När marskalken av Finland och tillika republikens president Gustaf Mannerheim den 6 december 1944 högtidlighöll landets 27:e självständighetsdag, kunde han se tillbaka på ett år som mycket väl kunde ha ändat i en total katastrof. Finland kunde ha kommit att dela det öde som både 1940 och igen 1944 drabbade de tre baltiska staterna, nämligen att inkorporeras eller i alla fall (som delar av Österrike och sedermera DDR) ockuperas av Sovjetunionen. När Mannerheim denna dag satt i synagogan i Helsingfors – han hade valt att hedra de finska soldater av ­judisk trosbekännelse som, trots de facto-alliansen med Tyskland, tjänat i de finska väpnade styrkorna – kunde han tacka ödet, högre makter eller berömma sig själv av att Finland trots allt slapp ur kriget med den statliga integriteten i behåll.

I början av 1944 hade man i Helsingfors och i det militära högkvarteret i S:t Michel i östra Finland kunnat konstatera att läget på fronten var relativt lugnt. Sedan de finska trupperna mot slutet av 1941 uppnått de positioner bortom den gamla riksgränsen vid sjöarna Ladoga och Onega som man ansåg strategiskt fördelaktiga, hade fronten legat stilla. Mannerheim ville inte, trots tyskarnas tydliga önskemål, delta vare sig i belägringen av Leningrad eller i försöken att skära av den för ryssarnas försörjning livsviktiga järnvägen från Murmansk. Som före detta rysk general kunde Mannerheim lätt förstå vad en sådan offensiv finsk krigföring kunde få för följder.

Vid årsskiftet hade man på finskt håll, via Sverige, nåtts av uppgifter om vad de allierade kommit fram till under toppmötet i ­Teheran i december 1943. Om man hade trott att man skulle kunna använda de nu ockuperade områdena i ryska Fjärrkarelen som förhandlingskort med Moskva tog man miste. Stalin visade visserligen viss respekt för Finland, men krävde en återgång till 1940 års gränser och ett mycket kraftigt krigsskadestånd. Försök av Churchill och Roosevelt att mildra villkoren hade ingen effekt; det jättelika krigsskadeståndet skulle enligt Stalin ses som ett straff. Villkoren innehöll dock inte, som först ryktats, krav på ovillkorlig kapitulation.

Så tedde sig läget i början av detta Finlands ödesår, som skildras i en nyutkommen bok av Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap (Söderströms, 428 s). Meinander försöker i tolv kapitel, ett för varje månad, skildra utvecklingen på de politiska och militära fälten men samtidigt teckna en bild av vardagslivet bakom fronten, försörjningsläget, kulturen och situationen på de ockuperade områdena. Han för också en diskussion om den stora betydelse som ödesåret haft för den finska självbilden, som inte utan rätt förvandlat nederlaget i kriget till seger. ­Boken är en imponerande prestation som påminner oss om vad som stod på spel detta år i vår egen närhet och som i högsta grad hade inverkan på Sveriges strategiska läge. Meinander försöker inte försköna det som nu ter sig som besvärande, som samarbetet med Tyskland eller behandlingen av ryska krigsfångar.

Det skenbara lugnet skulle snart förvandlas till drama. Meinander påpekar vikten av vad som hände på andra sidan Finska viken. På tyskt politiskt håll insåg man, sedan Leningrads belägring efter 900 dagar hävdes, att det var av stor vikt att den baltiska fronten höll. Man ville inte avlägsna sig för långt från Finska vikens södra kust, eftersom detta kunde öka risken för att Finland skulle söka lösgöra sig från alliansen. Att tyska trupper höll den så kallade Narvafronten var därför cent­ralt för Finland därför att man annars riskerade få ökat ryskt tryck mot de egna frontlinjerna, och för Tyskland således ­genom att risken för separatfred kunde öka om man, för att korta frontlinjerna, evakuerade Estland och Lettland. Det kommande halvåret skulle se mycket hårda strider inte minst i Estland, vilket i juni och juli skulle visa sig vara ganska avgörande.

Det sovjetiska flyget hade fram till 1944 inte varit särskilt aktivt på den finska fronten, men under februari 1944 skulle Helsingfors utsättas för tre större bombattacker, vars syfte givetvis var att försöka tvinga Finland ut ur kriget. Men effekterna av dessa bombningar blev begränsade: 6 procent av bebyggelsen berördes och drygt 150 personer omkom. Om man jämför med de allierades attacker mot Hamburg sensommaren 1943, då över 40 000 civila dödades, var förlusterna små.

Om bombningarna fick några allvarliga psykologiska effekter bland finländarna i gemen är osäkert. Däremot noterade de flesta att tyskarna alltsedan sommaren 1943 sakta trängdes tillbaka på centralfronten, att Italien redan i augusti 1943 bytt sida eller att ytterligare en allierad, Ungern, var i färd med att söka ingå separatfred med Sovjet. Sverige och USA pressade Helsingfors att vandra samma väg. Detta ledde i mars till att ryssarna gick med på att ta emot två finska emissarier. Men dessa – blivande statsministern och presidenten J K Paasikivi och blivande utrikesministern Carl Enckell – kom hem med ungefär samma villkor som Stalin preciserat i Teheran några månader tidigare. Den ryske utrikesministern Vjatjeslav Molotov behandlade de finska emissarierna synnerligen kärvt och visade ingen som hest kompromissvilja, inte ens ifråga om kravet på 600 miljoner dollar i krigsskadestånd.

I detta läge fanns knappast möjlighet att finna ett samförstånd i landet om att tillmötesgå de ryska kraven. Man kunde också i mars se vad som hände med ett annat land som försökte lämna antikominternpakten. Ungern ockuperades i mars snabbt av tyska trupper. Tyskarna hade cirka 200 000 man i norra Finland. Stiltjen på fronten bestod och ingen omedelbar fara syntes hota. Finland var vidare mycket beroende av tyska leveranser av krigsmaterial och livsmedel.

Det skulle dröja ytterligare tre månader innan vikten av att lämna kriget blev ­uppenbar. Ungefär samtidigt med den ­allierade invasionen i Normandie och det ryska storanfallet på centralfronten, som ledde till det största tyska militära nederlaget under hela andra världskriget, satte Stalin också den 9 juni 1944 i gång ett generalangrepp på Karelska näset med överlägsna styrkor (600 000 man mot cirka 90 000 på finsk sida), vilket ­uppenbarligen överraskade den militära ledningen; huvuddelen av armén fanns i Karelen. Detta ledde snart till att fronten sviktade betänkligt och att vägen till Helsingfors verkade öppna sig.

Finlands strategiska läge var i mitten av juni 1944 synnerligen allvarligt. Fronten vacklade och man hade brist på såväl attackflyg som pansarvärnsvapen, vilket Mannerheim vädjade till Hitler om att tillhandahålla. Tyskarna begärde att Finland då i gengäld skulle binda sig för att inte ingå separatfred med Sovjetunionen. Detta löstes så att presidenten Ryti skrev ett personligt brev till Hitler av denna innebörd. Detta behandlades inte av riksdagen.

I all hast förde tyskarna från baser i Estland, delvis redan innan brevet skickats, en del efterlängtad materiel och sedermera en division infanteri, med vars hjälp man efter hand nödtorftigt kunde hejda den sovjetiska offensiven. När så skett i de berömda avvärjningsstriderna vid Tali och Ihantala väster om Viborg, började ryssarna att dra bort trupper för att sätta in dem på centralfronten. Kampen om att hinna först till Berlin hade börjat.

Meinander tillhör inte dem som för­söker reducera tyskarnas roll i vad som sedermera kommit att kallas avvärjnings­segern. Tvärtom: han visar på vikten av att tyskarna fanns kvar i Estland. Utan dessa baser hade biståndet till finländarna blivit svårgenomförbart.

När man väl stabiliserat det militära ­läget gällde det att komma ur kriget. Först måste Ryti avgå och en ny regering till; presidenten och den sittande regeringen var bunden vid den rådande politiken. Följden blev att Mannerheim vid 77 års ­ålder tog på sig också det politiska ansvaret och av riksdagen valdes till president. Snart skickade han en delegation till Moskva. Den 17 september ingicks vapenstillestånd. Villkoren var mycket hårda: 1940 års gränser, plus avståendet av det nickelrika Petsamoområdet längst i norr, en rysk marinbas i Porkala, endast några mil väster om Helsingfors, krigsskadestånd på 300 miljoner dollar samt åtagandet att inom två månader avväpna ­eller köra ut de tyska styrkorna ur Finland.

Först i slutet av april 1945 hade man helt drivit ut tyskarna ur landet till förlusten av ytterligare 1 000 finska liv och betydande materiell förstörelse i finska Lappland. ­Sedan tyskarna först dragit sig tillbaka närmast i ett slags tyst samförstånd med sina tidigare allierade, utvecklade sig tidvis hårda strider.

Man kunde också börja betala av på skadeståndet. De kommande åren skulle bli fulla av ekonomiska umbäranden och oro för att Moskva trots allt, under åberopande av att Helsingfors inte uppfyllde villkoren i stilleståndsavtalet, skulle ockupera landet. Paasikivis dagböcker bär vittne om den press man ansåg sig utsatt för, och om oron för det spel som det nu åter tillåtna kommunistpartiet och dess stödtrupper bedrev. Att de ville ta makten à la Prag 1948 är numera väl känt, men också att Moskva inte gav dem något annat än ekonomiskt bistånd. Chefen för den sovjetiska kontrollkommissionen i Helsingfors, ­Stalins hejduk Andrej Zjdanov, undslapp sig ibland att Sovjet borde ha ockuperat Finland när man hade tillfället, vilket ­säkert mest var avsett som hot.

Både Göran Persson och Carl Bildt har betonat att avvärjningsstriderna på Karelska näset sommaren 1944 också hade avgörande betydelse för Sverige, ja för hela Norden. Man kan ju göra tankexperimentet att ryssarna hade fortsatt sin offensiv och förvandlat Finland till en Sovjetsattelit eller rentav återinförlivat det med Ryssland. Då skulle den längsta gränslinjen i Europa mellan öst och väst ha gått i Östersjön och längs Torne älv, med åtföljande följder för Sveriges rörelsefrihet. Och även om Finland liksom Estland, Lettland och Litauen återfått sin självständighet efter murens fall 1989, skulle det ha råkat mycket illa ut under sovjetiskt styre och dröjt många år till dess landet återfått den stabilitet som spelat stort stor roll för det relativa lugnet i Norden under det kalla kriget.

Nu kan man göra det lätt för sig och hävda att Finland aldrig borde ha gett upp sin neutralitet efter marsfreden 1940. Men klämd mellan ett pockande Sovjet, vetskapen om vad som hänt de tre grannländerna i söder, och ett Tyskland som ville ha Finland med i operation Barbarossa, blev det politiskt svårt att motstå frestelsen att försöka vinna tillbaka de förlorade om­rådena. Däremot förefaller det vara att gå för långt att som Meinander hävda att det var ”uppenbart” att vapenbrödraskapet med Tyskland var det enda sättet att 1941 förhindra en sovjetisk invasion. Sverige hade dock hösten 1940 förkastat ett finskt förslag om att upprätta en union mellan de båda länderna.

Det var således inte svårt att förstå att man lutade sig mot Tyskland. Men man kan ändå inte helt utesluta att om man hade stannat vid den gamla riksgränsen från 1940, i stället för att försöka skaffa sig strategiskt djup kring de stora sjöarna i ryska Karelen, hade freden blivit mindre hård. Men utan detta djup hade kanske motståndet mot den offensiv som förr eller senare skulle komma blivit svårare att upprätthålla.

Detta får vi aldrig veta. Henrik Meinander går inte in i sådana kontrafaktiska spekulationer. Han tecknar en panoramabild av vårt östra grannlands ödesår, dess krig, fredstrevare, vardagslivet för hemmafronten.