På våren 1822 började Thomas Brisbane konstruera ett astronomiskt observatorium. Att den nytillträdde guvernören över den australiensiska fångkolonin satsade resurser på astronomisk observationskonst är helt i linje med en stark tradition i astronomins historia. Denna den mest himmelska av vetenskaper har under stora delar av sin historia även varit en vetenskap med högst jordnära avnämare och finansiärer. En gång i tiden var det astronomiska observatoriet en central plats i det moderna statsbygget, härifrån emanerade tekniker för precision som kunde tillämpas på annat än kometer och nebulosor, till det knöts ofta förhoppningar om samhällelig utveckling.
Så var det i Paramatta, New South Wales, vars nybyggda observatorium Brisbane fyllde med böcker, teleskop, urverk – verktyg för rationell hantering av himmel och jord. Dess personal – matematikern Carl Rümker, rekryterad från Hamburg och James Dunlop från Skottland – var snart igång med en vetenskaplig verksamhet som rönte uppmärksamhet i imperiets hjärta. Brittiska Royal Astronomical Society hyllade observatoriet med sin guldmedalj 1828, inte utan viss fog: Dunlop hade trots allt katalogiserat mer än 620 nebulosor och dubbelstjärnor, positionerna för tusentals stjärnor på den södra stjärnhimlen hade bestämts och man hade varit först ut med att återfinna Enckes komet.
Brisbanes omsorger om den himmelska vetenskapen handlade dock inte bara om upptäckten av nya objekt på den för europeiska astronomer relativt okända södra stjärnhimlen. De astronomer Brisbane anställde bokstavligt talat på andra sidan jorden från Greenwich och London räknat ingick även i andra mer jordiska sammanhang, vilket vetenskapshistorikern Simon Schaffer visar i en läsvärd uppsats om Brisbanes roll i astronomihistorien. Man levererade standardtid som gjorde det möjligt för invånarna i den nya kolonin att ställa sina fickur och skeppskronometrar efter korrekt tid. Man gjorde meteorologiska mätningar. Man såg till att lantmätarna som skulle mäta upp det nya landet i söder hade tillgång till precisa mätinstrument och en standardiserad meridian att utgå ifrån.
Den unga kolonin ordnades därmed rumsligt och tidsligt med utgångspunkt från det astronomiska observatoriet som Brisbane såg som en källa till precis bokföring i bildlig och bokstavlig betydelse. För honom stod den himmelska kartläggningen och styrandet över de celesta objekten i ett intimt samröre med den koloniala administrationen, tillika individens frälsning.
Brisbane var, liksom en del andra koloniala kollegor, utbildad i Edinburgh; därifrån kom upplysta idéer om värdet av de exakta naturvetenskaperna och ekonomisk reform. Astronomi fungerade, menar Simon Schaffer, som en modellvetenskap för 1800-talets strävanden efter vetenskaplig och samhällelig utveckling; ”epok”, ”period”, ”revolution” och det ”zenith” som kulturer och samhällen ibland uppnår i sin utveckling var ju begrepp som inte bara historikerna använde för att greppa samhällelig förändring, utan ursprungligen astronomiska termer.
Schaffers uppsats om Thomas Brisbane ingår i antologin The heavens on Earth: Observatories and astronomy in nineteenth-century science and culture (red David Aubin, Charlotte Bigg och H Otto Sibum, Duke University Press, 400 s). Här samlas en rad vetenskapshistoriska studier som knyter astronomiämnet och speciellt astronomernas observatorier till 1800-talets samhällsutveckling.
Sven Widmalm bidrar med en uppsats där detta samhälleliga perspektiv blir mycket tydligt. Anledningen var, skriver Widmalm, att astronomerna blev så mycket mer än observatörer och uttolkare av himlafenomen: de blev specialister på informationshantering, på att samla in, analysera och kommunicera stora datamängder. Detta hade de lärt sig i astronomin, men det hade också samhälleliga tillämpningar, ett område där Sverige låg långt framme alltsedan dess att Kungl. Vetenskapsakademiens astronom Pehr Wilhelm Wargentin bistod politikerna i mitten av det vetenskapstroende 1700-talet med sina befolkningsstatistiska kalkyler. Jupitermånarna eller den svenska befolkningen – alla försökte Wargentin greppa. Wargentins efterföljare hundra år senare riktade också sina metoder mot samhället likaväl som mot himlen. Såväl den civila som den militära kartläggningen av landet Sverige hämtade viktiga delar av sina metoder från de observatorier som står i fokus i den här volymen.
Men astronomernas observatorier var inte enbart en källa till exakt tid och lantmäterikunskaper: de kunde fungera som symboliska vittnesbörd om ett lands eller en furstes avancerade nivå. Det blir tydligt i Simon Werretts bokkapitel som behandlar det ryska Pulkovoobservatoriet.
I formuleringarna i sina brev vid 1880-talets mitt till Nils Dunér, kollegan verksam hemma i Sverige, var Bernhard Hasselberg mycket tydlig: det kejserliga observatoriet i Pulkovo där Hasselberg arbetade var rena himmelriket för en astrofysiker. Resurserna var helt enkelt så mycket större där än nästan någon annanstans.
Hasselberg var inte den ende astronom som prisade Pulkovo. Därmed hade ett av målen med Pulkovo uppnåtts – observatoriet, grundat 1839, skulle skänka prestige i utlandet för ett Ryssland vars ledning ville att landet framstod som vetenskapligt och tekniskt framstående. Den här pr-aspekten på Pulkovo är en av de saker som Werrett tar upp. Han anknyter till andra historiker som diskuterat rysk kultur i termer av teater och modeller, från prins Potemkins byar på Krim på 1780-talet och framåt. Observatoriet placerades i anslutning till tsarens sommarresidens Tsarskoe Selo och kunde därmed ingå i den teatrala hovkultur som försiggick där. Det visades upp för utländska besökare, både dignitärer och astronomer.
Men Werret ser inte enbart Pulkovos historia genom något slags hovkulturell, symbolisk lins. Likt flera andra uppsatser i den här läsvärda antologin placerar han observatoriet som en viktig nod i långa nätverk av makt, kontroll och övervakning. Landet såg sig som en välordnad polisstat: militärism, polismakt och centralism var bärande beståndsdelar i tsarens minst sagt reaktionära program. Den ortodoxa kyrkan styrdes av en överste. Samma år som tsaren tillträdde inrättade han en hemlig polis, och hans utbildningsminister, Uvarov, hade valspråket ”Ortodoxi, autokrati, nationalitet”. Till yttermera visso var landets gränser rörliga och under ständig förändring. Att det kejserliga observatoriet med sina precisionsmätningar och territoriella övervakningstekniker spelade roller som inte enbart var symbolhandlingar avsedda att visas upp för utlänningar, utan även kunde bidra med att bringa ordning i imperiet var då kanske inte så konstigt. Man deltog i uppmätningar av landet, man utildade officerarna vid Generalstaben och Topografiska kåren i geodetiska mättekniker.
En epilog som Werrett inte går in på är vad som hände efter det andra världskriget. Det stora och stolta Pulkovoobservatoriet mosades sönder och samman under belägringen av Leningrad. De ryska vetenskapshistorikerna Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov visade i en intressant uppsats häromåret hur ett beslut togs väldigt tidigt att återuppbygga observatoriet, redan innan kriget var slut; stor nöd rådde i Leningrad, men Stalin och hans ledning beslöt ändå att återuppbygga observatoriet.
Man återanvände originalritningarna från 1830-talet. Återuppbyggnaden skedde under ledning av arkitekten Alexander Shchusev, som bland annat ritade Lenins mausoleum, Hotel Moskva och ombyggnaden av KGB:s högkvarter vid Lubjankatorget. Gurshtein och Ivanov visar, med stöd i ryskt arkivmaterial, att det knappast var vetenskapliga frågor som låg bakom rekonstruktionen, utan snarare ett slags politiska symbolvärden som liknade de som var för handen 1830, när tsaren satte igång processen som gav Ryssland Pulkovo.
Poängen, som Werrett kunde ha gjort i uppsatsen, är alltså att de symboliska funktionerna för Pulkovo levde vidare in under 1900-talet och Sovjettiden. För Stalin likväl som för Nikolaj I var det viktigt att visa upp satsningar på storskaliga naturvetenskapliga installationer. Därmed säger oss Pulkovos historia även något om symbolvärdet för naturvetenskap under Sovjetepoken.
Om Pulkovo var en framgång diskuterar Guy Bostel snarare svårigheterna med att få 1800-talets observatorievetenskaper att fungera. Precis som Greenwichobservatoriet, grundades observatoriet i Paris på 1600-talet med ett klart uttalat syfte: att bidra till att lösa navigationsproblematiken. Bostels uppsats följer sedan en rad åtgärder i franskt 1700- och 1800-tal avsedda att förbättra navigationen: mer eller mindre framgångsrika försök att distribuera tid (tidkulor, synkronisering av skeppskronometrar), astronomididaktik kontra metodutveckling (skall man försöka förenkla de komplicerade matematiska metoderna eller skall skeppskaptenerna lära sig mer matematik?), nätverk av navigationsobservatorier i franska hamnar som stöd för sjöfarten samt statliga utbildningsprogram som startas av reformsinnade politiker för att sedan läggas ned av andra politiker.
Det går att läsa den här uppsatsen som en studie i svårigheterna med att implementera avancerade naturvetenskapliga och tekniska praktiker. Det gick att bestämma longituden från mitten av 1700-talet. Det är värt att notera att Bostel dock inte menar Harrisons kronometermetod, som på grund av diverse tekniska skäl inte började användas i fransk navigation förrän mot slutet av 1800-talet.
I stället användes astronomiska metoder, bland annat den måndistansmetod som Jean-Charles de Borda hade utvecklat. Dessa innebar astronomiska observationer (från ett ostadigt fartygsdäck) med efterföljande kalkyler av hög matematisk halt. Metoderna krävde långa kedjor av standardiserade och kalibrerade instrument, skickliga människor (som var intresserade – en del professorer höll hellre på med stellarspektroskopi än att hålla reda på hamnens klockor, vilket de egentligen var satta att göra) på en mängd nivåer från professorsstolarna vid observatorierna till kaptenskajutorna på hundratals civila och militära fartyg, ett nätverk av astronomiska kunskaper och färdigheter som sträckte sig från ett avancerat parisiskt centrum till alla delar av det stora system som utgjordes av fransk kommunikation till sjöss. Att få denna sociotekniska ensemble att spela i takt var inte det lättaste, inte ens i det förhållandevis centralistiska franska 1800-talet och trots att tekniken i fråga ansågs viktig för nationen.
När Boistel mot slutet av uppsatsen sammanfattar läget i det sena 1800- talets navigation talar han om det i termer av misslyckande och behoven av metodologisk reform, den behandlar ett exempel på hur problematiskt det kan vara att implementera avancerade tekniska och naturvetenskapliga metoder. Det är något som ibland förtjänar att påpekas även i vår tid. Det kan ta tid att få avancerad teknik i bruk. Något som ibland underskattas i den teknik- och innovationspolitiska diskussionen.
Boken och dess dussintal uppsatser lyckas på ett fruktbart sätt placera det astronomiska observatoriet i en mängd sammanhang. Fram träder ett 1800-tal då astronomer och deras observatorier var efterfrågade och välfinansierade, och uppsatserna klargör att de precisions- och databehandlingsideal som spelade roll för såväl vetenskap som industri och samhällsbygge inte enbart emanerade ur laboratoriet utan även ur observatoriet.
