I romanen ”Illusionernas bok” (2002) beskriver den amerikanske författaren Paul Auster hur snabbt stumfilmen blev avlägsen historia när talfilmen slagit igenom. Om de gamla tysta hjältarna, de som trollband biografbesökare över hela världen, skriver han:

”De hade varit döda i bara några år, men de kändes redan förhistoriska, som varelser som hade strövat omkring på jorden när människorna fortfarande bodde i grottor.”

Sedan ett antal år tillbaka pågår regelrätta arkeologiska utgrävningar av lämningar efter denna avlägsna stumfilmskultur. Grävningarna sker på den plats där den berömde regissören och Hollywoodpionjären Cecil B DeMille 1923 spelade in den första filmversionen av ”De tio budorden”. Filmen rör sig i tid och rum mellan Gamla Testamentets berättelse om hur Moses väljer bort ett liv i överflöd och leder sitt folk ut ur Egypten och en kritisk skildring av bristen på moral i 1920-talets USA. Det var då den utan jämförelse största filmuppsättningen någonsin och hade en budget på för den tiden svindlade 1,4 miljoner dollar. I filmen medverkade 3500 skådespelare och statister. I National­encyklopedin beskrivs filmen som en av de ”pseudoreligiösa, sexkryddade spek­takelfilmer” som DeMille vann sin ryktbarhet på. Filmen blev inte desto mindre – eller just därför – en kassasuccé och spelade in över fyra miljoner dollar.

DeMille ville spela in filmen på plats i Egypten, men det tillät inte filmbolaget Paramount av kostnadsskäl. Han hänvisades i stället till ett område med sanddyner i Guadalupe, knappt 30 mil norr om Hollywood. Där hade en annan film, ”Shejken” (1921) med Rudolph Valentino, spelats in ett par år tidigare. På denna plats lät nu DeMille 1500 byggnadsarbetare uppföra ett gigantiskt scenbygge i form av en hel stad i egyptisk stil, ”Faraos stad”. Den största byggnaden var tio våningar hög och pryddes av fyra kolossalstatyer av faraon Ramses II, hieroglyfer samt gigantiska väggreliefer av krigare som står på hästdragna vagnar och spänner sina pilbågar. Vägen som ledde upp till staden kantades av 21 stora sfinxer som var och en vägde fem ton.

Numera skapas filmkulisser till stor del i datorn och scenbygget för ”De tio budorden” är än idag ett av det största i filmhistorien. DeMilles inspelning sprängde alla ekonomiska och tidsmässiga ramar och filmbolaget hotade upprepade gånger med att stoppa inspelningarna. DeMille påstås då ha erbjudit sig att avbryta arbetet och släppa filmen som ”De fem bud­orden”. Inför det hotet sägs filmbolagets ledning ha resignerat och gett regissören tillstånd att slutföra filmen.

När inspelningarna väl avslutats blev det bråttom att röja undan ”Faraos stad”. Enligt avtalet med markägaren, Union Sugar, skulle platsen återställas till ursprungligt skick. DeMille var också orolig för att konkurrerande filmmakare skulle utnyttja scenbygget för att snabbt producera egna filmer. Dessa skulle kunna hinna ut på biograferna innan hans egen film och därigenom dränera marknaden. I detta ekonomiskt och tidsmässigt pressade läge hittade DeMille en okonventionell lösning på sitt problem; han bestämde sig för att i största hemlighet begrava sin egyptiska stad i den kaliforniska sanden. Lokala arbetare anlitades och avkrävdes tysthetslöfte innan de med hjälp av en hästdragen bulldozer raserade och grävde ner det dyrbara scenbygget inklusive rekvisita i sanden. ”Faraos stad” hade med ens förvandlats till DeMilles ”Förlorade stad”.

Där låg den sedan, bortglömd av nästan alla i 60 år. Men så uppmärksammade några filmentusiaster ett stycke i DeMilles postumt utgivna självbiografi (1959):

”Om, 1000 år från nu, arkeologer skulle råka gräva i Guadalupes sand, hoppas jag att de inte rusar iväg och trycker den häpnadsväckande nyheten att den egyptiska högkulturen inte alls var begränsad till Nildalen, utan sträckte sig hela vägen till Nordamerikas stillahavskust.”

Denna ledtråd satte dokumentärfilmaren Peter Brosnan på spåren och 1983 lyckades han lokalisera platsen för DeMilles ”Förlorade stad”. Dynen som döljer stadens rester avviker från övriga genom sin storlek och är lokalt känd som ”dynen som aldrig rör sig”. Vid Brosnans första besök hade dock ett par kraftiga stormar nyligen flyttat runt sanden och blottlagt mer av de gömda hemligheterna än vad som enligt lokala sagesmän hade synts på flera decennier. Plötsligt fann han sig stående i ett fält med statyrester och andra lämningar från den undangömda filmstaden.

Platsen ligger numera i en del av ett ­naturreservat som är stängd för allmän­heten. Den har också getts officiell status som fornlämningsplats av staten Kalifornien och det är därmed förbjudet att gräva där eller avlägsna föremål utan tillstånd. Dagens besökare får nöja sig med att från den väg som genomkorsar reservatet blicka ut över det ökenliknande området och se hur dynen som gömmer resterna av DeMilles förlorade stad tornar upp sig mot himlen. Gipset i den sönderslagna rekvisitan lyser bländande vitt i det skarpa sol­ljuset. För en arkeolog ser det på långt håll ut som många andra fornlämningsplatser med frameroderade fynd.

Under ledning av arkeologen Dr John Parker har man genomfört noggranna kartläggningar och utgrävningar i DeMilles ”Förlorade stad”. År 1990 lyckades man med hjälp av en georadar lokalisera vad man tolkar som ett dussintal av de begravda sfinxerna. Totalt uppskattar man att det döljer sig närmare en halv miljon ton byggnadsrester och rekvisita under sanden. Brist på finansiering gör att man hittills fått nöja sig med mindre utgrävningar. Dessa sker med samma arkeologiska metoder som man använder för forntida lämningar.

De saker som påträffas är inte enbart rester av det gigantiska scenbygget. Det är också föremål av mer personlig karaktär som lämnats kvar av alla dem som arbetade på inspelningsplatsen. Man har bland annat hittat ett mycket stort antal metallburkar för cigarettobak. Det förefaller som om alla rökte; det var också en tid då läkarna rekommenderade rökning efter varje måltid eftersom det ansågs bra för matsmältningen. Burkarna blir en tänkvärd ­påminnelse om hur snabbt tiderna – och vetenskapen – förändras.

Ett annat, överraskande vanligt, fynd är flaskor för hostmedicin. Med tanke på alla upphittade tobaksburkar är en närliggande tolkning att rökhosta var en vanlig åkomma. Men enligt Peter Brosnan är förklaringen en annan; inspelningen ägde rum under förbudstiden (1920–33) då det rådde totalt rusdrycksförbud i hela USA. Hostmedicin var då ett av de få lagliga sätten att få tag på ­alkohol. De många fynden av hostmedicinflaskor vittnar om ett sätt att kringgå rusdrycksförbudet som tidigare inte uppmärksammats.

Fynd från utgrävningarna finns utställda tillsammans med bilder från filmen i naturreservatets närbelägna besökscent­rum, The Dunes Center. Den lilla utställningen är välbesökt och för många besökare ter sig stumfilmskulturens föremål lika exotiska som vore de från vilken forntida civilisation som helst. Även om det skiljer mer än 3000 år mellan Ramses II och Cecil B DeMille kan båda kännas lika avlägsna. Att den utställda rekvisitan är ­föremål som arkeologer grävt fram ur ­sanden tillför ytterligare en dimension och förstärker intrycket av äkthet.

För en nutida betraktare framkallar stumfilmens raspigt svartvita bilder en känsla av ålderdomlighet. När så byggnader och föremål som känns igen från filmduken grävs fram och ställs ut som arkeologiska fynd är det lätt att bli tidsvill. DeMilles vision av faraonernas Egypten flyter samman med den forntid han gestaltade. Tillsammans bildar de en förflutenhet utan klar kronologisk ordning. De arkeologiska fynden bildar – i likhet med det mänskliga minnet – ett collage av minnesfragment som inte kan påtvingas någon rätlinjighet. Betraktarens associationer kan röra sig fritt mellan forntid och nutid, mellan Nildalen och Hollywood, och mellan filmens värld och andra verkligheter.

Lämningar från det nära förflutna – såsom hostmedicinflaskorna i glas med olika färg och form från DeMilles ”Förlorade stad” – ter sig inte sällan märkligt tidlösa. I många fall skulle de lika gärna kunna höra till en uråldrig civilisation. Denna tidsvilla behöver inte enbart ses som ett förvirringstillstånd. Kanske kan vi upptäcka andra aspekter av både det förflutna och vår egen tid om vi försöker tänka bortom våra strikt tidsmässiga indelningar. Vissa saker kan paradoxalt nog framstå tydligare i en mer diffust definierad dåtid. Vi ser på välbekanta föremål med andra ögon när de uppträder i ett arkeologiskt sammanhang; vardagliga ting blir plötsligt en slags kulturbärare. Kanske vittnar de då om andra aspekter av vår tillvaro än vi skulle förvänta oss.

Historien om DeMilles för­lorade stad har inspirerat den nyzeeländska filmaren Peter Jackson, mest känd för att ha regisserat filmatiseringen av Tolkiens ”Sagan om ringen”-trilogi. I filmen ”Forgotten Silver” från 1995 berättar Jackson den uppdiktade historien om sin landsman, den geniala filmpionjären Colin McKenzie. Han tillskrivs inte bara äran av att – av misstag – ha gjort världens första nakenfilm, utan uppges även ha uppfunnit både ljud- och färgfilmen åratal före Hollywood. McKenzie ska vidare – med ekonomiskt stöd av Josef Stalin och maffian! – ha producerat den bibliska mastodontfilmen ”Salome”. I den berättas historien om hur Herodes försmådda styvdotter Salome som belöning för sin dans begär Johannes Döparens huvud på ett fat. För inspelningen låter McKenzie återuppföra det forntida Jerusalem i form av ett gigantiskt scenbygge. Filmarbetet pågår åren efter första världskriget och inkluderar tusentals statister. Produktionen lider svåra ekonomiska problem och till slut avbryts inspelningarna och McKenzie flyr fältet.

Med tiden faller både hans film och filmstaden i glömska, men i Peter Jacksons film återupptäcker en grupp entusiaster staden 1994. De hittar inte bara kraftigt överväxta valvbågar och kullfallna kolonner utan också mängder av kvarlämnad rekvisita. Och så det verkliga fyndet: plåt­askar med filmrullar från McKenzies inspelningar. Med hjälp av dessa kan ”Salome” till slut göras klar och filmen gör givetvis stor succé.

År 1956 spelade DeMille in en ny version av ”De tio budorden”, denna gång på plats i Egypten och med ljud och färg. Rolllistan var stjärnspäckad med Charlton Heston som Moses och Yul Brynner som farao. Filmen nominerades till sju Oscars och vann en, den för bästa specialeffekter. Det blev Cecil B DeMilles sista film. Efter hans död kom det bara att dröja några år­tionden – inte det årtusende som DeMille spekulerade om i sin självbiografi – innan arkeologer grävde i hans begravda stad. Men trots att vi mycket väl vet att den tillhör den amerikanska stumfilmskulturen och inte en forntida egyptisk högkultur väcker den många frågor. Den väcker också en svåremotståndlig lust att gräva djupare i sanden.