Den franske filosofen, ateisten och folkbildaren Michel Onfray är just nu i färd med att skriva om filosofins historia. Samtidigt som han i Caen leder sitt Folkuniversitet (Se Under strecket 19/12 2005) ägnar han tid och kraft åt detta projekt för att lyfta fram tänkare som han anser vara orättvist bortglömda och för att diskutera vilka kriterier som styrt det traditionella urvalet. Han har i sitt senaste verk, Les ultras des Lumières (nummer 4 i serien Contre-histoire de la philosophie, Grasset, 340 s) kommit fram till det i fransk kulturhistoria så viktiga 1700-talet och volymen ägnas nästan uteslutande åt franska filosofer.

1700-talet framstår som den epok då ljuset, i form av klara idéer, skulle spridas och hjälpa människan till större förståelse av sitt förhållande till Gud, överheten och medmänniskan. Det nya var att gamla, inpräglade auktoritetsförhållanden sattes ifråga. Den naturvetenskapliga revolutionen under det föregående seklet var en starkt bidragande faktor. Rationellt tänkande hade utforskat naturens lagar och etablerat en ny mekanistisk världsbild helt befriad från övernaturliga krafter. Varför inte låta detta tänkande råda även på andra områden blev den naturliga följdfrågan.

Nya idéer fördes fram, ofta i anonyma verk, då det var belagt med dödsstraff att författa eller ge ut skrifter som stod i strid med religionen. Idéer som rörde Guds exi­stens, själens odödlighet, människans fria vilja, kvinnans underordnade roll, samhällets orättvisor, föraktet för det sinnliga…

I sin bok lyfter Onfray fram en handfull tänkare för vilka han känner verklig valfrändskap, då de fört dessa och liknande tankar till sin yttersta konsekvens. De utvalda är den okände Jean Meslier, obetydlig kyrkoherde i Ardennerna, de mer kända La Mettrie, Maupertuis, Helvétius och d‘Holbach. Dessutom ger han sin syn på den ökände markis de Sade, vilken för ­Onfray förenar det sämsta av gammalt och nytt tänkande: feodalt översitteri och urspårad hedonism. De som däremot i Onfrays ögon framstår som bleka ljusspridare är de som vanligen anses som denna epoks stora tänkare: Voltaire, Rousseau, Diderot, d‘Alembert och Kant. Voltaire blir hans speciella hatobjekt.

Det Onfray utifrån sin egen ideologiska ståndpunkt generellt förebrår dessa stora män är deras ljumma engagemang, en åsikt som kan förvåna. Han är medveten om att många av deras verk förts upp på Index som förbjudna böcker men det som för honom väger tyngre är att de undvek att utmana den världsliga makten. De bekände sig till deismen för att visa att de inte var ateister. Även om Voltaire ville ”krossa den skändliga kyrkan”, ansåg han att religionen behövdes för att leda folket. Friheten att ifrågasätta religionens dogmer utövades endast i de fina salongerna. Kant lanserade uttrycket ”Våga tänka” men förespråkade anpassning till den rådande ordningen. Upproret stannade på det rent teoretiska planet. Rousseau ville hålla folket i okunnighet och lydnad och hade helst sett att tryckerikonsten aldrig hade uppfunnits då den möjliggjort utgivningen av så många farliga böcker. Onfrays starkaste kritik avser dock dessa filosofers totala likgiltighet inför folket som under denna tid levde i verklig misär.

Den mest markanta profilen bland dem som Onfray vill föra fram i ljuset är kyrkoherden i Etrépigny i de avlägsna Ardennerna, Jean Meslier, som vid sin död 1729 var helt okänd. Under sin prästkappa dolde han dock, enligt Onfray, den dynamit som skulle spränga hela det rådande samhällssystemet i luften. Han försåg seklets radikala falang med den begreppsarsenal den behövde men utan att någonsin bli direkt citerad. Vid sin död lämnade han efter sig ett tusensidigt verk med titeln ”Testament” i fyra exemplar. Dessa blev mycket eftertraktade, de såldes dyrt i största hemlighet, kopierades, spreds. Mindre än fem år efter Mesliers död var 150 exemplar i cirkulation. Det sensationella var att denne präst var ateist, den förste att hävda att Gud inte existerar och att religionen var ett metafysiskt bedrägeri. Förklaringen till att han fortsatte i sin yrkesutövning var att han inte ville bereda sina närstående sorg. Privat tog han dock konsekvenserna av sin övertygelse. Trots biskopsvarningar samlevde han med sin hushållerska. De inre stridigheter han tvingades leva med fick han utlopp för i sitt stora verk och den reella omsorg han visade sina församlingsbor. Han ger en detaljerad tidsbild av de umbäranden och det lidande de fattiga bönderna fick utstå under Ludvig XIV:s feodala regim, en kung som han ser som krigshetsare och despot. Meslier föregriper senare tiders tankar om klasskamp och naturrätt. Han ryggar inte för tanken på revolution men ger den snarast formen av civil olydnad.

Den som läser Meslier med mycket motstridiga känslor är Voltaire. Det är i detta sammanhang Onfray visar på den opportunism han anser kännetecknar denne filosof som fått dignitet av national­monument. För att desarmera Mesliers budskap blir Voltaire med Onfrays terminologi en likskändare. Han fabricerar ett falsifikat, skär ner, lägger till, gör Meslier till en voltairian. Han ser dessutom till att denna text får en omfattande spridning. Kopior av originalet fanns dock kvar och Mesliers tankar gick som en underström genom seklet. Efter revolutionen fick han upprättelse genom att den ursprungliga texten gavs ut 1864.

Meslier drog sig undan den världsliga maktens dom. Det var inte fallet med dem som under sin levnad gav uttryck för misshagliga åsikter, som exempelvis läkaren La Mettrie, vilken teoretiserade den materialistiska ideologin. I sitt verk ”Traité de l‘âme” (Avhandling om själen), förklarade han att kropp och själ bara var två modulationer av samma materia, vilket uteslöt all metafysisk överbyggnad. Boken ”hedrades” enligt Onfray genom destruktion på bokbål och medföljande dödshot för författaren. Efter att i ”L‘Homme-Machine” (Maskinen männi­skan) ytterligare ha hävdat att människans föreställningsvärld helt styrs av sinnes­intrycken och att den fria viljan är ett religiöst påfund återstod endast för honom att tacksamt acceptera en inbjudan till den frisinnade Fredrik II:s hov i Potsdam där han fritt fick uttrycka sina åsikter.

Samma hov blev tillflyktsort för vetenskapsmannen Maupertuis som alltför entydigt tagit ställning för Newtons allmänna gravitationslag som förklaring till planeternas rörelser i ett skede då Descartes teser om att dessa rörelser styrdes av virvlar av eter fortfarande gällde som officiell sanning i Frankrike.

Två tänkare som tog ett bredare grepp om samhällets problem var Helvetius och d‘Holbach. Båda var välbeställda män som kunde ha ägnat sig åt ett angenämt privatliv, vilket de gjorde, men de hade också ett verkligt samhällengagemang. Helvetius hade kontakter vid hovet och hade anförtrotts en post som uppbördsman, en lukrativ syssla som han utövade med medkänsla. Hans tänkande kretsade kring begreppet mänsklig lycka, inte bara på ett teoretiskt plan utan utifrån de insikter hans syssla gav honom om tillståndet i landet. 1758 gav han anonymt ut sin bok ”De l‘esprit” i det bästa syfte att med stöd av sakliga kriterier analysera vad moral är. Det sanna, menar han, är samma sak som det nyttiga. Men det nyttiga varierar från epok till epok alltefter omständigheterna. För att nå välstånd krävs upplysning, i betydelsen kunskap. Kunskap skänker individen lycka, lycka får landet att blomstra, bidrar till dess prestige och dess plats i världen. En klok politik skapar en god moral.

Denna bok godkändes av epokens censur, vilket möjligen kan bero på att författaren inte uttryckte ateistiska tankar och inte heller framstod som materialist. Dock väckte den en storm av ovilja, främst genom att den indirekt ifrågasatte den kristna religionens syn på moral som något tidlöst och universellt. Boken förbjöds omedelbart. En jesuitisk vän förrådde Helve­tius identitet, och för att rädda den censor som gett tillstånd till publicering tvingades han till avbön genom att betyga sin trohet till religionens dogmer. En procedur som kom att upprepas tre gånger i alltmer förödmjukande former, då även Paris ärkebiskop och påven Clemens XIII gett uttryck för sin indignation. Boken brändes offentligt.

Helvetius hämtade sig aldrig efter denna behandling. Likväl författade han en skrift som 1773 publicerades postumt, ”De l‘Homme” (Om människan) där han gav full frihet åt sina tankar. Under inflytande framför allt från den engelske filosofen Locke utvecklades hans tänkande i alltmer utilitaristisk riktning: målet blir att skapa största möjliga lycka för största möjliga antal människor, en tankegång som kommer igen hos d‘Holbach.

Efter en farbror hade d‘Holbach ärvt både tillgångar och barontitel. Han höll salong för det yppersta skiktet av olika ämnesföreträdare och samtalet flödade fritt. Tack vare sin sociala ställning och det faktum att han hela sitt liv skrev under pseudonym kunde han utarbeta ett fullständigt filosofiskt program där han banade väg för en ny samhällssyn.

Onfray följer d‘Holbach steg för steg och visar genom sin inkännande läsning att han här har en egen förebild. Utgångspunkten hos d‘Holbach är hans dekonstruktion av religionen i allmänhet och av kristendomen i synnerhet. Behovet av en religion tillskriver han dels människans rädsla för att dö och försvinna, dels hennes ovilja att ställas inför det outgrundliga. En religion är, anser han, en sekt som har lyckats, i kristendomens fall genom att den romerske kejsaren Konstantin opportunistiskt upphöjde den till statsreligion. Jesus är i hans ögon en ”charlatan från Judéen” som utnyttjade Gamla Testamentets profetior till att framställa sig som den väntade Messias. Det är okunskap om naturens lagar som gett upphov till gudsbegreppet, kunskap om naturen bör därför leda fram till en sundare syn på tillvaron. Det är i det syftet d‘Holbach utarbetar sin ateistiska materialism.

Hans filosofi är helt immanent. Männi­skan är inlemmad i naturen, vilken styrs av en enda princip: att existera och att framhärda i sin existens. Hos den tänkande människan omvandlas denna princip till att söka sitt välbefinnande och att fly allt obehagligt. Denna hedonism präglar hela d‘Holbachs filosofi men han framhåller att ateism och ett hedonistiskt förhållningssätt ingalunda skulle frånta männi­skan ansvarskänsla. Resultatet blir tvärtom ett lyckligare samhälle. Den tredje aspekten av hans filosofi är nämligen hans utilitarism. Det är inte endast individen utan hela samhället som söker trygga sitt fortbestånd. Gott och ont är inga absoluta värden utan avvägningen måste göras mellan individuell och kollektiv nytta.

D‘Holbach ser ateismen som grunden för den etik han företräder och sammanfattar med orden: att vara lycklig och göra andra lyckliga, en devis som Onfray gjort till sin. När d‘Holbach dog 1789 var hans idéer välkända och hade givit sitt bidrag till revolutionen. Först 1820, efter hans hustrus död, gavs hans skrifter genom en väns försorg ut under författarens eget namn.

Inför eftervärlden står likväl Voltaire som segrare, till och med som revolutionens mest emblematiske figur. Under några skälvande månader 1793 såg den radikala falangen ut att kunna segra men förslaget att avkristna landet kom att bidra till dess nederlag. Skräckväldet väckte avsky för revolutionen och moderata element tog över. Efter det att monarkins och adelns makt hade brutits, kunde bankmän, företagare, markägare och affärsmän göra sig gällande. Människorättsförklaringen proklamerade religionsfrihet, vilket lugnade alla sinnen. Ett sekel senare skildes kyrkan från staten.