Turkiet inrättades 1962, som en direkt följd av militärkuppen 1960, Nationella säkerhetsrådet. Rådet har, som namnet anger, uppgiften att se över landets yttre och inre säkerhet och består av representanter för militären och den civila regeringen under presidentens ordförandeskap. Ända fram till 2003, då vissa modifieringar i demokratisk riktning genomfördes, har militären – landets främsta försvarare av en kärv, närmast religionsfientlig tolkning av sekularismen (kemalismen) – genom denna institution, haft ett övertag över politiken även i tider av civilt, folkvalt styre.
Hur detta militära förmyndarskap kunde fungera demonstrerades på ett särskilt flagrant sätt i samband med Nationella säkerhetsrådets möte den 28 februari 1997, då den pro-islamiske, genom fria val tillsatte regeringschefen Necmettin Erbakan tvingades avgå. Den fråga som fällde honom var militärens krav på en skol- reform, som syftade till att skära ner på gymnasiernas imamutbildning. Mellan 1985 och 1995 hade antalet studenter i dessa Imam-Hatip-skolor ökat från 240000 till 495000.
Den uttalade avsikten med militärens memorandum var att dra ner på religionsutbildningen, men det yttersta syftet var alltså att tvinga det islamiska Välfärdspartiet från makten. Erbakan ledde vid denna tid en koalitionsregering tillsammans med det liberalkonservativa Rätta vägens parti.
Denna händelse väckte starka känslor både bland Välfärdspartiets anhängare och de sekularister som stödde militärens ingripande. Samtidigt hade man på båda sidor svårigheter att greppa innebörden av dessa militära påtryckningar. Här stod man inför en obeväpnad militär intervention. I brist på bättre har det som inträffade kommit att kallas en postmodern kupp, eller en soft coup d’état (regelrätta militära ingripanden hade gjorts 1960, 1971 och 1980).
På det politiska planet var denna händelse emellertid en planerad repressiv process: det pro-islamiska partiet avtvingades sitt regeringsinnehav, partiet förbjöds, dess ledare sattes på undantag, trycket mot olika islamiska grupper och frivilligorganisationer ökade, imam-hatip utbildningen minskade drastiskt, förbudet mot att bära huvudduk på universiteten skärptes. Samtidigt blev de sekulära symbolerna för den turkiska nationen synligare än tidigare: flaggorna blev större, hyllningarna av det moderna Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk vid hans mausoleum i Ankara alltmer välorganiserade.
Men det hände också något annat, som krävde särskild vaksamhet för att upptäckas. Symbolerna för den sekulära ordning som grundfästs av Atatürk under mellankrigstiden privatiserades, det vill säga blev en del av vanliga människors vardag. De symboler för den kemalistiska statsideologin som tidigare reserverats för offentliga byggnader och nationella högtidsdagar, som till exempel jättelika fasadbanér med Atatürks porträtt, hade på kort tid kompletterats med småbilder på Atatürk att sättas upp i den egna närmiljön, hemmet eller bilen. Det kunde också vara märken att fästas på rockuppslaget eller jackan. Atatürk hade miniatyriserats.
Den som uppmärksammat och utförligt beskrivit detta är den turkiska antropologen Esra Özyürek (University of California, San Diego). I boken Nostalgia for the Modern . State Secularism and Everyday Politics in Turkey (2006) analyserar hon på ett intresseväckande och initierat sätt olika aspekter av den privatisering av det politiska som hennes forskning behandlar.
Enligt Özyürek bör den politiska analysen inte begränsas till klassiska frågor som val, demokratiska institutioner eller politiskt deltagande. När massornas politiska deltagande försvagas, vilket hon menar är fallet på många håll i världen, måste också den politiska analysen koncentreras till de fält där maktförhållandena verkligen har betydelse för den enskilde individens identitet och handlingar. Exempel på sådana områden är familjerelationer, ideologi, religion, konsumtion, känslor eller den egna kroppen. Det är också inom dessa privata fält som Özyürek känner sig mest hemma som politisk antropolog. Fördelen med en sådan metod är att makten synliggörs på ett nytt sätt. Speciellt belysande är kapitlet Miniaturizing Atatürk. The Commodification of State Iconography.
Özyürek beskriver hur hon kom tillbaka till Turkiet sommaren 1997 efter flera år utomlands och då slogs av det ökade antalet bilder och affischer av Atatürk. Inte bara mängden av föremål förvånade henne, den bild av Atatürk som förmedlades hade också förändrats. Atatürk hade förvandlats till handelsvara, kemalistiska affärsidkare och konsumenter hade på olika sätt låtit landsfadern bli en del av deras personliga liv och vardagssysselsättningar. Plötsligt, verkade det, fanns det en bild av Atatürk som var lämplig för varje affärsområde: Atatürk sittande vid ett bord, vilket passade för restauranger och barer, en kaffedrickade Atatürk för kaféer, en dansande Atatürk för nattklubbar och till och med en Atatürk med katter och hundar i veterinärens mottagning. Helt nya posters av Atatürk eller bild av honom på T-tröjor, kaffemuggar och kristallföremål hade blivit omtyckta födelsedags- och bröllopspresenter. Det mest förvånande av allt med dessa populära bilder var att Atatürk här presenterades med ett leende på läpparna, en total kontrast till hans bistra uppsyn på bilder som dekorerade offentliga byggnader, anmärker Esra Özyürek.
Allt detta var tecken på ett nyväckt intresse – och nostalgi – för den ledare som avled 1938. Människorna ville ta honom till sig och hålla honom nära inpå sig. Nu var det inte bara staten som tillhandahöll och befäste symbolerna för den nationella identiteten – marknaden hade tagit över. Många såg sig kallade att torgföra symbolerna och göra dem till en del av sin egen personliga identitet. Författaren beskriver sin mamma, en kvinna med starka rötter i den moderna republiken (modern hade varit folkskollärare och fadern parlamentariker), som med stor hängivenhet deltog i firandet av republikens 75-årsdag, den 29 oktober 1998.
Enligt författaren var detta nya engagemang för kemalismen frivilligt och exponerades nu vid konserter med populära artister, inte som tidigare vid militärparader och offentliga ceremonier. De gigantiska bilderna kompletterades med avbildningar i miniatyrformat och bilderna flyttades in i hemmen (Atatürk tronade bland familjefotografierna). Fokus för bilderna flyttades från ledarens ansikte till figuren i sin helhet. Resultatet av allt detta blev en mänskligare och mer jämlik Atatürk.
75-årsjubileet kan emellertid inte förklara vågen av entusiasm och de stora mass-demonstrationerna. Hur skall dessa händelser förklaras?
Özyürek själv beskriver denna privatisering av statsideologin som ett uttryck för en bredare global rörelse vid millenieskiftet. Den sociala ordningen upprätthålls av nya rationaliteter, strategier och teknologier, skriver hon. Genom den ekonomiska liberalisering som spridits över stora delar av världen kommer också de politiska aktörerna att dela med sig av det politiska ansvaret. I många fall har sådan liberalisering lett till politisk demokratisering, men den privatisering av de kemalistiska symbolerna som författaren beskriver leder snarare i riktning mot en form av korporatism, det vill säga staten växer in i och blir en del av människornas privatliv. Tanken på den italienska fascismen ligger snubblande nära. Författaren snuddar vid begreppen, dock utan att dra konsekvenserna.
Özyüreks arbete är inte i första hand analyserande. Hon beskriver privatiseringen av det politiska mycket levande och initierat, men hon förklarar inte dessa processer i ett bredare samhällspolitiskt perspektiv. En sådan förklarande analys kanske man inte kan vänta sig, eftersom orsakerna till det skeende hon beskriver inte kan sökas i det privata, utan i den del av den statliga maktapparaten som i Turkiet idag går under namnet den djupa staten.
Våren 2007 genomfördes ett antal uppmärksammade mord. Det gällde bland annat attentatet mot den armeniske journalisten Hrant Dink på öppen gata i centrala Istanbul (19/1 2007) och det ovanligt brutala mördandet av tre kristna missionärer i Malatya (18/4 2007). I spåren av de rättegångar som följde (ingetdera mordet är ännu uppklarat) har en lång rad avslöjanden gjorts av kriminella eller underjordiska nätverk, vilka opererat i skydd av militären eller gendarmeriet. Dessa avslöjanden, vilka nu behandlas i domstol i de så kallade Ergenekon-rättegångarna, gäller bland annat flera tusen ouppklarade mord på kurdiska intellektuella, affärsmän och aktivister och planeringen av flera nya militära ingripanden eller regelrätta kupper mot den nuvarande halvt pro-islamiska, halvt liberalkonservativa AKP-regeringen, ledd av Recep Tayyip Erdoğan. Partiet, AKP, vann valet 2002 med 34 och valet 2007 med 47 procent av rösterna.
De senaste avslöjandena (tidningen Taraf 19/1 2010) visar på framskridna planer på ett maktövertagande, med bland annat färdiga namnlistor på ministrar i en tilltänkt regering, sabotage mot kända moskéer i Istanbul och gripande av hundra- tusentals reaktionärer och separatister, den gängse beteckningen på medborgare engagerade för islams respektive kurdernas sak. En rad kända fotbollsarenor i Istanbul har namngetts som lämpliga uppsamlingsplatser för sådana massarresteringar. Tankarna går osökt till Chile 1973.
I kupplanerna ingick också listor på motståndsbenägna respektive samarbetsvilliga journalister. Det är i ljuset av dessa uppgifter om militärens ansträngningar att vinnlägga sig om massmediers stöd som Esra Özyüreks studie om den statsbärande ideologins – kemalismens – privatisering framstår som ett speciellt värdefullt tidsdokument. Det har nämligen visat sig att militären ända sedan den postmoderna kuppen 1997 aktivt verkat för att inte bara massmedier utan också olika frivilligorganisationer ska värvas för deras sak. Kemalismen ska konserveras (parad med en religionsfientlig tolkning av sekularismen) som stats- bärande ideologi. Den rörelse för privatisering av kemalismens olika symboler, som Esra Özyürek beskriver, var alltså inte fullt så spontan, folklig eller civil, som den framställs i hennes arbete. Mycket av den information vi har idag om hur militära grupper agerat bakom kulisserna, när de sett sin makt inom till exempel Nationella säkerhetsrådet hotad, var inte tillgänglig då hon skrev sin bok. Det gäller framför allt hur subversiva nätverk, med förgreningar högt upp i den militära hierarkin, agerade mot massmedia och frivilligorganisationer. Men militärens roll som politisk aktör var redan då ett faktum, vilket författaren kunde ha tagit adnotam i sin analys av massmobiliseringen kring kemalismen åren omedelbart efter militäringripandet 1997.
Det är således inte bara bristen på information, utan också den vetenskapliga metoden, som är problematisk. Väljer man, som författaren gör, att fokusera på hur makten internaliseras och/eller reproduceras i vardagslivet, riskerar också de hård- föra maktstrukturerna på makroplanet att försvinna ur blickfältet. Det är olyckligt om ett perspektiv avsett att spegla privatisering av det politiska skulle leda till en naiv syn på statsapparaten. Men den anmärkningen ska inte dölja det faktum att Esra Özyürek skrivit en insiktsfull och läsvärd bok.
