På kvällen den 9 oktober 1816 steg en propert klädd ung kvinna av diligensen i Swansea, en liten hamnstad i Wales. Efter att ha tagit in på värdshuset The Mackworth Arms drack hon en kopp te i matsalen och meddelade pigan att hon själv skulle blåsa ut ljuset när hon gick och lade sig. När hon dagen därpå inte visade sig lät värdshusvärden öppna hennes dörr. Kvinnan låg död på sängen. På nattygsbordet stod en tömd flaska laudanum, en opiumtinktur. Hennes korsett var märkt MW. I väskan hade hon en schweizisk guldklocka och en börs med några småmynt. Hon efterlämnade också ett kort avskedsbrev:

”Sedan länge har jag varit fast besluten att det bästa jag kunde göra var att ända den varelses tillvaro, vars födelse var beklaglig och vars liv endast inneburit en följd av plågor för de personer som offrat sin egen hälsa i sin iver att verka för hennes välfärd. Kanske kommer det att smärta er att höra om min död, men ni kommer snart att få uppleva en barmhärtig glömska av att det någonsin existerat en varelse som…”

Där var papperet avrivet, underskriften utplånad. Ingen gjorde anspråk på kroppen. Den begravdes i en omärkt fattiggrav.

Vem var den olyckliga unga kvinnan? Varför tog hon detta steg? Vem kan ha haft intresse av att dölja hennes identitet? Dessa frågor försöker Janet Todd besvara i boken Death and the Maidens: Fanny Wollstonecraft and the Shelley Circle (Profile Books, 297 s).

Hon hette Fanny Imlay, född i Le Havre 1794. Hennes mor var Mary Wollstonecraft, känd för sitt verk ”A Vindication of the Rights of Woman”, 1792, där hon hävdat att kvinnorna om de fick en ordentlig utbildning skulle vara männen intellektuellt jämbördiga. Kvinnor skulle ta kontroll över sina egna liv och bli självständiga.

Fannys far var Mary Wollstonecrafts älskare Gilbert Imlay, som flytt USA efter diverse skumma transaktioner. I revolutionens Frankrike ägnade han sig åt ljusskygga affärer med silver och annat gods på drift från utplundrade herresäten.

Mary beskrev sin dotter som pigg och glad och fylld av energi. Fanny drabbades av smittkoppor men gick också genom den sjukdomen med gott humör. 1795 tog Mary med sig dottern på sin resa till Skandinavien. I boken ”Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark” beskrev hon denna för den tidens engelsmän tämligen outforskade del av världen. När hon efter hemkomsten fann att Imlay svikit henne, utförde hon ett misslyckat självmordsförsök, hennes andra.

Mary Wollstonecraft inledde en förbindelse med en av tidens ledande radikala tänkare, William Godwin. Han hade väckt en hel del uppmärksamhet med sitt verk ”Political Justice”, 1793, där han drog upp riktlinjerna för hur mänskligheten med förnuftets hjälp skulle kunna skapa ett idealsamhälle utan kungar och regeringar, utan domstolar, kyrkor och äktenskap.

När Mary blev gravid beslöt sig hon och Godwin för att gifta sig. Mary födde en dotter, men avled kort därefter i barnsängsfeber. Dottern fick hennes namn. Hon skulle senare bli känd som Mary Shelley, författare till ”Frankenstein”.

Godwin beslöt sig för att adoptera Fanny. Till en början gick allt tämligen bra, även om Godwin som den skrivande människa han var stördes av barnskriken. Värre blev det när han beslöt sig för att gifta om sig med en grannkvinna, Mary Jane Clairmont. Hon medförde i hemmet två egna barn som hade olika fäder, Charles och Claire. Hon och Godwin fick också en son, William.

Både Fanny och Mary avskydde sin styvmor. Litteraturforskarna har varit eniga med dem och för en gångs skull också med varandra – hon tycks ha varit en inkarnation av sagans elaka styvmor. Fanny tilldelades Askungens roll. Och när Prinsen väl dök upp var det inte Fanny han fäste sig vid. Sagan om Fanny var ingen saga med lyckligt slut.

Det är inte svårt att finna orsaker till att den lilla glada Fanny utvecklades till en skygg depressiv kvinna. Hon hade mycket att leva med. Hennes existens hade inte förhindrat hennes mor från att utföra två självmordförsök. Hennes biologiske far struntade helt i henne. Hennes styvfar gifte om sig med en kvinna som hatade henne. Hon växte upp i en familj där inget av de fem barnen hade två gemensamma föräldrar, men Fanny var den enda som inte hade någon.

Krisen blev akut när den unge poeten Percy Bysshe Shelley dök upp i hemmet. Alla tre döttrarna blev förälskade i honom, men det var Mary han valde. Trots att han redan var gift enleverade han henne och tog även med sig styvsystern Claire på en flykt till kontinenten. Godwin rasade. Han hade menat att den fria kärleken skulle realiseras i ett framtida idealsamhälle, inte i hans egen familj. Han avsade sig all kontakt med rymlingarna. Också när de återvänt till London efter sin äventyrliga resa vägrade han hälsa på dem om han mötte dem på gatan.

Sommaren 1816 förvärrades konflikten. Shelley, Mary och Claire gav sig av igen, denna gång för att förenas med lord Byron i Schweiz. Ingen av den kom ens på tanken att Fanny skulle kunna följa med, men de skickade henne ett schweiziskt guldur som present. Claire hade inlett en kärleksförbindelse med Byron och var redan gravid. Denna sommar vid Genèvesjön när Mary fick uppslaget till sin roman ”Frankenstein” har skildrats i otaliga böcker och några filmer. De unga radikalernas fria liv väckte sådan uppmärksamhet att en hotellägare hyrde ut kikare så att nyfikna engelska turister kunde spionera på ”Byron och hans harem”.

Under tiden började Fannys tillvaro i det godwinska hemmet likna ett inferno. Den grälsjuka Mrs Godwins underlät sällan att tala om hur hon uppoffrat sin hälsa, sin skönhet och sina barns välbefinnande för Fannys skull. Godwins ständiga jämmer över sina ekonomiska problem tog hårt på henne. Också under de tider då Godwin vägrade kommunicera med Shelley pressade han denne på pengar. Det var Fanny som fick skriva dessa tiggarbrev. Detta fick naturligtvis Mary och Shelley att betrakta henne med misstänksamhet, trots hennes försäkringar om sin omtanke om deras välbefinnande.

Att skriva en biografi över en person som levt sitt liv i skuggan av mer flamboyanta karaktärer har sina problem. Största delen av Todds bok skildrar de andra, de som med sina liv och skrifter väckte uppmärksamhet och inte sällan skandal. Enda gången Fanny själv kommer i centrum är när hon tar sitt liv. Här har Todd försökt tränga igenom den totala mörkläggningen som alla inblandade ägnade sig åt. Men utrivna dagboksblad, förstörda brev, lögnaktiga påståenden berättar också en historia. Här fanns något att dölja för dessa personer som ägnat sina liv åt att propagera för sanning och höga ideal.

I september 1816 hade Mary, Shelley och Claire återvänt till England efter sin ”Byronsommar”. Fanny hade sett fram emot att få återförenas med dem, men de vågade inte återvända till London, utan bosatte sig i Bath. Fanny ville bort från den klaustrofobiska atmosfären i det godwinska hemmet och dela Shelleys och systrarnas fria filosofiska tillvaro. Hon skrev till Mary och ställde sig till förfogande som barnflicka, erbjöd sig att köpa pianonoter till Claire och bad om att få en kopia av Shelleys dikt om Mont Blanc. Någon inbjudan kom aldrig. Mary, som redan levde i ett konstant svartsjukeförhållande med Claire, ville ogärna dra in ytterligare en poetdyrkande syster i hushållet.

Vad som senare inträffade har tidigare inte utforskats i detalj. För att kunna rekonstruera Fannys sista resa har Todd inte bara fingranskat brev och andra personliga dokument, utan också noga studerat postgången och diligensernas tidtabeller.

Klädd i sina finaste kläder och iförd sin mors korsett, märkt M W, tog Fanny diligensen till Bath klockan 1 på eftermiddagen den 7 oktober 1816 och anlände nitton timmar senare. I ett brev hade hon informerat Shelley och Mary om sin ankomst. Den var inte önskvärd. Claires grossess måste döljas för Godwins, och Fanny sågs som lierad med dem. Det gick dessutom rykten om att Shelley, och inte Byron, var far till det väntade barnet. Shelley befann sig i tvist med sin hustru om vårdnaden av deras barn och var mån om sitt anseende inför en eventuell rättegång. Det troliga är att han fick uppdraget att avvisa Fanny. Det enda ”beviset” för detta möte är Shelleys dikt ”On Fanny Godwin”:

Her voice did quiver as we parted,

Yet knew I not that heart was broken

From which it came – and I departed –

Heeding not the words then spoken.

Misery – oh misery

This world is all too wide to thee!

På baksidan av originalmanuskriptet hade Shelley tecknat slokande blommor och trappsteg som ledde nedåt. Där stod också orden: ”Det är inte mitt fel – det kan inte ha att göra med mig.” Dikten talar ett annat språk.

Shelley, Mary och Claire hade varit Fannys sista hopp. Nu fanns det ingen återvändo. Hon tog diligensen till Bristol. Där inköpte hon en flaska laudanum på apoteket. Morgonen den 9 oktober sände hon ett brev till Shelley och ett till Godwin där hon skrev: ”Jag ger mig nu omedelbart av till det ställe från vilket jag hoppas aldrig återkomma”. Till Shelley skrev hon dessutom att hon skulle vara död när han fick hennes brev och att hon ville att han skulle begrava henne. Därefter steg hon på diligensen till Swansea.

När Shelley lyckats utröna vart Fanny hade begett sig, for han genast dit. Men för sent. När han fann henne i Swansea ”var hon redan ett lik”. Eftersom den idealistiske poeten visste att Fannys sista önskan var att han skulle begrava henne, varför grävdes hon då ner i en anonym fattiggrav? Och varför var hennes namnteckning bortriven från avskedsbrevet?

Todd är övertygad om att det var Shelley som rev av namnteckningen från Fannys brev och att det var han som mutade läkaren till tystnad. Möjligen bekostade den schweiziska guldklockan den simpla begravningen.

Shelley skrev ett brev till Godwin där han berättade att Fanny var död. Han erbjöd sig också att återvända till Swansea, troligen för att ordna med en anständig begravning, men då krävdes att den dödas namn nämndes. Godwin svarade med vändande post: ”Res inte till Swansea, stör inte den dödas tystnad”, och han tillade mer rakt på sak: ”Mitt råd & min allvarliga bön är att du undviker allt som kan leda till publicitet”.

Det är allmänt känt att Godwin på äldre dagar blivit en förgrämd tråkmåns, mån om sin sociala ställning. Men att Shelley, den romantiske idealisten, skulle förfalla till ett liknande beteende är onekligen uppseendeväckande. Vad det gällde Fannys död sammanföll dock deras intressen. För Godwin var alla skandaler av ondo. För Shelley var detta en skandal som kom olägligt.

Makarna Godwin dolde i det längsta Fannys död. Om någon frågade efter henne meddelade de att hon befann sig på ”en förlängd semester” hos sina mostrar i Dublin. När denna förklaring inte längre kunde övertyga, erkände de att hon hade avlidit. En förkylning i Wales hade utvecklats till ”en inflammatorisk feber”, som hade ändat hennes liv.

Mary Wollstonecraft hade när hon kärleksfullt betraktade den lilla Fanny känt oro för vad som skulle kunna hända henne i en värld där kvinnor var förtyckta eller beroende av män: ”Med darrande händer skall jag odla hennes sensibilitet och vårda hennes förfinade känslor, så att jag inte när jag skänker färg åt rosen vässar de taggar som skulle kunna såra det bröst jag så gärna vill skydda – jag fruktar för att utveckla hennes medvetande så att hon blev oförmögen att leva i den värld hon skall bebo – Olyckliga kvinna! Vilket öde är inte ditt!”

Det är som om Mary Wollstonecraft hade anat att dottern ärvt hennes överkänslighet men inte hennes självständighet och kampvilja.

Gunnar Harding är poet och dikttolkare.