Fråga: Vad har den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och den amerikanska filmskådespelerskan Glenn Close gemensamt?

Svar: Båda hör till den än så länge mycket lilla grupp personer som inte bara fått sitt genom – sin arvsmassa – fullständigt analyserad utan också har låtit lägga ut den på nätet, fritt tillgänglig för alla och envar.

Mer diskret genomförda genomanalyser börjar däremot bli vardagsmat och priserna har rasat precis som priserna på elektronik: i USA utförs analysen – eller sekventeringen, som den mer tekniska termen lyder – idag maskinellt på en dag och kostar 6000 dollar. En gemytligt interaktiv Facebook-liknande hemsida som heter 23andMe erbjuder en enklare metod där man genom att skicka in ett salivprov och betala 199 dollar kan få upplysningar om sina anlag för allt från skallighet till muskelstyrka, om sina riksfaktorer för 93 olika sjukdomar och om hur man kan förväntas reagera på olika ämnen, från blodförtunnande medicin till kaffe. Dessutom kan man få upplysningar om förfäder många generationer tillbaka. Experter tror att man i den industrialiserade världen redan inom tio år rutinmässigt kommer att utföra sekventering på alla nyföddas genom och att de stolta föräldrarna vid hemfärden från BB får med sig en cd som kostar dem mindre än en barnvagn där den exakta ordningsföljden av arvsmassans alla sex miljarder byggstenar är dokumenterad.

Om vad allt detta kan tänkas innebära har den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank skrivit en bok, Mit smukke genom. Historier fra genetikkens overdrev (Gyldendal, 306 s) som på en och samma gång är initierad, utomordentligt pedagogisk och lika underhållande som vilken spänningsroman som helst.

Franks utgångspunkt är högst personlig, det vill säga det är sitt eget genom hon vill bli klok på mot bakgrunden av ett släktarv av alkoholism och en och annan psykotisk episod på faderns sida och depressioner, självmordsförsök och bröstcancer på moderns. Hon ger sig ut på en upptäcktsresa som för henne långt, inte bara geografiskt utan också intellektuellt och emotionellt, och vars milstolpar utgörs av möten med forskare från självaste James Watson, ”Big Jim”, som 1953 tillsammans med Francis Crick knäckte DNA-koden (men som idag är mest känd för sina rasistiska uttalanden, och av evolutionsbiologen E O Wilson karakteriserats som ”den utan jämförelse mest osympatiska människa jag nånsin har träffat”) till en representant för det schweiziska dejting-företaget GenePartners som anser sig kunna sammanföra kärlekstörstande singlar genom att jämföra utvalda gener från deras immunsystem.

Det finns naturligtvis mycket bondfångeri i branschen. När Oprah Winfrey låtit sig testas fick hon veta att hon härstammade från sydafrikanska zulus och tog sig genast för att finansiera en flickskola i Sydafrika. Senare blev hon emellertid testad på nytt och då hette det att hon härstammade från Liberia. Det är inte bekant i vilken utsträckning det nya beskedet kommit de liberianska flickorna till godo. I Kina kan förskolebarn med ambitösa och välbeställda föräldrar få elva gener testade och föräldrarna får sedan en rapport om barnets intelligens, känslomässiga mognad, koncentrationsförmåga, minne och fallenhet för olika sportsliga prestationer. Förskoleledningen kommer sedan med rekommendationer om vilka yrken barnen i god tid ska inriktas på. I USA finns My Gene Profile med en häftig försäljningsvideo i vilken en kraftig herre betonar betydelsen av att med gentest tidigt komma underfund med sitt barns talanger för att veta vilken utbildning det gäller att satsa på.

Tveksam är det nog också bäst att förhålla sig till GenePartners som påstår sig kunna avslöja en genetiskt betingad disposition för otrohet – än så länge visserligen bara hos män. För övrigt bygger deras verksamhet i stor utsträckning på ett berömt experiment från 1995 – som senare upprepats med varierande framgång – och som visade att en grupp kvinnor särskilt attraherades av kroppslukten hos män vars HLA-gen (ett protein på ytan av vita blodkroppar) skilde sig maximalt från deras egen. Ur detta har man sedan härlett teorier om att den genetiska skillnaden i fråga kan tänkas ge både ett bättre sexliv och friskare barn.

Men att bondfångeriet är så framgångsrikt som det faktiskt är visar hur stor betydelse generna har fått för vår uppfattning om vilka vi är och hur intensivt vi längtar efter att kunna förutse våra liv och helst rentav forma och optimera dem.

Lone Frank diskuterar nyanserat vad vi verkligen kan få veta och hur vi kan tänkas hantera det vi får veta. I första hand handlar det om sjukdomsrisker. Vad innebär det till exempel att få veta att man har en så kallad ApoE4-variant som tiodubblar risken för Alzheimer? Enligt en studie utförd vid Boston University är det bara på kort sikt som det ökar stressnivån, på längre sikt innebär det snarast att man lever mera medvetet. Det är möjligt att det verkligt grymma är att göra som man gjorde på Island där man i en undersökning hittade 110 kvinnor med mutationen BRCA-2 som ger en 75 procents risk för att utveckla bröstcancer, och sedan lät informationen stanna hos hälsovårdsmyndigheterna.

En följdfråga är naturligtvis vem som har rätt till inblick i våra genetiska förutsättningar. Under den senaste presidentvalskampanjen i USA ska Obamas närmaste medarbetare med största omsorg ha sett till att alla koppar, glas och servetter som presidentkandidaten använde hastigt plockades undan: man var nämligen orolig för att någon skulle kunna komma över hans DNA och sedan använde det emot honom. USA har redan en lag som förbjuder försäkringsbolag och arbetsgivare att begära genetisk information av kunder respektive anställda men som Frank påpekar finns det rimliga invändningar: om unga män ska betala mer för sin bilförsäkring därför att de oftare råkar ut för olyckor kan man fråga sig varför individer med riskabla gener inte skulle betala mer för sin sjukförsäkring.

Men om det för de flesta människor är acceptabelt att tänka sig att våra gener styr vår hälsa så är det betydligt svårare att smälta att de också kan tänkas styra vårt beteende. Tidigare har beteendegenetiken i huvudsak byggt på tvillingstudier och har gjort gällande att allt från samlarmani till politiska attityder – konservatism kontra radikalism – är ärftligt betingat. (Jo, det har faktiskt utvecklats ett forskningsfält med det förfärliga namnet genopolitik.) Men idag riktar sig intresset ändå i första hand mot de gener som påverkar hjärnans kemi, i synnerhet omsättningen av signalsubstanser. Ett fynd som är så färskt att det inte fått plats i Franks bok är en genmutation i en serotoninreceptor som ökar risken för impulsiva handlingar. När man undersökte 9000 personers genom hittade man 97 fall av mutationen, samtliga hos finländare – förutom en kvinna i USA som visade sig ha finländskt påbrå. Av de 97 är 17 alkoholiserade våldsbrottslingar. Enligt en av forskarna bakom studien kan mutationen vara en orsak till runt åtta procent av de våldsbrott som sker under alkoholpåverkan i Finland och då framförallt till de plötsliga aggressioner som verkar helt oförklarliga, ibland till och med för våldsverkaren själv.

Redan 1993 upptäcktes emellertid en ”aggressionsgen” av en forskare som studerade fem generationer av män i en holländsk familj och samma år uppstod en upprörd diskussion om upptäckten av en ”bög-gen” även om forskaren – han hette Dean Hamer – var noga med att betona att det var en variant som ingalunda innebar homosexualitet hos alla som hade den eller som fanns hos alla homosexuella män utan snarare en variant som visat sig vara överrepresenterad hos homosexuella män.

Ärftlighet, eller snarare graden av ärftlighet, är över huvud taget ett begrepp som kan vara svårt att förstå: det är ju inte ett tal som gäller på individnivå utan ett genomsnitt för en befolkningsgrupp. Hjärnforskningen har också visat att det inte heller är så att generna som sådana utlöser bestämda beteenden utan de verkar genom att justera och forma vårt nervsystem, som sedan i sin tur är utsatt för yttre påverkningar. Nyare beteendegenetisk forskning är därför i hög grad inriktad på att undersöka hur gener samverkar med miljöfaktorer. Man talar å ena sidan om gener som ger en disposition, en särskild känslighet och å andra sidan om faktorer i livsstilen eller omgivningen som utlöser känsligheten. Det har till exempel visat sig att personer med vad som lite lättsamt har kallats ”Woody Allen-genen” – en genvariant som förknippas med en bekymrad, introspektiv läggning – oftare drabbas av klinisk depression om de utsätts för stress, och (kanske intressantare) att män med ”aggressionsgenen” ingalunda är socialt avtrubbade utan tvärtom särskilt känsliga för sin sociala miljö och att deras häftighet ofta blir utlöst av att de känner sig utstötta.

Det som gör Franks bok så levande och engagerande är ändå hennes egen röst, hennes högst personliga berättelse om hur det helt konkret upplevs att komma i kontakt med sin arvsmassa, att klicka sig in på sin dator och steg för steg få veta mer – att hon har låg risk för Alzheimer men något förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdom, att hon gudskelov inte har bröstcancergenen men väl Woody Allen-genen. Hon formulerar en rad insikter. En är att liv måste förstås annorlunda än vi hittills gjort: liv bygger inte på en kemisk substans eller en molekyl utan på information. Den genetiska koden är den samma oavsett om det handlar om ett influensavirus, en svamp, en sjöko eller en tjänsteman. De många konkreta livsformerna – från influensaviruset till människan – är bara tillfälliga fodral för själva informationen som bärs vidare och vidare i ständigt nya kombinationer.

Frank börjar mer och mer uppfatta sig som en organism, hon finner tröst i att se sig själv i ett större perspektiv men också i att tänka på att hon är dynamisk och formbar. Hon går till gymmet med lättare steg än förut och medan hon tränar frågar hon sig vad som händer i kroppen just då, hur benmusklerna sätter i gång komplicerade biokemiska processer och hur hjärncellerna påverkas av de ämnen som pumpas ut i blodomloppet.

Samtidigt inser hon allt klarare att man inte kan indela mänskligheten i sjuka och friska: ”Det finns inte sjuka och friska gener utan en palett av genetisk variation och variationen är själva den modellera som evolutionen använder för att skapa sin mångfald av. Mutationer och deras tillfälliga förändringar av arvsmassan är garantin för att utveckling och anpassning över huvud taget kan äga rum.”

Variationer som är opraktiska i en kontext kan dessutom fungera ypperligt i en annan: personer med Aspergers syndrom må fungera dåligt i ett samhälle som kräver ständigt socialt nätverkande men de kan vara ypperliga på att i lugn och ro sitta och lösa uppgifter som kräver fördjupning och koncentration. Det har på senare år talats mycket om hur normalitetsbegreppet har blivit snävare men som Lone Frank vill förstå det är genetikens budskap tvärtom att det ska utvidgas, att vi ska göra allt vi kan för att skapa så goda yttre omständigheter som möjligt för hela paletten av mänskliga beteenden.

Så långt är det ett budskap som ingen humanist lär behöva rygga tillbaka inför.

Merete Mazzarella är professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.