Det är inne att skriva om lycka. Amerikanska bästsäljarlistor toppades länge av en bok som heter ”The happiness project” (Lyckoprojektet) i vilken författaren Gretchen Rubin säger sig ”provköra” olika former av livsvisdom från Aristoteles fram till Oprah Winfrey. Hennes undertitel lyder ”varför jag sjunger på morgnarna, städar mina garderober, grälar konstruktivt och läser böcker.”
Rubins projekt är naturligtvis mycket amerikanskt, å ena sidan lättsamt självironiskt, å andra sidan entusiastiskt inriktat på konkret handling. Den svenskfödda moralfilosofen Sissela Bok skulle aldrig föreställa sig att man efter behag kunde ”provköra” olika uppfattningar om lycka men i sin bok Exploring happiness. From Aristotle to brain science (Yale University Press, 224 s) rör också hon sig över flera årtusenden. Hon är i första hand intresserad av att vrida och vända på begreppet, av att problematisera, att ställa frågor. Är det våra gener som bestämmer om vi kan bli lyckliga? Ska lycka förstås subjektivt eller objektivt, det vill säga, är det den enskildes ensak att avgöra om hon eller han är lycklig eller förstås lycka bäst utifrån? Är det livet i dess helhet som avgör om vi kan sägas vara lyckliga? Gäller rentav de gamla orden ”Prisa ingen lycklig förrän han är död”? Eller är det enskilda ögonblick som räknas? Kan vi sägas vara lyckliga om det som gör oss lyckliga i själva verket är en illusion?
Och vidare: är lycka njutning – som epikuréerna ansåg – eller förutsätter den – som Aristoteles menade – att vi samtidigt är dygdiga? Är lycka meditativ eller aktiv? Är den – som stoikerna menade – att klippa av alla band och skruva ner sina behov eller är den tvärtom att vara expansiv, ständigt nyfiken, utåtriktad? Har vi rätt att eftersträva lycka på andra människors bekostnad? Har vi över huvud taget rätt att vara lyckliga i en värld där många andra är olyckliga? Är det – som Kant menade – inte ens rimligt att eftersträva lycka utan snarare att försöka göra sig förtjänt av den? Eller är det – som Freud hävdade i ”Vi vantrivs i kulturen” (1930) – en gång för alla omöjligt att bli lycklig?
Bok är mycket försiktig med att ge svar. Jo, hon låter förstå att modern forskning tyder på att våra gener ingalunda är så avgörande som man tidigare föreställt sig och hon visar också hur inte bara våra lyckokänslor utan också vår syn på lycka som sådan bestäms av vår konkreta livs-situation: hon tecknar en rörande bild av den gamle Freud som 1930 led av cancer i munnen och var så svårt deprimerad att hela hans tillvaro tedde sig som frusen till is.
Över huvud taget är det framför allt Boks exempel som gör boken engagerande. Det extrema exemplet på illusion är Robert Nozicks tankelek kring en ”upplevelsetank” som man kunde låta sig nedsänkas i av skickliga neuropsykologer som via elektroder fästa vid ens huvud skulle kunna framkalla föreställningar om att man skrev en stor roman, knöt givande vänskapsband eller i all enkelhet läste en bra bok. Samtidigt som man betvivlar att man verkligen frivilligt skulle välja en sådan lycka tänker man också – en smula trotsigt? – att man kunde föreställa sig betydligt mer rafflande upplevelser än de som här föreslås.
Som motpol till Freud står Bertrand Russell, som också han gav ut en bok 1930, nämligen ”The conquest of happiness” (Att erövra lyckan). Det Russell särskilt betonade var intressant nog kärlek och arbete som också Freud tidigare hade nämnt som förutsättningar för ett gott liv, men hans utgångspunkter var helt annorlunda för han ansåg sig äntligen ha funnit lyckan i sitt andra äktenskap. Hustrun, Dora, hade för sin del skrivit en bok som hette ”The right to happiness”, som framför allt pläderade för fri kärlek. Men även om Russell i princip höll med henne var det deras ömsesidiga otroheter som snart kom att spräcka deras äktenskap.
Russells är inte det enda gifta par som skrivit var sin bok om lycka. Sissela Bok har nämligen fått sällskap av sin man, den amerikanske statsvetaren Derek Bok som skrivit The politics of happiness. What government can learn from the new research on well-being. (Princeton University Press, 272 s). Redan för 200 år sedan menade den brittiske filosofen Jeremy Bentham att statens roll var dels att maximera medborgarnas lycka, dels att minimera deras lidande och att lycka därför måste göras mätbar. Idag har inte minst ekonomer fullt upp med att mäta lycka – eller (som de oftast föredrar att säga) subjektivt välbefinnande. Man ringer upp människor – ibland flera gånger om dagen – och ber dem ge spontana svar på hur lyckliga de är med sina olika aktiviteter eller också frågar man dem hur lyckliga de är med sina liv generellt. Man kan också fråga dem hur de tycker att deras eget liv mäter sig med det bästa liv de överhuvudtaget kan föreställa sig.
Många av de svar som ges ter sig självklara. Välbeställda är i alla länder lyckligare än fattiga, friska lyckligare än sjuka, människor med jobb lyckligare än arbetslösa. De som åtnjuter politisk frihet är lyckligare än de ofria. De som har goda nätverk är lyckligare än de ensamma. Gifta tenderar att vara lyckligare än ogifta – bortsett från i Ryssland. Men det finns också överraskningar. Den största överraskningen är kanske att Freud tycks ha haft så grundligt fel, för på en skala från ett till tio ligger lyckomedeltalet i de flesta länder någonstans mellan sju och nio. Det gäller också Calcuttas slum, Afrikas fattigaste länder – och Afghanistan. Frågan är naturligtvis hur resultaten ska förstås. Det är kanske inte orimligt att tänka sig att det finns kulturer som – till skillnad från vår egen – fortfarande präglas av förnöjsamhet, eller där människor åtminstone uttalar sig som om de vore förnöjsamma. (Osökt kommer man då att tänka på den dikt av Alf Henrikson som börjar: ”Då missnöjet tryter tar framstegen slut.”)
Framför allt handlar det ändå om att människans anpassningsförmåga är stor. (Eller som en av mina Helsingforsvänner brukar säga: ”Om den kommunala vattenförsörjningen plötsligt upphörde skulle vi väl först bli förtörnade men snabbt nog skulle vi börja springa ner till stränderna med hinkar.”) Snabbast är för all del anpassningsförmågan när det gäller höjd levnadsstandard, att vänja sig vid att ha fått det bättre – och att sedan kräva ännu mer. Psykologer har konstaterat att de som köper en ny bil, flyttar till ett bättre klimat eller vinner på lotto sällan är lyckliga så länge som de föreställt sig. Ekonomer diskuterar för sin del den så kallade Easterlin-paradoxen, som innebär att lyckonivåer inte alls ökar i takt med inkomstökningar för när människors grundbehov väl är täckta behövs mycket stora inkomstökningar om lyckonivån ska stiga ens obetydligt. (Det samma gäller hälsa: amerikaner är i genomsnitt mindre nöjda med sin hälsa än kenyaner.)
Easterlin-paradoxen är omstridd och det är också frågan huruvida växande inkomstklyftor påverkar lyckonivåerna. Den brittiske forskaren Michael Marmot har i sin bok ”The Status Syndrome” svarat ett rungande ja, holländaren Ruut Verhoeven svarar däremot nej. Enligt hans resultat står lyckonivåerna inte heller i proportion till den andel av BNP som landet satsar på välfärdsprogram som pensioner, arbetslöshetsunderstöd och sjukförsäkringar.
Derek Bok frågar sig vilka konsekvenser lyckoforskningen bör få för välfärdspolitiken och hans slutsatser präglas av försiktig amerikansk liberalism. Tillväxt är inte självklart av godo. (Ekonomen Carol Graham visar för sin del mycket tydligt att framför allt Ryssland men också andra postkommunistiska samhällen präglats av en tillväxt som skapat olycka.) Det gäller att satsa på utbildning, menar Bok, det gäller att satsa på familjepolitik och för hälsovården gäller det att bekämpa kronisk smärta och depression som vållar mera olycka än andra sjukdomar. Mera övergripande menar han att det faktiskt lönar sig att satsa på lycka eftersom lyckliga människor är bättre medborgare än andra, enligt forskningen är de rentav mera inställda på altruism än olyckliga människor.
Men frågan kvarstår: vad är det egentligen som lyckoforskningen mäter? I sin bok Happiness around the world (Oxford University Press, 272 s) menar Carol Graham intressant nog att man i de världsomfattande studier som görs – och som hon personligen varit med om att göra – uttryckligen ska fråga människor om det är lyckliga de är: vad lycka innebär må variera från kultur till kultur men något slags lyckobegrepp finns i alla kulturer och därmed blir resultaten ändå jämförbara. När fattiga afrikaner säger sig vara lyckliga är det uppenbarligen därför att de är extremt optimistiska för sina barns räkning, när afghaner säger sig vara lyckliga kan man tänka sig att det handlar om den förhöjda livskänsla som just turbulenta förhållanden kan skapa. (Det finns faktiskt finländare som säger att de aldrig varit så lyckliga som under krigsåren.)
För egen del har jag alltid varit skeptisk mot ordet välbefinnande. Världshälsoorganisationens hälsodefinition som går ut på ”totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande” har alltid låtit utopisk i mina öron, det är ju lycka det handlar om – en lycka som ingen människa kan räkna med att uppleva annat än momentant. Alldeles bortsett från att det är olyckligt att förväxla hälsa med lycka låter ju dessutom ”välbefinnande” som något ganska passivt, något vi snarast upplever i ett varmt bubbelbad eller på en solig strand. Så kan väl i själva verket ingen människa önska att ha det jämt? Eller är det just så allt fler önskar ha det? Är det därför risker har förvandlats från något man djärvt kan ta för att ändra sitt liv till något man utsätts för, är offer för?
Derek Bok noterar att den lyckoforskning som inriktar sig på att låta människor skatta sina upplevelser från dag till dag har kommit fram till att nästan allt som sägs göra dem lyckliga är kopplat till fritiden: det är sex, det är umgänge med vänner och familj. (Men uttryckligen inte barnpassning, som uppenbarligen uppfattas som arbete.) Arbetet uppfattas däremot oftast som en källa till lycka när människor ska ta ställning till sina liv som helhet och bedöma vad som gett dem mening. Ett forskningsresultat som tydligare än det mesta visar hur viktigt det är att skilja mellan lycka i bemärkelsen bekymmerslöshet och lycka i bemärkelsen meningsfullhet hämtar Bok från psykologen Daniel Gilbert: han har funnit att människor med barn är olyckligare än människor utan barn och att de först blir lyckliga när barnen flyttat hemifrån. Det är underligt att Bok citerar det utan den kommentar det nödvändigt skulle kräva. Vad vi måste lära oss är ju att man inte kan bjuda in något nytt i sitt liv utan att balansen rubbas, åtminstone för en tid. Vi måste inse att det finns en konstruktiv oro, kanske rentav stunder av ångest som inte ska medicineras bort utan betraktas som en existentiell åksjuka, som ett tecken på att vi är stadda i utveckling.
Sissela Bok citerar vilden i Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld” (1932), som av lyckosamhällets tjänsteman får den förvånade frågan om han inte vill ha det bekvämt och som svarar: ”Jag vill inte ha bekvämlighet, jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha riktiga faror, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet, jag vill ha synd.”
Tjänstemannen konstaterar än mer förvånat att han kräver rätten att vara olycklig. Kanske det är en rätt vi alla ska kräva.
