bli förrän denna kom till på 1800-talet. Det var då nationalismen gjorde svenskar av skåningarna, liksom den gjorde svenskar – i modern mening – av övriga svenskar.

Harald Gustafsson är professor i historia vid Lunds universitet.