Vad är arbete? Det är en fråga som inte tillåter något enkelt svar. Arbete är inte något enhetligt – snarare handlar det om en stor mångfald fenomen som samlats under ett begrepp. Därför blir det vanligtvis något missvisande med breda generaliseringar om att arbetet i dag ”ter sig så och så”, och att det i framtiden kommer att vara ”på det och det sättet”. Generaliseringarna ger oss en allt för entydig bild av sammansatta och ofta även motsägelsefulla processer. Å andra sidan måste vi ty oss till sådana förenklade grepp om vi överhuvudtaget ska få några perspektiv på vad arbetet har varit, vad det är i dag och vad det kanske kommer att bli i framtiden.
Den mening vi har tillskrivit arbetet, har förändrats kraftigt under historiens lopp. Om vi blickar tillbaka i idéhistorien ser vi att arbetet ofta värderats lågt. Det finns undantag, som när Hesiodos (ca 700 f Kr) beskriver arbetet som något som skapar värde och leder till att man vinner gudarnas gunst. Under antiken blev arbetet, som då förstods som kroppsarbete, i stort sett betraktat som ett tecken på ofrihet. Slavar och hantverkare var underställda en ”nödvändighet” som aristokraterna inte var eftersom de måste arbeta för att skaffa fram det som krävs för att överleva. Aristokraterna kunde däremot viga sig åt scholé – upprinnelsen till vårt ord ”skola”, vilket var en slags skapande ledighet eller ”fritid”. För Aristoteles var arbetet något som stod i vägen för människors självförverkligande eftersom det stal tid och kraft från den utveckling av dygder som var människans sanna bestämmelse. Idealet var en typ av självständighet, en självtillräcklighet som den som måste arbeta saknade. Aristoteles uppfattar inte arbetet som en del av det lyckliga livet. Lyckan är snarare något som kan realiseras genom fritid (scholé). Med fritid menar Aristoteles inte ett overksamt liv, men en tid som används till att förverkliga specifikt mänskliga egenskaper och då särskilt de intellektuella. På fritiden hänger man sig åt aktiviteter som i sig är tillfredsställande, medan arbetet enbart är att betrakta som ett plågsamt medel för att skaffa fram de materiella ändamål man behöver för att leva. Sådan är den dominerande synen på arbete fram till reformationen. Arbetet var av ondo, och hörde rätt och slätt inte till människans natur.
När vi ser på rötterna till ordet ”arbete” på olika språk, har de genomgående en negativ valör. Ordet ”arbete” är av germanskt ursprung, där det betydde ”strävan”. Samma betydelse har det latinska ordet labor, som är upprinnelsen till både det engelska ”labour” och italienska ”lavoro”. Det franska travail har ett mer extremt ursprung, och går tillbaka på ett medeltida tortyrinstrument. De gammaltestamentliga skrifterna tycks i stort betrakta arbete som en förbannelse från Gud, ett straff för att ha ätit från kunskapens träd.
Med reformationen och upplysningen blev arbetet föremål för en mer positiv värdering. Den protestantiska reformationen utvecklade en syn på arbete som något positivt för alla människor även de rika.
Luther införde den protestantiska tanken om arbetet som ett kall, något som utvecklades av Calvin.
För Luther var det avgörande att människan skulle tjäna Gud genom sitt arbete. Luther menade att människan livet igenom borde förbli i det yrke hon fötts in i, eftersom det var Gud som hade tilldelat henne detta yrke och placerat henne på sin plats i den sociala hierarkin. En klassresa skulle vara ett uppror mot Guds auktoritet. Ur den aspekten lever vi i ogudaktiga tider, eftersom upprepade karriärbyten blir allt vanligare. Calvin vidareutvecklade Luthers tankar, och hävdade att alla måste arbeta, även de rika, eftersom det var Guds vilja. I motsättning till kristendomens traditionella skepsis till pengar, menade Calvin att man skulle välja det yrke som gav den största inkomsten och i motsättning till Luther hävdade Calvin att det var en religiös plikt att byta yrke om man på det sättet kunde tjäna mer pengar. I det kapitalistiska system som växte fram, var arbetet något moraliskt gott. Det ingav respekt och bidrog till den sociala ordningen.
Allt eftersom tiden gick och samhället blev mer sekulariserat, försvann den teologiska grundvalen, men den protestantiska arbetsetiken blev kvar. Sekulariseringen efterlämnade ett meningsvakuum, och i den moderna, industrialiserade världen skulle arbetet fylla något av det meningsbehov som religionen tidigare hade tillfredsställt. Det började växa fram en förståelse av arbetet som något som varken var en förbannelse eller en moralisk plikt, snarare något gott i sig självt. Jean-Jacques Rousseau gick så långt som att beskriva arbetet som människans naturrätt, ett påstående som senare skulle upprepas av Charles Fourier.
Immanuel Kant beskriver arbetet som en del av människans väsen, och hävdar att hon skapats för att vara aktiv. ”Människan är det enda djuret som måste arbeta” skriver han. Nödvändigheten i att arbeta bör här inte så mycket förstås pragmatiskt som rent existentiellt. Utan arbete tråkas vi ihjäl eftersom vi inte klarar av att leva innehållslöst under en längre tid. Kant skriver att ”människan känner sitt liv genom handlingar, och inte genom njutningar” och att man i ledigheten upplever en ”livlöshet”. Samtidigt är det klart att Kant nog är överdrivet optimistisk i sin syn på arbetet, som om allt arbete utan vidare skulle vara meningsgivande.
Den filosofiskt mest sofistikerade teorin om arbete finner man hos den unge Karl Marx. Enligt Marx är det genom arbetet som människan förverkligar sig själv genom att skapa en yttre manifestation av sitt inre liv. Arbetet är en utväxling mellan människan och hennes omvärld där människan formar tingen omkring sig och själv blir omformad av denna process. I arbetet erfar människan sig själv som ett aktivt väsen, i motsättning till de passiva tingen hon omger sig med. Men Marx ställer också krav på ett genuint självförverkligande arbete: Det måste vara skapande, varierat, socialt och underställt den enskilda människans vilja. Det viktigaste är emellertid att arbetet inte är rent instrumentellt, det vill säga att det uteslutande skulle handla om att skaffa en grund för tillvaron, men att det också skulle upplevas som ett mål i sig själv. Idealet var ett arbete som inte var förfrämligande, så att man slapp fly bort från arbetet och in i fritiden i jakten på mening.
Arbetet möts i dag av en rad krav på mening. Går vi några generationer tillbaka, var det knappast så många som var upptagna av att arbetet skulle ha mening eller vara spännande. Ytterst få hade ett självförverkligandeperspektiv på arbetet. Arbete var något man hade eller saknade, och dess viktigaste uppgift var att skaffa fram medel för att upprätthålla livhanken. Enligt dagens ideologi ska arbetet leda till personlig utveckling, och en radikal individualism har ersatt de kollektiva identiteterna som grundades i religion, familj och klass. Yrke har i avgörande mening blivit något som aktivt väljs, snarare än att vara något givet med familjebakgrund och klass. Och det är ett helt grundläggande existentiellt val – det handlar om vem man är. Arbetet blir en aktivitet där man letar efter och uttrycker sig själv.
Det är klart att arbetet utgör en väsentlig del av människans identitet. Något av det första vi frågar andra om är vad de gör om dagarna, och med det menar vi i stort sett vad slags arbete de har. Enligt dagens ideologi är vi suveränt självbestämmande individer som ska förverkliga vår unika egenart genom vårt yrkesval och vår dagliga praktik. Samtidigt ser vi att verkligheten bara delvis stämmer överens med denna ideologi. I de nordiska länderna är inte den sociala mobiliteten så stark som många har antagit, och fortfarande är det så att många upprepar sina föräldrars yrkesval, att kvinnor går in i typiska kvinnoyrken och invandrare får typiska invandrarjobb. Lika fullt är det klart att denna ideologi är en stark kraft som kan förklara många av de förändringar vi ser på dagens arbetsmarknad, och som formar förväntningarna hos dem som kommer in på arbetsmarknaden.
Den traditionella bilden av arbete är rutinarbetet, där man utför förhållandevis få uppgifter som upprepas gång på gång. Detta jobb kan gärna vara en del av en komplex produktionsprocess, men den enskilda arbetaren gör något förhållandevis enkelt i en serie upprepningar på en bestämd plats under en begränsad tidsrymd. Det klassiska exemplet här är arbetarna vid löpande bandet hos Ford, så strålande parodierat i Charlie Chaplins Moderna tider (1936). Här blir den mänskliga kroppen underställd samma paradigm som maskinen.
Dagens arbete har blivit mer avreglerat vad gäller tid och plats, och självbestämmande har blivit allt viktigare för folks trivsel på arbetet. Det traditionella arbetet hade en struktur där tid och plats var fastslagen, och kunde bara i liten utsträckning påverkas av den enskilda arbetaren. Fritiden definierades som motsättningen till detta – en sfär där den enskilde fritt kunde disponera tid och rum. I dag har denna strukturella skillnad mellan arbete och fritid blivit mera oklar. Dagens nya arbetstagare jobbar inte längre för att få pengar till att finansiera en livsstil som är åtskild från arbetet – snarare är jobbet en del av livsstilen.
Dagens arbetarstagare kräver inneboende kvaliteter i arbetet – att själva arbetsaktivititeten ska vara tillfredsställande. Det är inte så att dagens anställda inte är villiga att jobba, men det ställs nya krav på arbetets innehåll.
Det syns ingen dramatisk utveckling i tiden folk använder till arbetet. De senaste decennierna har den genomsnittliga arbetstiden i Norden ökat något för kvinnor och minskat något för män – totalt sett har arbetstiden minskat lite. Det finns alltså inte grund för att hävda att folk generellt arbetar hårdare än tidigare med avseende på hur många timmar de tillbringar på arbetet, men det kan tänkas att det krävs större insats än tidigare de timmar man är på jobbet. Hela två tredjedelar av de norska arbetstagarna hävdade att de fått mer att göra på jobbet, och att det ställs högre krav på dem. Likväl hävdade nio av tio att de trivs bra på jobbet, och det gäller oavsett ålder, kön, inkomst, utbildning och bostad. Utifrån en pessimistisk syn på arbetet, borde mer arbete och högre krav leda till större vantrivsel, men det stora flertalet svarade att de uppfattade detta som positivt.
Frånvaro av arbete ser ut att vara missgynnsamt för de flesta människors välmående. I mätningar av lycka – eller mer precist av subjektivt välmående – ger arbetslöshet ett minst lika negativt utslag som sjukdom, och faktiskt större utslag än skilsmässa. Man kunde tro att detta kan skyllas på de ekonomiska problem arbetslöshet vanligtvis medför, men förlusten av själva arbetet ger faktiskt ett större utslag än inkomstförlusten. Och frånvaron av arbete upplevs långt mer negativt för det arbetslöse än den som hamnar utanför arbetslivet på grund av ålder eller handikapp.
Det är med andra ord uppenbart att det finns mycket arbete som upplevs som meningsfullt och har många av de egenskaper som enligt Aristoteles hör till fritiden. Arbete som upplevs som kreativt, som innebär användande av och vidareutveckling av färdigheter, arbete som tillvaratar sociala behov, etcetera. Det finns otvivelaktigt också mycket arbete som i liten utsträckning har dessa egenskaper. Sammanfattningsvis kan vi kanske säga att arbete är ett fenomen som det är svårt att vara annat än djupt och grundläggande ambivalent till. Det är tidvis ett slit, man blir skitless och tänker att ingenting skulle vara bättre än att leva livet som rentier. Å andra sidan är arbetet otvivelaktigt en av våra viktigaste sociala arenor. Kanske Lawrence Durell har sammanfattat det bäst: ”Arbete är en välsignelse som verkar som en förbannelse”.
Översättning: Martin Aagård.
